Desperate housewife

Imorse ställde jag mig återigen frågan; hur less får man egentligen bli som mamma? Får man känna att man inte vet hur man ska orka med sina barn? Är det normalt för en 40-åring att vilja ringa till sin man på jobbet och skrika: Jag orkar inte mer, kom hem och hjälp mig? Det kanske är normalt, men frågan är hur långt det ska gå innan 40-åringen når den gränsen. Förmodligen ska det gå ganska långt, för man ska ju vara tacksam över att man har barn överhuvudtaget. Särskilt om de är adopterade! Imorse passerade jag dock den gränsen alldeles för snabbt. Tur att de flesta mammor inte är som jag, måste snarast ta en kurs i hur man förbättrar sitt tålamod, blir mer pedagogisk och mindre stressad. Utan att gå in på detaljer så hade vi varit vakna sen strax efter kl 5, helt sjukt, abnormt, onormalt, ohälsosamt tidigt alltså. Lämningen i regnet gick i alla fall bra. Ibland, måste tillägga att det är mycket sällan, känns det som min 5-åring är klokare och mer balanserad än jag. Men för det mesta inte.

Som tur var fick vi besök på förmiddagen av en kompis som har en son som är lika gammal som Samuel. Vi pratade barn, fikade och promenerade sedan Hammarby sjöstad runt i regnet. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, det är så befriande att höra att man inte är ensam om sina känslor och "problem". Och att det finns fler som reagerar och agerar på samma sätt som jag. Det verkar som de flesta står inför samma utmaningar med sina barn. Nu har jag hört det så många gånger så jag börjar inse att det nog inte finns några kurser utan att det enda som gäller är nog att själv ändra sitt mindset och sänka förväntningarna på hur det borde vara. Jag ska börja med det genast!

Hämtningen gick också bra. Vi var och fikade på Fogia med Timothys kompis Alicia och sen lekte vi lite i parken. Sen var det dags att gå hem. Jag hade tänkt gå på pilates kl 18.30 för att komma igång lite lätt efter lördagens långpass. Men det blev Bouef bourguignon, rester från helgen, och ett glas rödvin istället. Jag tyckte jag var värd det, det blir träning imorgon istället. Grytan blev fantastiskt god, om jag får säga det själv, nästa gång ska jag göra ett mega-storkok och frysa ner. Grytor blir ju nästan bara godare om de får stå lite.

Till min stora lycka hade vi vin kvar från helgen. Tyvärr glömde jag att sätta på korken på flaskan igår kväll när jag tog ett glas så jag var osäker på om det var surt. Eftersom jag var ensam i köket en stund innan middagen, tog jag en klunk direkt ur flaskan för att testa. Det var inget fel på vinet, men precis som jag gjorde det kom Perry in i köket. Han tittade konstigt på mig, skakade på huvudet och sa att han inte behöver titta på TV-serien Desperate Housewives längre, han har en egen. And that's me :)

Två turturduvor i fönstret; Timothy och Alicia