Mellandagsmys

I morse ringde väckarklockan klockan åtta och för ovanlighetens skull sov vi alla fyra. Uppstigning och avfärd mot IKEA. Planen var att stå där när portarna öppnades plus att knipa en av de åtråvärda familjeparkeringsplatserna närmast ingången, något jag inte lyckats med sen vi fick barn. Vi misslyckades med båda men hittade en parkering och steg in på IKEA klockan 10-över-10. En glad Timothy lämnades in på Småland, barnpassning, medan en missnöjd Samuel som även han gjort sig redo att storma in på leklandet genom att ta av sig skor och jacka, fick följa med på shoppingrunda. Det hela avlöpte dock väl och kvart-över-11 var vi klara och satt och åt lunch. Avfärden gick sen nästan som planerat, förutom att vi glömde Timothys jacka i restaurangen och kom på det precis när vi betalat och skulle lämna varuhuset. Så det var bara att ge sig in i labyrinten igen, och nu var det betydligt mer folk, och åka upp till plan 3. Jackan fanns som tur var kvar och sen snirklade vi oss ut i rekordfart.

Väl hemma lovprisade vi ännu en gång lyxen att ha ett hus. När man bott i lägenhet ett antal år känns det overkligt att kunna parkera precis framför dörren när man varit och handlat. Man kan låta ett sovande barn sitta kvar en stund i bilen och sen lugnt packa in sina varor. Nu blev det Perry som packade in medan jag kastade mig in och slängde på mig träningskläderna och rusade ner till elljusspåret. Där blev det 4 x 2500 meter med 1 min vila mellan varje, men tyvärr gick det inte alls så fort som jag hoppats på. Men jag gjorde det i alla fall och var hemma på drygt 1 timme.

På eftermiddagen på våra kära vänner Ylva och Pelle på besök. Vi fikade och myste i soffan i vårt stora vardagsrum. Samuel lekte mest på sitt rum och Timothy spelade LEGO Star Wars på sitt nya Wii i källaren. Det är verkligen kul att få besök och jag hoppas att fler av våra vänner hittar hit snart.

Till middag lagade jag en härlig hjortgryta och till det blev det några glas Côtes du Rhône och ljuv musik från Så mycket bättre. Barnen gillade köttet och vi satt faktiskt tillsammans till bords i drygt 20 minuter, inte illa. Sen sa Samuel att han var klar och ville ha en glassbåt och då var det bäst att lyda ;).

Perry har köpt en trainer, som han fram tills idag ännu inte har testat. Jag förstår inte hur han kunnat hålla sig (eller så är det på grund av mig och att min träning oftast går först som han helt enkelt inte haft tid), jag måste alltid testa nya grejer på en gång. Men här om dagen trodde jag att han satt och trampade nere i källaren för jag hörde ett monotont malande ljud och såg inte till honom. Jag frågade Timothy om pappa var i källaren och cyklade. Timothy tittade konstigt på mig och sa nej, varpå jag frågade vad det då var som lät. Timothy bara suckade och sa: mamma ibland frågar du så konstiga saker. Det är Samuels batteridrivna tåg som kör runt runt på hans tågbanan. Jag höll då med om att mina frågor var lite konstiga, men tyckte att det hela var lite lustigt.

Nu är den i alla fall invigd, Timothy hejade på och Perry kämpade på. Hoppas röd vin och hjortgryta var bra bränsle :).

Kör hårt Perry

En timme senare hör jag inte längre något från källaren och går ner och kollar. Perry sitter djupt försjunken över...paddan. Tydligen ska man kunna synka trainern med paddan och lägga in rundor som man vill köra, rundor som går vart man vill i hela världen. Verkar dock inte vara fullt så enkelt som den duktiga försäljaren utlovade. Imorgon får vi leta bruksanvisning. Nu blir det mer rödvin i soffan!

Det är mycket med det tekniska...

En grön jul med sjukt mycket julklappar

Julfirandet inleddes på söndagen hos mamma/mormor i Norrtälje. Perry var motvilligt tomte och de små barnen, kusin Alice och Samuel, var uppspelta och lite reserverade. Medan Timothy trodde sig veta att det var pappa men han höll god min och spelade med. Jag hann med en härlig 15-km löptur i skogen på förmiddagen, sprang vilse men hittade tillbaka till slut. Längtar ut igen för det finns massor att utforska.

Måndag var resdag. Färden gick till Småland till svärföräldrarna. Där väntade barnens kusiner och det var julpyntat in i minsta detalj. Tyvärr uteblev snön och vädret var grått, regnigt och blåsigt hela helgen. Men julhelgen blev lyckad ändå. Barnen, i åldrarna 8, 6, 6, 2 och 1 år, lekte från morgon till kväll och vi vuxna satt mest och åt eller ägnade tiden åt att förbereda nästa måltid. Jag tog en lugn löptur på julafton för att göra lite plats till julmaten, men annars har det inte varit så mycket fysisk aktivitet de senaste dagarna. Tomten kom med otroligt mycket julklappar. Barnen var i himmelriket och hann knappt med att registrera vad de fick i present. Även jag måste ha varit snäll för jag fick fina julklappar. På julaftonskvällen åt vi ett fantastiskt julbord innan vi alla hamnade framför TV:n.

Delar av julbordet...

...och så resten!

Juldagen förflöt i en lugn lunk. Igår, Annandag jul, tog Perry och jag en tur till Västervik för att kolla lite på mellandagsrean. Vi handlade lite fina kläder på Ogräs, en butik som har jättesnyggt mode för både killar, tjejer och barn. Det är alltid kul att shoppa lite i en annan stad än Stockholm och en lyx att få ett par timmar på tu man hand utan barnen. På kvällen styrde vi en fullpackad bil mot Täby igen. Takboxen var lastad med fin björkved, som vi ska elda med i vår fina öppna spis, och bagagelyckan var proppfull med julklappar. Det var så otroligt skönt att komma hem till huset igen. Borta bra men hemma bäst känns verkligen sant just nu trots att vi bara bott i huset mindre än en månad. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så bra men det känns som en helt annan livskvalitet än i lägenheten och då har vi ännu inte utnyttjat trädgården. Barnen älskar att bara vara hemma och det känns inte som att man går på varandra på samma sätt som i lägenheten. Men det där är en grej som växt fram hos mig och jag har full förståelse för dem som aldrig kan tänka sig att flytta till hus och som värdesätter närheten till stan högst av allt, för så var jag ju själv fram till för bara några månader sen. Så jag är glad att man kan ändra sig, för tänk vad hemskt det hade varit att ha köpt ett stort hus i förorten och sen bara ångra sig och längta tillbaka till lägenheten!  

