Ally mitt i livet: Äntligen börjar vardagen

Idag var Timothys första dag på förskolan. Han var jättetrött imorse men när han väl kom iväg var han nöjd och han hade massor att berätta för de andra barnen och för pedagogerna.

Perry, Samuel och jag tog en promenad till Söder och vi tänkte att det skulle sammanfalla med Samuels förmiddagssömn. Att åka vagn är inte populärt, och när man är trött blir det ännu värre för då är man gnällig och ledsen även utan vagnåkning. Att det skulle kunna vara skönt att somna i vagnen har inte Samuel kommit på ännu. Han verkar överhuvudtaget känna motvilja till att somna och kämpar emot in i det längsta. Vi vet inte om det beror på att han bara är sån eller om det beror på att han är otrygg just nu och inte vågar släppa oss ur sikte. Men efter en halvtimmes gnäll somnade han i alla fall och sov sina 30 minuter, precis som det stod i hans rapport.

Det är svårt att veta hur man bäst ska göra för att Samuel ska känna trygghet hos oss. Vi har läst endel anknytningsteorier och ämnet avhandlades även på adoptionskursen som vi gick för ca 7 år sen. Vissa menar att familjen ska isolera sig i hemmet några veckor efter att man kommit hem med sitt adoptivbarn. Vi gjorde inte det när vi hämtade Timothy, eftersom han var så liten och allt gick så bra från början, och vi tänker heller inte göra det den här gången. Men vi har några andra regler vi försöker hålla oss till, som vi tror på och känner är viktiga för att anknytningsprocessen ska gå så snabbt som möjligt. Det är egentligen inga konstiga saker utan ganska naturligt med tanke på vad Samuel har gått igenom under sitt korta liv:

- Vi tar inte emot besök i hemmet de första veckorna. Hemmet är vår borg och det är viktigt att Samuel förstår att det är vi fyra som bor här.
- Vi gör utflykter och korta besök hemma hos familj och vänner men ingen annan än Perry och jag håller i Samuel.
- Vi försöker undvika att andra söker kontakt med Samuel, tar i honom och försöker leka med honom. (Det var ju precis det vi gjorde de två gångerna vi träffade honom, innan vi den tredje gången tog honom med oss. Så vi tror att det kan skapa oro hos Samuel.)

Annars försöker vi bara vara en vanlig småbarnsfamilj. Det blir en hel del aj, aj och andra tillrättavisningar till Samuel som är en riktig tuffing. Han är envis och väldigt tålig när han ramlar och slår sig, men också otroligt glad och charmig. Idag bytte Perry batterier i hans leksaksflygplan som han hade med sig från Korea. När det började köra och blinka igen blev Samuel så glad att han skrek högt och sprang omkring i lägenheten och klappade med sina små händer, så visst kommer han ihåg fortfarande. Det var lite rörande att se.

Efter att vi hämtat Timothy på förskolan kl 15 gick vi till hotellets uteservering och drack lite champagen för att fira att vi äntligen är hemma. Tanken var att Samuel skulle sova sin eftermiddagssömn i vagnen under tiden. Men när det hade gått exakt 30 minuter vaknade han, precis som det stod i hans rapport, och ville vara med och fira :).

Ikväll somnade Samuel i sin egen säng för första gången, utan att gråta, med mig sittandes bredvid. Ett steg i rätt riktning!