Första mötet med Samuel

Idag var det så äntligen dags att träffa Samuel. Vi steg upp kl 6.30 för att åka de 21 tunnelbanestationerna till Social Welfare Society (SWS) kontor. Det var rusningstid och supervarmt på tåget och Timothy var trött och illamående, men efter ett litet raseriutbrott och ett pit stop på 7eleven kom vi till slut fram. Idag måste vara den varmaste, eller fuktigaste, dagen. Jag förstår Timothy för han uttrycker precis det som jag också känner, JAG ORKAR INTE GÅ, DET ÄR FÖR VAAAARMT eller FÖR TRÅÅÅÅÅÅNGT. Och svetten rinner i floder på oss alla tre så fort vi bara rör oss lite grann.

Väl framme på SWS kontor togs vi emot av en vänlig tjej som startade en dvd som visade och förklarade SWS:s verksamhet. De arbetar inte enbart med utlandsadoptioner utan främst med inhemsk verksamhet så som; inhemska adoptioner, gruppboende för handikappade, hem för ensamstående mödrar och äldrevård. Utlandsadoptionerna minskar och målet är att de helt ska upphöra inom en ganska snar framtid. Det är också förklaringen till att barnen som adopteras till Sverige blir äldre och äldre. Inhemska par vill ha friska spädbarn och helst flickor. De barn som inte kan placeras inhemskt inom en viss tidsperiod går till utlandsadoption. I dagsläget arrangerar SWS adoptioner till Sverige, USA och Kanada. Det känns som ett steg framåt att barnen kan stanna i sitt hemland, även om vi förstås är tacksamma att Timothy och Samuel fick en ny familj i Sverige.

När filmen var slut var det dags att åka hem till fosterfamiljen. Det tog ca 40 minuter med bil och vi hade med oss vår "social worker" Mrs Lee. Hon kunde lite engelska. Fosterfamiljen bor i ett, som vi uppfattade det, trevligt område ganska centralt i Seoul. När vi ringde på dörren stod hela familjen och tog emot oss; mamma, pappa, två tonårsbarn, en farmor eller mormor och så lilla Samuel. Han sprang omkring och tittade nyfiket på oss. Vi stannade ca 1 timme. Vi fick en present, en speldosa med Koreas nationalsång, och jättefina foton på Samuel när han var 100 dagar. Sedan gav vi fosterföräldrarna några presenter från Sverige och så pratade vi, via mrs Lee, om Samuels vanor och vad han tycker om. Samuel var väldigt intresserad av Timothy och de busade runt på golvet och i soffan. Han var ganska hårdhänt när han skulle krama och klappa Timothy, men jätteglad. Timothy tyckte att han var en ok lekkamrat.

Jag har svårt att verkligen känna något i en sån här situation, inga tårar eller jätteglädje som man kanske borde, men jag kände först och främst lättnad. Lättnad över att Samuel verkar ha det så bra. Han är en glad och pigg och superbusig liten kille som verkar välmående och trygg. Nästa känsla som kom över mig var hur svårt det måste vara för fosterfamiljen att skiljas ifrån honom. Han kallar dem mamma och pappa och de har haft hand om honom så länge. En tanke som nästan omedelbart slog både mig och Perry var att det kan bli en riktigt jobbig flygresa hem. Samuel är stor för sin ålder, framför allt lång men också ganska stabil. Att sitta med honom i knät i 10 timmar på flyget blir en utmaning. Vi hoppas att han sover större delen av tiden och att Timothy kan underhålla honom. Mardrömmen är om han är ledsen hela tiden. När vi åkte ifrån fosterfamiljen sa vi inte så mycket i bilen. Alla tre var upptagna med funderingar. Timothy var inte ens särskilt intresserad av sin tabelttask som han fick, trots att det inte är lördag. Det känns som vi är nära nu, nära att få vårt efterlängtade lillasyskon :).

Sedan pratade vi med mrs Lee om lite praktiska saker. Vi ska träffa Samuel igen på fredag och sedan hämta honom nästa måndag. Vi reser hem nästa tisdag. På onsdag åker vi en dagstur till Busan, Samuels födelsestad, och träffar en social worker på SWS kontor där. Mrs Lee ska även försöka arrangera så att vi får träffa Timothys fostermamma, men hon bor inte kvar i Seoul så det kan blir svårt. Timothy verkar väldigt angelägen om att träffa henne så jag hoppas det blir av men det kändes osäkert.

Efter en snabblunch, och Timothys obligatoriska bad, somnade vi alla tre på hotellrummet. Timothy vill gå ner till floden idag igen och bada fötterna. Det är bara 500 meter dit och jag tror vi orkar det i eftermiddag. Ikväll kanske vi åker till Insadong och äter en god koreansk middag för att fira lite, men vi får se. Vi har inte träffat de andra svenska familjerna som är här för att hämta barn. De kom tidigare än oss och reser hem i mitten av den här veckan. Jag hoppas att vi stöter på dem vi nåt tillfälle, skulle vara lite kul nu när vi ändå haft mailkontakt med flera av dem. Det vore även kul att se deras barn..

Jag försökte fånga de två busfröna på bild men det var inte så lätt. Det här är det närmaste jag kom!

Första bilden på Samuel o Timothy