Nu ska vi bara vara hemma och lediga till den 7 januari. Vi ska fixa i ordning i huset och bara ta det lugnt och göra saker med barnen. Imorse var jag på Tibblebadet för första gången. Jag var nästan ensam på hela anläggningen och fick en hel 50-metersbana för mig själv. Lyxigt även om själva badet inte alls var i klass med Eriksdalsbadet. Perry håller på att montera ihop sin trainer i källaren, så snart blir det åka av!

Tänk vad livet vore förutsägbart utan T&S

Första dagen på julledigheten startade klockan 6 och var regnig. Vi var hemma och julstökade, storstädade huset, fortsatte att packa upp, bakade pepparkakor och gjorde lammgryta. Ingen träning idag men desto mer föda i både fast och flytande form.

Våra goda vänner Anna och Johan med barnen Sixten och Valter kom på besök och åt lunch med oss. Jättekul att träffas som vanligt men småkillarna tyckte att "lägenheten" var lite väl stor när de lekt kurragömma. Och trots att vi har ett jättestort lekrum nere i källaren, ville barnen helst vara där vi vuxna var. Jag hoppas att det kommer ändra sig ju äldre barnen blir, kanske det blir mer lockande när Timothy får sitt Wii i julklapp. Samuel verkar gilla att ha ett eget rum, att leka i i alla fall. Så fort han ska sova går han med bestämda steg in till Timothys rum och lägger sig i underslafen.

Perry och jag hade bestämt att vi skulle fixa en god middag ikväll, för att fira att vi äntligen? köpt hus. Så Perry åkte iväg och köpte pilgrimsmusslor, löjrom och hummer. Jag la skumpan på kylning och funderade på hur vi skulle kunna få lugn och ro på vår lyxmiddag. Jag hade en rätt bra plan men eftersom middagen drog ut på tiden blev barnen tröttare och tröttare och så även jag eftersom champagnen lätt gick ner tillsammans med matlagningsbestyren. Strax före klockan 19 satt vi alla till bords, men då var Timothy och Samuel som bäst upptagna med att rita. Timothy gick med på att äta, lite snabbt för att sen fortsätta, men Samuel vägrade. Och eftersom han är en mycket bestämd liten kille så fick han fortsätta rita. Perry och jag avnjöt löjromssnittar, pilgrimsmusslor med potatiskräm och smörsås och gratinerad hummer, ackompanjerat av en god champagne i ett förhållandevis högt tempo. Trots det hade vi knappt hunnit svälja sista tuggan innan Timothy deklarerade att han nu gjort ett julkort till grannen, som vi vet har en kanin som heter Glass, och det skulle promt levereras just ikväll. Helst precis nu. Samuel var inte sen att hänga på med sin spretiga teckning. Så inom loppet av 10 minuter hade vi avslutat vår lyxmiddag, klätt på barnen ytterkläder, packat teckningar och morötter i påsar och var påväg till grannens brevlåda. Det är inte så långt och barnen tyckte det var väldigt spännande. När de kom fram la Timothy sin påse i brevlådan, medan Samuel vägrade och skrek IIIIIIINTE! Han ville ha moroten själv. Så det var bara att gå hem igen.

Efter att jag diskat upp efter middagen, det tog bra mycket längre tid än att äta själva måltiden, var det det dags att klä granen. Eftersom vissa av oss i familjen är allergiska har vi en plastgran. I år ser den extra fjuttig ut eftersom vi har 4 meter i takhöjd i vardagsrummet. Men det är mest Perry som stör sig på det, Timothy var eld och lågor och superentusiastisk över allt julpynt. Nu ligger han i soffan och ska försöka somna medan han tittar på granen. Tänk vad julen var spännande när man var liten. Nu är den mest ett stressmoment, i alla fall fram till själva julen faktiskt börjar. I år är jag tröttare än vanligt och det jag önskar mest av allt är att få sova ordentligt, och att träna förstås ;).

Recept från nya kokboken

Nya vardagsrutiner och utmaningar

Ny bostadsort innebär också nya vardagsrutiner. Jag har mer än dubblerat min restid till jobbet. Lägg därtill att Samuels förskola ligger 1,3 km åt "fel" håll och en bit från bussen, så förstår man att hämtningar och lämningar blir betydligt mer tidskrävande än tidigare. Men så är det bara och jag får ett par rejäla promenader per dag. Kanske är det därför jag känner mig lite sliten nu. Jag är verkligen inte van att promenera, antingen cyklar jag, springer eller åker kommunalt. Jag blir lite stressad av att gå för det går så långsamt. Så det kanske är nya muskler som börjat arbeta. I måndags var jag sen till hämtningen så då det blev löpning med kappa, stövlar o handväska.

I tisdags körde jag ett race där jag "tränade" alla tri-grenar men i helt fel ordning. Hämtade barnen, racade hem och fixade middag, åt i rekordfart, på med löparkläderna och packade cykelgrejerna i ryggsäcken. Sen sprang jag till Enebyäng för att hämta min cykel på Sportson, hann dit 5 min innan stängning. Bytte om och cyklade en tur för att testa de nya dubbdäcken. Hem och natta barnen. Sen packa simgrejer och köra till E-bay och simma med SCT. Slutligen hem och krascha i säng, fast först blev det lite glögg och saffransbullar med Perry. Men nu är cykeln kittad för vinterväglag och min plan är att försöka cykla 2 dar i veckan. Jag räknar det inte som träning, mer som underhåll och ett försök att bättra på en usel cykelform inför kommande säsong.

Imorse när klockan ringde 4.40 övervägde jag allvarligt på att ligga kvar i sängen. Torsdag innebär ett simpass kl 6.30. När vi nu bor i Täby tar det sin lilla tid att fara genom stan. Själva uppstigningen är ok men det kostar rätt mycket eftersom man ökar på sin redan höga sömnskuld. Men jag steg upp och åkte iväg till Eriksdalsbadet och simmade mitt pass. På vägen till jobbet träffade jag en kollega i Slussen. Han ropade över hela busskön: "Vad gör du här? Du ska väl inte åka den här vägen?" Helt korrekt, snabbaste vägen från Täby till Blasieholmen går inte via Slussen. Hela busskön tittade först på min kollega, sen på mig. Och jag hör mig själv säga: Ja det blev så idag, jag hade bortamatch igår! Busskön tittar åter på kollegan, som tänker några sekunder och sen asgarvar. Busskön tittar åter på mig. Och jag berättade varför jag faktiskt var i Slussen, varpå han säger att han tyckte jag är helt skruvad. Och det kanske jag är men så länge jag tycker det är kul fortsätter jag.

