Nu är vi 4!!!!

Så kom då äntligen den stora dagen, dagen som vi längtat till och samtidigt haft lite ångest inför. Längtan efter att vi ska få hämta vår Samuel, bli 4 i familjen och känna att barnprojektet är avslutat. Ångest inför hur det ska gå vid överlämningen, hur han ska reagera på allt det nya, hur flygresan ska gå, hur Timothy ska reagera och agera, vad jag själv ska känna för den nya familjemedlemmen osv. Mycket kan man ju oroa sig för, men det mesta brukar ordna sig så jag har faktiskt försökt koppla bort oron så mycket som möjligt och bara tänka att vi går in i det här med öppet sinne.

Imorse åt vi frukost för sista gången (på ett bra tag!) på Starbucks, imorgon går flygbussen tidigt så det blir nån frukt på rummet. Sen tog vi tunnelbanan de 21 stationerna, för sista gången (tror vi), och promenerade den sista biten till SWS. Vi kom samtidigt som fosterfamiljen och Samuel såg ut att ha sovit i bilen. Han ville inte titta på oss utan klamrade sig fast vid fostermamman. När vi anmält vår ankomst fick vi vänta själva i ett rum medan de vägde och mätte Samuel. Han är en stor kille; 82 cm lång och 12 kg tung.

Sen kom fostermamman med Samuel och Timothy började genast leka med honom. Fostermamman var så ledsen att hon var tvungen att gå ut och Samuel blev kvar med oss. Efter en stund kom vår social worker med alla Samuels saker. Fosterföräldrarna hade skickat med kläder, leksaker, snacks, blöjor, välling, böcker, foton och skor. Vi hörde dem utanför rummet vi befann oss i, de var mycket ledsna och hela situationen kändes väldigt konstig. Vi fick instruktioner av social worker om Samuels rutiner och hur vi bäst trötstar honom samt hans pass och två blanketter som vi ska visa då vi reser ut ut Korea respektive in i Sverige. Helt plötsligt började Samuel gråta, jag tror han upptäckte att fosterföräldrarna försvunnit. Det måste känts fruktansvärt för dem att höra honom gråta men inte kunna göra något. Jag blev lite panikslagen men med hjälp av Timothy lyckades vi trötsta honom. Vår social worker sa att fosterföräldrarna inte orkade komma in och säga hejdå igen, men att det gärna ville det. Vi sa att vi förstod, samtidigt som vi ville säga så mycket till dem. Men jag hoppas de förstår hur tacksamma vi är för att de tagit så väl hand om vår son och jag hoppas att de kommer ta del av de rapporter vi sänder till SWS under det kommande året. 

Precis innan det var dags att gå till taxin kom fostermamman in i rummet igen för att säga hejdå. Hon grät och grät och sa sorry, sorry. Sen sa hon nåt snabbt till Samuel innan hon var tvungen att gå ut igen. Vi hade full förståelse för att hon var ledsen och vi blev också helt gråtfärdiga. Fosterpappan orkade inte komma in och säga hejdå, han stod utanför och väntade. När vi gick till hissen passerade vi båda fosterföräldrarna och Samuel sträckte ut sina små armar mot dem, men de skakade på huvudet och sa nåt på koreanska. Jag vet inte om Samuel förstod men han verkade acceptera det och vi steg in i hissen, tryckte på knappen, dörrarna gick igen och så var de borta. Klumpen i magen förbyttes sakta mot glädje över att det var över, att nu är Samuel vår.

I taxin påväg till hotellet gick allt bra till en början. Timothy spexade och lekte med Samuel, som var helt tyst och stilla. Efter en kvart ungefär blev han dock hysteriskt ledsen. Han grät och grät och ville inte sitta stilla i mitt knä. Jag blev helt svettig, Timothy försökte spela musik för honom och jag försökte sjunga lite men inget hjälpte så han fick helt enkelt gråta. Taxichauffören tittade medlidsamt på Samuel, jag undrar vad han tänkte. Lagom till vi kom fram till hotellet hade Samuel slutat gråta och hulkade bara. Han tittade på mig med sina stora bruna ögon och jag tyckte verkligen synd om honom. Vi åkte upp till rummet och tog fram hans leksaker och försökte ge honom lite mat. Timothy gjorde allt för sin lillebror och inom kort var Samuel på ett strålande humör. Nu har vi varit på hotellet i ca 3 timmar och vi har lekt, gett Samuel mat och vi har ätit lunch. Samuel springer omkring i rummet och kollar in alla våra grejer och hänger efter Timothy. Han sträcker redan sina små armar mot oss när han vill komma upp och han verkar vara särskilt förtjust i pappa :).

Nu är Perry uppe på rummet och försöker få killarna att sova medan jag smet ner i lobbyn. Jag ville så gärna få ner lite tankar och upplevelser i ord innan jag blir fullt upptagen av de små busfröna. Det kommande dygnet blir nog ganska intensivt. Vi tycker det är jättekul att ni följer oss på bloggen och blir glada och rörda över era fina kommentarer. Tack!

Dags att gå tillbaka till rummet. So far so good, men det är långt kvar tills vi är hemma...

Samuel o Perry busar

Storebror och lillebror