Årets skörd

Årets sista tävling är avklarad och jag kan konstatera att 2012 blev ett rätt bra löparår för min del. Jag var anmäld till sex lopp, startade och fullföljde sex lopp och körde dessutom Öppet spår. Så jag är nöjd.

Jag lyckades dock bara förverkliga ett av mina tre mål som jag satte upp för 2012; halvmara under 1.45. De andra två, Lidingöloppet under 2.45 och marathon under 3.45, får jag försöka uppnå ett annat år. Trots att jag missade två av tre satte jag två personliga rekord som jag är rätt stolt över: Kungsholmen halvmarathon 1.43 och Stockholm Marathon 3.47. Och om det inte hade varit så förskräckligt dåligt väder den 2 juni hade jag nog klarat maran en bit under 3.45. Fast om inte om fanns skulle alla springa jättefort jämt... Åt Lidingöloppet fanns inget att göra. Blir man sjuk så blir man men jag är glad att jag kunde springa loppet i år i alla fall, om än väääldigt långsamt. Och nåt ska jag ha kvar att göra nästa år.

Mina löparprestationer i all ära, men den största bonusen i år fick jag den 13 augusti då Samuel kom till vår familj. Vi hade väntat så länge på honom att vi nästa gett upp hoppet om att vi skulle bli fyra i familjen. Så jag vågar nästan säga att 2012 inte bara blev ett bra löparår, utan rent utav ett av de bästa åren i hela mitt liv.

Men det innebär också att det kommer bli mindre tid över för träning det kommande året vilket känns lite tråkigt. Nu när man äntligen fått lite fart på benen och blivit beroende av att springa, nu är måste man ofrivilligt tagga ner. Men jag ser det bara som en tillfällig nedtrappning. Det fina med löpningen är ju att även om man som jag är totalt talanglös och har helt fel kroppsbyggnad för denna sport så spelar det mindre roll, det har experterna konstaterat. För när det gäller löpning så kan alla bli bra. Det gäller bara att vara flitig och träna kontinuerligt så blir man bättre och det är jag ett levande bevis för. Och då pratar vi om att köra 2-3 pass i veckan, vilket jag snart borde hinna med igen. Så en klen tröst när man känner att formen sviker är att det går att komma tillbaka, ja man kan till och med förbättra sig, det är bara att kämpa på. Och kämpa, det brukar jag vara bra på så jag ser framför mig att jag kommer springa mina snabbaste marathonlopp när jag är 45-50 år. Eller kanske inte...den som lever får se!

Nu väntar några månader med lite mindre löpning och mer annan träning. Foten måste bli helt bra igen och även några andra kroppsdelar behöver lite vila ifrån löpningen. Vasaloppet väntar i mars och sedan Stockholm Marathon som vanligt men innan dess troligtvis en halvmara och kanske nåt millopp. Sen är det ju Lidingöloppet också. Och ja visst ja, Vätternrundan i mitten av juni var det ju...

Årets medaljskörd

 

Nu har jag två fina små killar