Lite jobb och sen dags för årets sista lunchlöpning. Det blev tusingar på Stadion, fyra stycken i 4.30-tempo och den sista i 4.20-tempo. Mycket nöjd rusade jag sen iväg på en jullunch på Vassa Eggen. Efter det lite mer jobb, hämtning, matlagning och julklappshandling. Nu äntligen dags att gå och lägga sig. Imorgon är årets sista jobbdag, ska bli skönt med långledigt :)!

Lite julstämning i vårt hus

Första veckan som villaägare

Det går snabbt att vänja sig vid vissa saker, t ex vid att det är relativt kyligt ett hus och att det nog alltid kommer finnas en oändlig lista över saker som ska åtgärdas och inhandlas. Jag inser att man liksom aldrig kommer bli färdig. Och det är kanske det som är tjusningen med att bo i hus även om det just nu känns övermäktigt. Vi har packat upp det mesta, mest tack vare Perry. Det återstår att fixa förvaring, lampor och en hel del möbler men vi har fått till det rätt bra så att vi kan få livet att fungera. I helgen hade vi besök av svärföräldrarna och då kom det upp en del tavlor och några lampor också. Och så har vi fått den nya TV:n på plats, även om jag inte fattar hur den fungerar så är bilden fin i alla fall.

Veckan som gått har varit rätt körig och med minimalt med sömn. Perry har skolat in Samuel på den nya förskolan och jag har "skolat" in Timothy, vilket innebar att följa med honom första dagen och stanna några minuter och prata med läraren. Sen har han gått i skolan och på fritids som vanligt. Jag är förundrad över hur anpassningsbar han är och alltid har varit. Även för Samuel har det gått över förväntan på den nya förskolan. Båda barnen visar dock tydliga tecken på att flytten inte passerat obemärkt förbi. De är stökiga och bråkiga och röjer runt på ett sätt som de aldrig gjort förr. Att vi vuxna är trötta och bara måste packa upp hela tiden gör ju inte saken bättre. Så idag har vi haft en riktig familjedag och bara hängt med barnen hela dan. Vi har varit ute och lekt, bakat pepparkakor och lussekatter och fikat mest hela dan. Och nu är det faktiskt lite julstämning i huset.

I fredags avslutade vi vår lägenhetsförsäljning. Vi fick slutlikviden och vår lånebild ser nu lite trevligare ut när man loggar in på banken. Det kändes vemodigt att lämna över nycklarna men faktiskt helt ok, vilket nog beror på att vi trivs så bra i huset. Det var verkligen dags att gå vidare nu.

Träningsveckan har varit över förväntan, fem kvalitetspass uppdelat på fyra dagar får man vara nöjd med. Det känns som att jag både i simningen och löpningen tagit ett steg framåt och jag njuter av att köra järnet varje gång tillfälle ges. Lite konstigt med tanke på att den senaste tiden varit så himla stressig och fokus har legat på allt annat än träning. Men det kanske är som Jenny sa i fredags: Du har nog vilat dig i form! Ja det kanske jag har gjort. Jämfört med henne så framstår min träningsmängd som rena vilan, men jag är nöjd och tycker jag får bra utväxling för den tid jag lägger ner. Det verkar som min kropp behöver relativt mycket vila för att orka växla upp så det är väl bra att den får det. I lördags var jag och Perry ute och sprang tillsammans. Vi upptäckte att vi har skogen bara en kilometer från huset. Där finns både elljusspår och en massa bra trail-och mtbspår. Vi sprang en riktigt tuff terrängrunda på 11 km i snöstorm, men det var så kul och vi var båda överlyckliga över att vi har så nära till skogen. Det är alltså inte bara i Nacka det finns bra träningsmöjligheter även om Hellas är svårslaget.

I lördags eftermiddag var Timothy och jag på Operan och såg Nötknäpparen. En fantastisk balett som man kan se hur många gånger som helst. Timothy tyckte den var jättebra och var fascinerad över dansen och kostymerna. Jag gillar balett och opera och jag lovade mig själv att det måste bli mer av det under 2014.

En sak som jag tror jag kommer få svårt att acceptera är pendlandet och beroendet till SL. Jag lider varje dag och i eftermiddags tog jag min cyclocross och cyklade till Sportson. Där ska den vinterrustas och sen blir det nog ett par dagars cykling i veckan i alla fall för jag står bara inte ut med att åka tunnelbana varje dag.

Nu återstår bara en vecka och sen är vi jullediga. Men mycket ska hinnas med på jobbet och jag har inte handlat en enda julklapp, men det ordnar sig nog på ett eller annat sätt.

Äntligen på rätt plats

Öppen spis ger hög mysfaktor och värme

Perrys födelsedagspresent

Livet som medelmåtta

Härom dagen var det en tjej på jobbet som försökte övertyga en kille om att han måste skaffa ett tredje barn, med motiveringen att det bara är medelmåttor som har två barn. Och att "tre är lika med nya två", vilket väl egentligen innebär att det snart är de som har tre barn som är medelmåttor och att vi som bara har två börjar bli mer och mer sällsynta, eller? Andemeningen var hur som helst att vill man inte vara en medelmåtta så ska man ha tre barn. Och underförstått är det alltså något negativt att vara en medelmåtta.

Nästa dag pratade samma tjej om att de minsann har hämthjälp fyra dagar i veckan, för vem vill ha sina barn på dagis och fritids längre än till klockan tre varje dag? Det kanske är så i de finare områdena. Genom att titta på Solsidan har jag förstått att där tävlar man om allt mellan himmel och jord och säkert även om vem som hämtar tidigast. Det viktigaste verkar vara att någon hämtar men det behöver absolut inte vara föräldrarna, hellre en barnflicka eller au-pair. Jag gillar att hämta, och skulle aldrig vilja att någon annan hämta rmina barn fyra dagar i veckan, fast det är inget jag skyltar med för då kan det uppfattas som att jag är fast i kvinnofällan och att jag inte bryr sig om mitt jobb. Fast jag bryr mig om mitt jobb men jag vill inte jobba för mycket. Och jag har inte en så lysande karriär att det skulle vara ekonomiskt lönsamt att anlita en nanny fyra dagar i veckan. Men visst skulle det vara skönt att ha hämthjälp en dag i veckan...

