Dagens post

Imorse hade jag satt klockan på kvart-i-7, bara för att vara säker på att hinna till föräldrafrukosten på förskolan. Timothy hade "dolat" fram vem av mig och Perry som skulle få följa med, och det blev Perry. Men så blev han och Timothy osams precis innan det var läggdags igår och då blev det jag som skulle följa med. Kvart-i-8 vaknade jag med ett ryck och kände att något var väldigt fel. Bredvid mig ligger två sovande killar, en liten och en stor. Jag far upp med ett ryck, får upp Timothy och på 5 minuter är vi iväg. Klockan 8 är vi på förskolan och hinner vara med på en jättetrevlig frukost med pedagoger, barn, föräldrar och syskon.

Efter denna något hastiga uppstigning har vi bara tagit det lugnt hela dagen, men undantag ifrån en kort sväng till Sickla för att handla förvaringsboxar. Vi tog bilen dit, eftersom det regnade, vilket Samuel inte gillar. Han blir fruktansvärt ledsen och förtvivlad så fort vi sätter in honom i bilen. När han sitter i vagnen är det den arga gråten, men i bilen är det den ledsna. Vi vet inte om det framkallar minnen för honom, hans fosterföräldrar körde bil till SWS kontor där de överlämnade honom till oss, eller om han bara inte tycker om att sitta i baksätet för då ser han inte mamma och pappa. Men det är jobbigt att höra hans förtvivlade gråt så på hemvägen satte jag  mig bak, vilket inte var det lättaste. Vi har en förhållandevis stor bil och jag har en förhållandevis liten bak, men den får ändå inte plats mellan de två barnstolarna. Men kortare bitar går det bra att halvsitta, vad gör man inte för sin yngste son?! Han var i alla fall nöjd och höll mig krampaktigt i handen hela vägen hem.

I dagens post fanns det två intressanta brev. Det första var från Skatteverket som sade att Samuel nu är svensk medborgare och har fått ett personnummer. Så nu ska vi skicka in vår ansökan om adoption till tingsrätten. Om ca 1 månad hoppas vi att adoptionen blivit godkänd och att vi officiellt är Samuels vårdnadshavare.

Det andra brevet kom från Stockholm Halvmarathon. Det var mitt startbevis. Det var med lite blandade känslor som jag öppnade det. Å ena sidan har jag verkligen sett fram emot loppet, å andra sidan vet jag att jag inte alls är i form just nu plus att jag har en krånglande vänsterfot. Men det är klart att jag blev taggad och i år står jag dessutom i startgrupp A. Det måste vara min halvmaratid på 1.43 från i maj som seedat mig, eller kanske mara-tiden. Hur som helst så är det nog första och sista gången, så jag tänker gå dit och göra mitt bästa, njuta av stämningen och känna hur det känns att bli omsprungen av typ 6000 löpare.

Men även om långpassens tid är förbi för ett tag framöver, så tänker jag i alla fall försöka förbättra formen så gott det går under rådande förutsättningar. Så fort barnen somnat skuttade jag iväg till gymmet där vi bor, bara för att upptäcka att jag inte kom ihåg min kod och inte kunde komma in. Planen var att köra ett lagom hårt pass på cykel idag och om foten känns ok köra ett lite längre löppass imorgon. Jag vill ha gjort 15 km på träning innan loppet i alla fall. Men det blev till att lomma hem igen, skicka iväg Perry på sin löprunda och skriva en liten blogg i stället. Men det är inte det sämsta!

Samuel provar Timothys bil