Idag för 40 år sedan...

...föddes ett litet flickebarn i Daegu i Sydkorea. Hennes föräldrar kunde inte ta hand om henne så när hon var tre månader gammal lämnades hon i en korg på trappan till polisstationen i staden. Det satt en lapp på kläderna där pappan skrivit att han önskade sin dotter ett lyckligt och bra liv hos en adoptivfamilj. I februari 1973 förenades flickan med sin nya familj i Sverige. Och flickan det var jag. Idag, 40 år senare är jag tillbaka i Sydkorea, den här gången i Seoul för att hämta mitt andra barn. Det känns lite som ödets ironi att jag är här på min 40-årsdag. Som om någon högre makt velat sluta cirkeln. Jag har inte hunnit tänka så mycket på det tidigare, men idag känns det som en mycket speciell dag och jag känner både glädje, vemod och tacksamhet.

Min 40-årsdag fick en fin början då mina sömniga killar sjöng för mig tidigt imorse och överlämnade ett vackert koreanskt smyckeskrin med en lapp i som utlovade ytterligare en present när vi kommer hem. Sedan åt vi en snabb frukost på rummet innan vi begav oss till tåget som skulle ta oss till Busan, Samuels födelsestad. Klockan var 7 när vi åkte iväg och vi tyckte det kändes lite svalare idag, 29 grader visade termometern. Tågresan gick bra och vi förundrades över det vackra landskapet. Mycket grönska med höga berg och djupa dalar. Vi åkte med ett snabbtåg så de 60 milen tog knappt 3 timmar och det var svalt och skönt på tåget och normalt med folk, d v s inte packat i gångarna utan bara fullt på sätena.

När vi kom fram skulle vi träffa vår guide från lokalkontoret i SWS "outside the gate", vilket vi ganska snart förstod skulle bli svårt. För stationen var mycket större än Stockholms Centralstation och det fanns ett antal utgångar. Tillslut gav vi upp irrandet.  Jag parkerade vid huvudingången och Perry stack iväg för att leta, vi tänkte att det är större chans att hon upptäcker honom än mig. Och mycket riktigt efter bara 5-10 minuter kom de gående tillsammans och kort därefter anslöt även en tolk, en jättegullig ung tjej som pluggar till ingenjör och jobbade som tolk på fritiden. När alla var samlade åkte vi till SWS kontor och de visade oss runt lite på deras kontor och berättade om verksamheten och undrade om vi hade frågor om Samuel. Vi frågade lite om hans första månader men det mesta visste vi redan eftersom det står i rapporten man får när man blir tilldelad ett barn.

Sedan åt vi en fantastisk lunch på en liten anspråkslös restaurang bredvid kontoret. Det kom in massor med mat och Perry och jag åt och åt. Timothy åt kött och stack sen till ett litet lekrum som fanns på restaurangen och kollade på film i sin iPod. Det var nog den första rofyllda måltiden sen vi kom till Korea. iPoden till Timothy var en mycket bra investering :).

Efter lunchen var det dags att besöka Samuels första fosterfamilj, där han bodde tills han var ungefär 7 månader. Familjen bodde i ett trevligt litet hus i stan och de tog emot oss med öppna armar. Tyvärr hade de förväntat sig att vi skulle ha med oss Samuel så de blev nog jättebesvikna över att bara vi kom, även om de inte visade det. Vi fick se bilder på Samuel som bebis, han kom till dem när han var 3 dagar gammal, och de berättade om vilken fantastisk liten pojke han är. Sedan visade vi bilder på Samuel från när han var 11 månader och de tyckte att han blivit jättestor. De var så vänliga och engagerade och helt plötsligt hade jag en massa frågor, jag ville veta allt om hur han var när han var liten, vad det brukade göra på dagarna, vad han tyckte om för sånger, om han kunde krypa, hålla nappflaskan osv. Men trots att tolken var duktig kändes det verkligen begränsande att inte kunna prata direkt till fostermamman. Jag ville visa min tacksamhet och uppskattning och det kändes frustrerande att inte kunna ge något tillbaka, förutom den lilla presenten som vi hade med oss till henne. Både Perry och jag blev berörda av besöket, det engagemang och den godhet fosterföräldrarna uppvisade är rörande. De tar hand om ett barn, de vet att de ska lämna ifrån sig barnet inom några månader, men ändå tar de sig an det och ger det den bästa tänkbara starten i livet. Innan vi gick sa fostermamman att hon hoppades att Samuel skulle få det bra och att vi skulle uppfosttra Samuel "to be a good man and husband". Jag tycker det låter så fint, att de tänker på att han ska bli en god make, det visar hur viktig familjen är här i Korea. 

Sedan fick vi en kort rundtur i Busan innan vi blev skjutsade tillbaka till tågstationen. På tåget somnade vi alla tre och resan kändes väldigt kort. På kvällen gick vi ut och åt middag på en italiensk restaurang, Timothy fick välja men han kollade att det var ok för födelsedagsbarnet också :). Sen gick vi en sväng i Insadong och jag fick ett fint rosa armband av Timothy som en extra lite överraskning. Nu är vi ganska trötta alla tre och det är dags för kvällsbadet och sedan hoppas jag att vi alla får oss en god natts sömn.

En mycket annorlunda, men oförglömlig, födelsedag är slut!

Tolken och guiden med beachen i bakgrunden

En bro som Perry ville fota, ingenjörer ;)...