Ungefär samtidigt som ovanstående diskussion pågår får jag ett sms från en god vän. De har, liksom vi, två adopterade pojkar och de har, liksom vi, haft en ganska lång resa tills de till slut blev föräldrar. I höstas fick jag ett sms från henne där hon skrev att hon var gravid, helt otroligt och oväntat och overkligt. Lika glad som jag blev när hon sms:ade och skrev att hon var gravid, lika ledsen blev jag nu. Hon skrev att hon var inlagd på sjukhus och troligtvis skulle mista barnet i vecka 17. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes sms och jag kurade ihop mig bakom min dator och låtsades vara väldigt upptagen. Finns det ingen rättvisa i den här världen? Varför drabbar sånna här hemska saker goda människor som redan gått igenom och klarat av svårigheter i livet?

Trots att jag har försökt lägga allt som har med barnprojektet bakom mig blir jag fortfarande väldigt berörd när nåt sånt här drabbar mina vänner. Mitt gamla blogginlägg "Projektavslutning" som jag skrev för drygt ett år sen känns ständigt akutellt och jag kommer aldrig sluta vara tacksam för mina två små troll. Men alla utgår ju ifrån sin egen situation, så jag klandrar inte dem som tycker det är Svensson-aktigt att "bara" ha två barn eller som har hämthjälp fyra dar i veckan, lika lite som jag klandrar dem som tycker det är klent att inte springa milen under 40 min. Jag kan bara konstatera att det som för många är lika med att vara en medelmåtta, för mig är som att ha vunnit högsta vinsten. Så God damn it vad jag gillar att vara en medelmåtta!

Mina två små underbara troll

Första snöjoggen för säsongen

Äntligen kom den första snön! Jag blev så glad imorse när jag vaknade och såg att det var vitt ute.

Flytten gick bra trots den utlovade stormen. Vi landade i huset med vårt bohag som planerat. Idag har vi packat upp och packat upp. Vi har även hunnit köpa en bäddsoffa på Blocket och baxat in den huset. Trots att vi monterade ner hela soffan i smådelar vägde metalldelarna ca 80 kg så jag hoppas verkligen den är skön att sova i.

Jag slet mig en stund från flyttstöket och tog mig ut på en uppfriskande löptur i snömodd o halka. Sprang ca 1 mil och utforskade omgivningarna, spurtade i alla uppförsbackar och tog det försiktigare utför. Klarade mig utan att ramla trots att jag varken har fina dubbskor eller broddar. Benen var pigga efter en lugn träningsvecka och det gav mersmak. Hoppas hinna ut en lite längte tur imorgon. Härligt var det i alla fall, äntligen vinter!!!

När jag kom hem stoppade jag ner barnen i det enorma badkaret, eller jaccuzzi kanske det heter. Det är som en barnpool för dem och de var helt vilda. Jag lyckades dock inte få igång bubblorna och Timothy var lite besviken.

Perry lagade en god lammgryta till middag och sen fick jag igång TV:n så att vi kunde se Ebbot i säsongen sista Så mycket bättre. Brasan sprakar, adventsstjärnan är upphängd och vinet o osten smakar bra. Vad mer kan man begära?

Dags att dra vidare

Så var det då dags att dra vidare, att lämna söder-om-söder och flytta norrut. Just nu håller flyttkillarna på att bära ut alla våra saker. Perry o småkillarna har åkt till huset och mormor är påväg dit för att hjälpa till och passa småtrollen. Jag sitter i lägenheten och betraktar hur den töms undan för undan. Den är så fin, allt är så fräscht trots att vi bott här sen 2007. Men det är bara yta och hur viktigt är det egentligen? Ytan falnar så småningom oavsett vad.

Igår kväll var vi och åt middag på hotellet, Elite Marina Tower. Det blev en fantastiskt god entrecôte och ett antal glas rödvin. Vi pratade då om hur viktigt det är att ha lite perspektiv på saker och ting. Har man det så spelar några taskiga ytskikt mindre roll, ja även mögel i husgrunden blir rätt oviktigt om man tänker på hur barnen på Filippinerna har det. Så kanske har man det lite för bra för sitt eget bästa, man har allt men har ändå svårt att uppskatta det och att vara nöjd.

Igår var vi och sa hejdå på Samuels förskola och Timothys skola. Det var lite sorgligt men det känns bra att de båda trivts så bra och utvecklats så mycket på alla plan. Jag känner en stor tacksamhet gentemot lärarna och pedagogerna och en stor beundran för alla som jobbar med barn och ungdomar. Deras jobb kräver inte bara hög kompetens utan också 110% engagemang varje dag. Jag kan villigt erkänna att jag inte riktigt är 100% engagerad på jobbet precis alla dar i veckan. Och jag skulle troligtvis inte stå ut mer än 1 vecka om jag tvingats jobba som lärare.

Appropå att vara engagerad och att brinna för något, så läste jag imorse att Nelson Mandela gått bort. Så oerhört sorgligt, han var en kämpe som lämnar stora avtryck och världen blir inte densamma utan honom. Träningsmässigt har veckan hittills inte varit den bästa. Löpningen och simningen i tisdags var det hög kvalitet på. Simning igår morse var dock rätt lugn och jag hann inte springa på lunchen, så nu spritter det lite i benen. Hoppas att stormen Sven inte slår till alltför hårt för i helgen måste jag ut och kolla in löparrundor i Täby.

Snart dags att stänga och låsa lägenheten för sista gången. Time to move on helt enkelt!

Tomt!

Den sista färden...

...med SL-båten från Nybrokajen till Saltsjöqvarn gjorde jag ikväll. Det var en hemfärd som alla andra men ändå inte. Det är sista gången på mycket länge som jag åker den här sträckan. Under åren har man blivit bortskämd med att kunna ta båten till och från jobbet. Det är verkligen en av de största fördelarna med att bo i Saltsjöqvarn. 

Vi packar och packar och Perry kör lass efter lass till huset men jag tycker inte att det minskar något i lägenheten. Imorgon kommer två packmän och packar det som är kvar. Det måste rymmas i 100 flyttkartonger. Imorgon är det även killarnas sista dag på förskola och skola. De är dock båda väldigt förväntansfulla och ser fram emot att flytta.

Nåt kul i flyttkaoset var att jag hann iväg till simningen igår kväll. Och peppad av en trevlig klubbkompis, Kristina, vågade jag simma i en snabbare grupp än jag brukar. Trots att jag sprungit 1000-metersintervaller på lunchen orkade jag hänga med hela passet, som även det var intervaller. Trött och lite stolt somnade jag gott, dan före dan före dan.

