Självplågeri

På jobbet finns det en löparsektion som i våras började med löpträning i grupp. Träningen äger rum varje torsdag lunch och leds av triathleten Rickard Schuber. Fokus ligger på kvalitet och teknik. Jag hann vara med några gånger innan semestern och föräldraledigheten och tyckte det var jättebra. Så jag såg verkligen fram emot höstens lunchträningar.

Även om jag numera vet att jag inte kan delta i gruppträningen så kan jag ändå inte låta bli att hämta hem jobbmailen i mobilen varje torsdag bara för att se vilket pass de ska köra den här veckan. Och framåt eftermiddagen bara måste jag sms:a min träningstokiga kollega Jenny och höra hur bra det verkligen var och hur mycket passet gav. Idag skulle de springa på Stadion. Ååååå, jag som älskar att springa där, jag vill också... känner mig plötsligt som Lotta på Bråkmakargatan. Jag undrar varför jag ägnar mig åt denna typ av självplågeri, eller är det för att få inspiration och en spark i baken när jag vadar omkring bland leksaker i neddreglade kläder och bara tycker att jag lagar mat hela dagarna? Kanske både och, jag vet inte, men jag är ganska övertygad om att det här beteende kommer upprepa sig varje torsdag under det kommande året. Så Jenny, var beredd på sms från mig varje torsdag eftermiddag :).  

Idag gav mailet och sms:en från Jenny mig en spark i baken. När Samuel somnat gav jag mig iväg till Hammarbybacken och där "sprang" jag upp och ner för halva backen sex gånger. Det var hemskt jobbigt och väldigt mörkt och ojämnt underlag. Påvägen hem joggade jag på bryggorna i Hammarby Sjöstad och Henriksdalshamnen. Det känns alltid lyxigt att få mys-jogga hem när man genomfört ett hårt träningspass, först lite självplågeri och sen lite avkoppling. Idag blev det ett ganska kort pass men det passade rätt bra för kroppen är trött och lite förkyld.

Föregående natt var sömnlös. En liten otröstlig Samuel kunde inte komma till ro och somna vad vi än gjorde. Kanske verkligheten har kommit ifatt honom? På dagarna är han hur glad och go som helst, men det är just när han ska sova, släppa taget, som oron verkar ta tag i honom. Stackars liten. Så dagen ägnades mest åt att vila, för i Perrys och min ålder kan man inte hålla på och nattsudda hur många nätter som helst utan att det sätter sina spår. På eftermiddagen köpte vi en ny vagn åt mister Samuel, hoppas den faller honom mer i smaken än den gamla. Jag vet dock redan att den faller mamman mer i smaken än den förra, kanske man till och med kan jogga med den trots att det är en vanlig hederlig Emmaljunga med fyra lika stora, icke-svängbara hjul. Men ingenting är omöjligt!