Dags för återrapportering

Idag är det två månader sen vi kom hem från Korea med Samuel. Det känns som vi varit hemma mycket längre, men det är bra att påminna sig själv ibland om att Samuel faktiskt bara varit hos oss ganska kort tid. Och att vi fortfarande inte kan förvänta oss att han reagerar och agerar som ett barn i motsvarande ålder som varit hos sin familj sedan födelsen. Men i mångt och mycket är han som de flesta barn i hans ålder och vi är glada att allt har gått så bra hittills.

Det är nu dags för den första återrapporten till Korea. Vi ska skriva en A4-sida och berätta om vår första tid med vårt barn samt skicka med 8-10 fotografier. Detta vållade lite svårigheter för oss eftersom vi inte har så många foton på Samuel ännu. Dels för att han är andra barnet, dels för att han konstant har diverse sår och blåmärken i ansiktet. Samuel är nämligen en ganska våghalsig kille som gärna testar om man kan kliva rakt ut för en trappa både en och två gånger. Han springer fort och då händer det ibland att det står ett bord ivägen och han vill gärna klättra på stolar och annat som välter ibland. Men vi lyckades hitta 8 foton där han ser hel och ren och glad ut!

Igår konstaterade jag att jag blivit kär igen. Det tog lite tid men nu har jag trillat dit rejält igen. Samuel är det goaste som finns och han är så liten och söt att jag bara kan sitta och titta på honom länge, länge. Och det är väl så det ska vara :).

Samuel och jag i Korea för två månader sen