 

Ballerina påväg mot kajen

Sista veckan som Nacka-bo

De senast nätterna har jag sovit väldigt dåligt och vaknat med en konstig känsla i kroppen. Det kan ju ha nåt att göra med alkoholkonsumtionen kvällen innan, men jag har inte mått dåligt utan snarare känt mig stressad. I lördags var min första tanke: Detta är sista lördagen jag vaknar upp i den här lägenheten! Och samma sak på kvällen: Detta är sista lördagen jag går och lägger mig i den här lägenheten! Och morgonen efter: Detta är sista söndagen... Men så här kan det fortsätta hela veckan utan jag måste ta mig samman och försöka tänka positivt. Fast det är svårt för just nu känner jag mig väldigt vemodig och låg.

Vi flyttade in i vår lägenhet i februari 2007 och då var den nybyggd. Vi levde livets glada dagar och hade många mingelfester under året. I slutet på 2007, över julhelgen, fick vi så äntligen åka till Korea och hämta vår lilla Timothy. Och plötsligt försvann kontoret och gästrummet till förmån för den lilla kille som flyttat in. Perry jobbade på Söder och jag i city och vi hade max 20 min till jobbet på cykel. Livet flöt på och vi trivdes bra. Under flera år såg det ut som vi inte skulle få fler barn och vi slog oss till ro i lägenheten. Men så kom han då äntligen 2012, vår lilla busiga Samuel. Och genast kändes lägenheten för liten. Vi stod ut i ett år innan vi bestämde oss för att det var dags för att flytta. Och nu är vi där. Och vi flyttar inte bara till hus, utan vi byter kommun och stadsdel, från att alltid ha bott söder om stan flyttar vi norr om stan. Jag har alltid trott att jag inte har nåt emot förändringar, men jag kanske har blivit annorlunda med åren. Eller så är det att jag flyttar för sällan nuförtiden...

Helgen gick åt till att packa och rensa och packa och rensa. Vi var alla lite halvkrassliga så vi gick på lågvarv. En mycket trevlig middag hemma hos oss i fredags och en fantastiskt middag hos goda vänner lördags orkade vi dock med. Vi blev bjudna på rysk middag med allt vad det innebär. Lite annorlunda men mycket trevligt och gott. På kvällen när vi för sista gången på mycket länge promenerade hem längs kajen från Finnboda bort till Saltsjöqvarn blev vi lite vemodiga igen. Stockholm är så vackert, särskilt i juletid med alla färgglada lampor. Men vi kommer tillbaka. I vår ska vi ta in på hotellet en natt och hänga i våra gamla hoods, säger vi nu i alla fall. Jag tror det är bra att ha sånna där grejer att hänga upp sig på, även om det inte kommer att hända, så att det inte känns så definitivt.

I dag fyller Perry år, men vi firade honom igår. I morse var vi och betalade huset och sen åkte vi dit och tittade. Jag blev jättebesviken och ångrade mig och ville bara ha tillbaka lägenheten. Det kändes kallt och sunkigt och det luktade instängt, eller kanske var det mögel. Ingen har bott i huset på två veckor och det skulle vara nystädat men det var väl sådär med den saken. Alla ytskikt såg 100 gånger värre ut än förra gången vi var där och nu har jag bara lust att skicka dit tio snickare i två veckor så att de får fixa till allting som är sunkigt. Men så kommer det naturligtvis inte att bli. Under två veckors tid, tills vi fått betalt för lägenheten, kommer vi vara belånade upp över öronen så allt sånt får vänta. Nu ska vi först och främst klara av flytten. Och kanske kommer det kännas lite bättre när vi får dit våra egna grejer och boar in oss med vår egen lukt. Det viktigaste är att killarna trivs och att allt går bra med skolan och förskolan, allt det andra är sekundärt. Liksom att jag deppar över att jag inte kommer hitta lika fina löparrundor i Täby som jag har här, i-landsproblem men icke desto mindre saker som upptar min tankeverksamhet.

Det har inte blivit någon träning sen i torsdags, hann bara träna två dagar förra veckan. Och även om det innebar fyra kvalitetspass känns det alldeles för lite. Mest för att humöret inte blir så bra utan träning för formen försvinner inte på fyra dar, det vet jag. Idag känner jag mig lite bättre från snuvan så imorgon blir det lunchpass och sen simning på kvällen. Så kanske sinnesstämningen är lite bättre imorgon kväll får jag hoppas.

Från och med fredag är vi Täbybor. En epok slutar och en ny börjar.

Pepparkaksbak med Timothy

Är man på rysk middag så är man!

Hur länge kan man ligga på sin tröskelfart?

I simning och löpning har jag rätt bra koll, men jag funderar på hur länge man kan ligga på tröskelfart i vardagen. Och går det att höja tröskelfarten i livet i största allmänhet? Jag tror faktiskt att det går till en viss gräns. När man har lite att göra kan minsta projekt kännas helt oöverstigligt, medan om man redan är uppe i varv känns det plätt lätt och det är bara något som man avverkar. Frågan är bara hur hög tröskeln kan bli innan det blir överhettning i systemet.

Just nu går jag på högvarv på alla fronter; hemma är det rätt mycket att fixa med och planera inför flytten, barnen är halvsjuka, jag vill träna så mycket som möjligt medan jag är frisk och innan vi flyttar och på jobbet är det fullt ös hela tiden. Jag ligger inte precis på max, det finns lite utrymme kvar, och jag hoppas att jag inte slår i taket innan jul. Kalendern är fullklottrad, ja jag kör faktiskt med en papperskalender men har även en elektronisk, och jag betar av en dag i taget. Fast nu har det nästan blivit en timme i taget. Och det funkar. Jag känner mig inte så jättestressad, ännu, och sover inte sämre än vanligt. Jag har till och med lyckats läsa ut en bok i veckan; Siri av Lena Einhorn. Mycket bra och intressant!

Högvarvet i vardagslivet till trots så verkar det som jag höjt mig ett snäpp på löpningen och simningen, eller så är det den ofrivilliga vilan som givit resultat. I tisdags sprang jag med SCT, ett så kallat MAF-test. Eftersom jag inte gjort testet tidigare hade jag inget att jämföra resultatet med men jag var nöjd. De sista 3 km gick i 4.35-fart. Efter 1,5 timmes löpning och en power bar var det dags för simning. Sen var jag rätt mör, och framför allt hungrig.

I morse när jag gick till jobbet slogs jag av att det är sista torsdagen jag går den här vägen. Nästa torsdag kommer de och packar ner allt i vår lägenhet och jag måste jag vara hemma. Och nästa fredag, om 8 dagar, går flyttlasset. Och trots att jag ser fram emot att flytta till huset känns det som ett stort vemod har intagit hela min kropp och själ. Jag kommer sakna närheten till stan, möjligheten att kunna simma på Eriksdalsbadet innan jobbet på torsdagar, mina älskade kvällsrundor i den mörka staden, att kunna åka båt på 10 min till jobbet, utsikten mot Skeppsbron från köksfönstern och att kunna titta ut på inloppet till Stockholm och alla båtar. Samuel brukar sitta vid köksbordet och ropa: Mamma titta en stor båt! eller: Mamma titta en pyttebåt! Men snart är det slut med det, hoppas han kommer uppskatta utsikten mot en mörk trädgård lika mycket.

När man ligger på gränsen till vad man orkar med gäller det att vara uppmärksam och ha självdisciplin. Konsten är att hinna hoppa av innan det går över styr. Det är som med träningen, när det går som bäst, när man tycker att man är odödlig och allt bara flyter på, det är då man ska lägga in några vilodagar. Fast det gör man aldrig, och vad händer? Jo, man blir sjuk eller skadad och måste vila ändå. Så det kanske är läge för mig att boka in mig på ett SPA några dar nu...

När vi är på plats i huset kommer allt lugna ner sig, lite grann i alla fall. Även om vi kommer ha drygt 100 flyttkartonger som ska packas upp. Men det kan vi göra under julledigheten. För i år ska vi vara hemma i mellandagarna, det blir tyvärr inget nyår i Idre i år. Men vi hoppas få sällskap av några goda vänner på nyårsafton och vi kommer att åka till fjällen lite senare nästa år. Det måste vi för att överleva vintern. Fjällen är som landstället, där kopplar vi alla av, går ner i varv och laddar batterierna. Och det kommer nog behövas.

Oslagbar morgonvy

Ljusglimtar i höstmörkret

Veckan som gått har varit stressig och rätt grå och trist. Mörkret gör att alla blir trötta och griniga. Att man även sover för lite gör ju inte saken bättre. Men det faktum att jag kan simma igen piggar upp och jag hann med två simpass i veckan. Och inte mindre än tre löppass, så jag är nöjd. Fast igår träffade jag en riktig triathlet, en som kör minst en Ironman varje år, och då insåg jag att jag tränar väldigt lite. Fast allt beror ju på vad man jämför sig med...

En annan ljusglimt var fredagen den 22 november, då var det nämligen 10 år sedan jag och Perry förlovade oss i Sälen. För ovanligheten skull kom jag på detta redan för några veckor sen och tänkte att det måste vi fira. Perry och har knappt varit ensamma utan barnen sedan Samuel kom så jag tyckte att det var dags. Jag bokade bord på Niklas och tänkte smuggla ner en kokbok och ett kort i Perrys jobbväska som han skulle hitta under dagen. På kortet stod att vi skulle ses kl 18 i stan. Men allt blir ju ofta inte riktigt som man tänkt sig. Just i fredags skulle Timothy besöka sin nya skola, Perry följde med, och sedan bestämde han sig för att ta ledigt resten av dagen. Efter att ha frågat honom minst 3 gånger om han verkligen inte skulle gå till jobbet var jag tvungen att avslöja överraskningen och överlämna paket och kort.

Vi hade en trevlig kväll på stan. Började med lite shopping, sen drinks och snacks på Kåken och slutligen en god middag på Niklas. Restaurangbesöket slutade med att vi köpte en lampa till vårt nya hus. Det finns nämligen saker i restauranglokalen som är till salu. Niklas samarbetar med Brandstation på Söder, så igår klickade jag enkelt hem lampan på Herr Judith. Vi ska hämta den när vi flyttat in i huset. Jag är så himla nöjd med mitt köp!

Italiensk lampa från Venini

Resten av helgen har varit lite upp och ner. Igår var jag ute på en underbar löptur med Anna. Om jag inte hade varit så trött och seg efter fredagen hade jag gärna sprungit dubbelt så långt. Men nu nöjde vi oss med 10 km i strålande höstväder. Sedan var det familjeaktiviteter med två stökiga barn. Samuel har blivit förkyld och fått ögoninflammation igen. Förra gången fick vi vara hemma med honom i 1,5 veckor, vilket jag hoppas inte blir fallet den här gången. Det blev tidig sänggång för barnen medan jag satt och sov i soffan framför en film.

Idag har jag varit en ovanligt otacksam och arg mamma och fru trots att jag fick sovmorgon (har dock inte hunnit träna). Jag har inte lyckats komma utanför dörren utan bara kunnat titta ut på det vackra vädret. Det känns som jag stått hela dagen i köket och trots detta har jag lyckats proppa min familj full med snabba kolhydrater, det vita giftet (socker) och färdiga köttbullar och korv. Man kunde ju tro att mina köksbestyr skulle resultera i nyttig och näringsrik mat, men ack nej. Det blev dock ett långkok som ska avnjutas nästa helg, och när man håller på med det har man inte så stor lust att börja laga dagens lunch och middag även om man borde. Barnen har ömsom lekt, ömsom slagit varandra och sedan var Timothy och Perry på bio, vilket var en succé. Vi har även försökt börja packa lite och lägga ut endel saker till försäljning, som våra fina gardiner till exempel. Och sedan har vi rensat skåp, lådor, kyl och frys. Tur att vi bor i lägenhet och har sopnedkast för annars hade vi fyllt hela vår soptunna igår. Man kanske borde flytta lite oftare så att man rensar bort gammalt skräp med jämna mellanrum. Jag orkar inte ens tänka på hur mycket skräp vi har i förrådet...

Veckan som kommer är lika fullbokad som den förra med kvällsaktiviteter varje dag och det gäller bara att ta en dag i taget, försöka hinna med sina träningspass och hålla näsan ovanför vattenytan. Om två veckor har vi flyttat och även om det återstår en hel del jobb med att packa upp, så är vi i alla fall på plats i det nya huset. Jag både längtar till och fasar för den dagen då vi måste lämna lägenheten.

Hittade semelbullar i frysen, så varför inte äta semlor i november? 

Befriad

Efter 4 veckor har jag äntligen blivit befriad från gipset på handen, vilket innebär att jag igår kunde simma igen :). Och det var kul även om jag blev jättetrött, hade problem med tekniken och att tejpen som jag så omsorgsfullt lagt om min lilla tumme, lossnade efter bara 10 minuter.

Under mitt 4 veckor långa uppehåll från simning och cykling har jag faktiskt uppskattat vilan, vilket förvånar mig. Jag har sprungit 2-3 gånger i veckan och denna måttliga träningsmängd har medfört att jag inför varje pass varit pigg och laddad och det har blivit riktigt bra kvalitetspass. När jag har känt mig stressad över att jag inte kan simma har jag tänkt på hur mindre kul det ibland är att gå in i en blöt och kall simhall och simma längd efter längd i en bassäng där men ser hårbollar, gamla plåster och diverse andra konstigheter virvla runt i vattnet. Och då har suget efter att simma försvunnit för ett tag. Mer sorgligt har det varit att varje dag se sin nya Venge stå på balkongen och veta att jag inte kommer kunna cykla på den förrän i vår. Liksom att konstatera att jag plötsligt inte var triathlet längre, om jag egentligen någonsin varit det, utan en vanlig liten löpare om ens det.

Så jag har verkligen försökt att leva i nuet och njuta av all tid som "blivit över". Som tur är har jag ingen image som hurtbulle som jag känner att jag måste upprätthålla. Jag försöker alltid tona ner sportnördstämpeln och pratar aldrig om hur mycket jag tränar eller tävlar om inte nån frågar. Jag vill inte uppfattas som en person som bara tänker på träning, intresserar mig för träning och bara kan prata om träning. Det känns väldigt enkelspårigt. Istället är jag glad över att jag kan tjusas av att göra olika saker och leva i nuet. Så jag har verkligen njutit av att kunna ta båten till jobbet istället för att cykla, att komma till jobbet utan "hjälmfrisyr", att kunna gå hemifrån och känna mig fin i klänning eller kjol istället för att att ha gore-texbyxor under kjolen, gummistövlar och mössa.

Men visst har jag träningsdisciplin. Nyckel till att kunna träna relativt mycket och samtidigt leva i nuet är planering. Varje söndag planerar jag min träningsvecka i mitt huvud och ser sen till så att det blir så. På så sätt behöver jag inte fundera så mycket på om och när jag ska träna under veckan. Kontinuitet och framför allt kvalitet är viktigt, har jag begränsat med tid kör jag ett kort och stenhårt pass och är nöjd med det, liksom att jag ska ha minst två hela vilodagar per vecka. Däremot har jag numera rätt dålig koll på mina tider, hastigheter och kilometrar. Det går så fort som det går och blir så långt som det blir.

Så jag tycker att det ibland kan vara befriande med påtvingad vila, man får liksom ett giligt skäl till att göra ett litet avbrott från de gamla vanliga rutinerna och tänka nytt. Kanske är jag innerst inne rätt lat? Eller bara ombytlig? När man sen får chansen att återgå till det gamla vanliga inrutade livet kan det kännas som en befrielse, en befrielse från det ovana, ostrukturerade och okända. Som jag sagt tidigare, ombyte förnöjer!

Korvgrillning med S&T

Hembakat fröknäcke. Supergott!

  

Morr

För många år sedan när jag jobbade i ett stökigt och hektiskt projekt fick jag det mindre smickrande namnet Mårran. Alla som läst Mumintrollen vet att Mårran inte direkt är en varm och trevlig figur. Mårran är en stor, kall, spöklik och skrämmande gestalt. Hon är mycket kall och allt hon rör vid fryser till is. Öknamnet var mest menat som ett skämt, hoppas jag, men det låg nog lite allvar bakom. På den tiden var jag överlag lite argare och mer mörk i sinnet och framför allt var jag väldigt krävande som projektledare.

Senare har jag läst att Mårran innerst inne längtar efter ljus och värme men att hon inte förstår att ta det till sig på rätt sätt. Man kan säga att Mårran är en psykologisk skildring av de mycket ensamma människorna som inte förmår att ta till sig kärleken. Deras uppträdande upplevs istället som skrämmande, vilket gör att de förblir ensamma. Tur att jag inte visste det på den tiden jag kallades Mårran, och var singel, för då hade jag blivit ännu mörkare i sinnet. Tack och lov slutade jag vara Mårran i samma stund som projektet slutade. Jag fann ju även kärleken så småningorm och hamnade inte i ensamheten. Under åren som gått har jag blivit lite mindre arg och ljusare i sinnet och förhoppningsvis även en bättre projektledare. Numera är ödmjukhet en egenskap som jag uppskattar mycket hos andra människor, liksom humor och självdistans. Tuffa, kaxiga och självupptagna personer fångar sällan mitt intresse numera, och jag strävar ständigt efter att bli en lite bättre människa.

Den senaste tiden har jag själv dock varit långt ifrån den jag vill vara. Jag har gått omkring och morrar lite i smyg åt saker som jag egentligen inte brukar bry mig om. Det kan bero på höstmörkret men jag tror den största förklaringen är att jag knappt tränat de senaste tre veckorna. Det sägs ju att det är bra att träna men jag undrar när det blir för bra. Man måste väl kunna leva tre veckor utan träning och utan att bli en pest för sin omgivning, annars kanske det är något som är allvarligt fel. Så nu anstränger jag mig för att vara normal och glad. Fokuserar på små saker i vardagen som piggar upp; igår fixade jag en överraskning till en fin person, såg Lisa Nordén cykla förbi mig på Birger Jarlsgatan på en snygg Specialized och blev inspirerad, hade en trevlig lunchjogg tillsammans med kollegor, försöker vända ett trist projekt till nåt kul, fick min vilja igenom i ett jobbigt projekt utan att vara en bitch, åt en trevlig middag med en mycket god vän, drack mycket skumpa en vanlig torsdagskväll och nu te med Perry hemma i soffan. Life is good! 

Not me anymore!

Fina bubblor piggar upp

Man får se det från den ljusa sidan

I torsdags var det dags att ta bort stygnen och gipset från tummen och därmed trodde jag att det var fritt fram att börja simma igen. Jag hade mentalt ställt in mig på att gå på SCT:s pass på kvällen. Men så blev det inte. För även om stygnen o gipset åkte av så fick jag ett nytt stort bandage med stöd för tummen som ska sitta på i två veckor. Besvikelsen var förstås stor och min snälla läkare var förstående men sa att jag i alla fall kan springa hur mycket jag vill nu. Och det var ju bra för jag började springa redan efter en vecka...

Cykla går fortfarande inte och alla aktiviteter som inkluderar efterföljande duschning är rätt omständliga, så jag håller mig till löpning ett par gånger i veckan och börjar så smått gilla livet som soffpotatis. Men som sagt, jag kan springa och gå hur mycket jag vill så jag ska inte klaga. Och för bara ett år sen hade jag ju inte ens börjat simma igen, efter mina 27 år i avhållsamhet, så 4 veckor hit eller dit är ingen big deal.

Om 2 veckor ska tummen börja tränas upp igen och jag hoppas verkligen att den kommer att bli helt bra igen. Även om jag är högerhänt så behöver jag min vänstertumme mer än jag trodde. Bara att klä på barnen är ett gissel just nu. Att dra upp dragkedjor går absolut inte och än mindre att knyta skor. Och alla andra sysslor tar minst dubbelt så lång tid som vanligt. Men det är tillfälligt och jag kämpar på så gott det går, även om matlagning är väldigt svårt. När jag kom hem i torsdags lagade jag med stor möda och mycket besvär mat åt barnen, som de för en gång skull gillade, och så tog jag en öl som kompensation för att jag inte fick åka och simma och tyckte riktigt synd om mig själv.

Snart är det jul och Stenbecksgranen håller på att ta form på Skeppsbron. Lussekatter har det funnits ett tag i affärerna nu, liksom julgrejer. Själv försöker jag att inte tänka alls på julen och all den stress den för med sig. Jag har nog med att tänka på den nära förestående flytten. Ju närmare den kommer desto sorgligare känns det, men det blir nog bra när vi väl kommer på plats. Jag känner mig rätt tung i sinnet just nu, kanske beror det på för lite dagsljus, och även barnen är inne i en jobbig period. Ingen bra kombo men man får försöka se det från den ljusa sidan, snart vänder det och blir ljusare igen och snart drar skidsäsongen igång, förhoppningsvis.

Snart är det jul!

Skräckpropaganda om adoption

Den senaste tiden har debatten kring internationella adoptioner aktualiserats igen. Det beror huvudsakligen på Rysslands beslut att stoppa adoptioner till länder där samkönade äktenskap är lagligt, men jag tror även att den danska dokumentär som sändes för några veckor sedan i Kunskapskanalen; Adoptionens pris, har bidragit. Och det är ett tacksamt ämne att debattera i. Ser man det från den mörka sidan så finns det många förlorare och ser man från det ljusa sidan finns det många vinnare.

I veckan tog jag mig tid att titta på den danska dokumentären och jag blev väldigt illa berörd. Dokumentären och debatten vill få det att framstå som att adoption är lika med människohandel, vissa drar parallellen så långt som till trafficking. En flitig debattör inom området hävdar att föräldrar luras att lämna bort sina barn, alternativt så rövas barnen bort. Barnen ges nya identiteter och påhittade bakgrunder, för att sen adopteras bort till rika västerlänningar. Vi som adopterar är egoistiska kapitalister som ser det som en rättighet att få barn till vilket pris som helst och vi struntar i att människor utnyttjas i processen.

Från att ha varit en stolt mamma kändes det plötsligt inte så bra längre. Det är nästan konstigt att ingen har kastat ruttna tomater på mig ännu efter att programet sändes, för det kanske vore berättigat. Har jag varit naiv? Om jag hade vetat detta innan vi valde adoption, hade jag då gjort ett annat val? Nej, det hade jag inte. Jag vill tro att systemet fungerar i de flesta fall och jag fortsätter att tro att det är ett fåtal fall där det går felaktigt till. Det är naturligtvis dessa fall som uppmärksammas i media, för hur mycket säljer solskenshistorier? Hur som helst så är det försent att ångra sig nu. Man gör sina val och sen får man stå för dem och göra det bästa av situationen. Jag ångrar inte mitt val att adoptera och jag bryr mig egentligen inte om vad folk tycker så länge som det inte går ut över mina barn. Och jag tänker inte ge mig in i debatten för det är väl ganska uppenbart vad jag har för åsikt i frågan. Men jag är öppen för andras åsikter och forskning inom adoptionsämnet. Allt som kan göra att jag blir bättre på att ge mina barn den bästa tänkbara starten i livet tar jag tacksamt emot. Men jag vill inte tro att det faktum att en människa är adopterad är förklaringen till att dåligt som händer i personens liv. Kanske kommer framtida forskning bevisa för mig att jag har fel men fram tills dess lever jag i tron det är aldrig försent att förändra och förbättra.

Programmet fick mig dock att tänka efter. Jag borde tveklöst bekymra mig mer över det faktum att både jag och mina barn är adopterade. Det är ju känt att adopterade är överrepresenterade i statistiken över personer med psykiska besvär, självmordsbenägenhet, relationssvårigheter etc. Sett till den statistiken så kommer minst en av oss hamna i någon slags svårighet. Och det är verkligen något att bekymra sig över. Och det gör jag lite till och från, men jag vet inte riktigt vad det ska leda till. Periodvis grubblar jag på vad som kan komma att hända. Men jag vägrar att problematisera något som inte är ett problem ännu. Det betyder dock inte att jag inte oroar mig. Om barnen är väldigt utåtagerande undrar jag om det beror på att de är adopterade, om de verkar lite extra introverta eller får raseriutbrott funderar jag på samma sak, precis som jag blir orolig när folk tycker att de är "för snälla".

Vi pratar inte så mycket om adoption hemma, men när Timothy vill så pratar vi om det en stund. Jag vill inte att han ska känna sig lika ufo-aktig som jag gjorde när jag var liten. Och än så länge verkar det inte som han gör det. Han är stolt över sitt ursprung och känner en samhörighet med mig och Samuel. Det finns dagar då han tycker synd om pappa för att han inte kommer från Korea, medan han andra dagar tycker lite synd om mig för att jag är ensam tjej i familjen. Så livet rullar på precis som i andra familjer. Vi njuter så länge det funkar bra och när det dyker upp svårigheter tar vi itu med dem. Jag är medveten om problem som kan dyka upp i framtiden men det är inget som jag låter överskugga mitt liv här och nu.

I parken

Tittut!

Fortfarande lite stukad

På multisporttävlingen den 14 september stukade jag tummen i samband med en rejäl vurpa på mountainbiken i skogen. Och trots att det nu gått drygt 1,5 månader så har tummen inte blivit bra och jag kan knappt använda den. Att cykla på min racer eller åka rullskidor är uteslutet eftersom det gör för ont. Att bara sköta vardagssysslorna med barnen och matlagning är en utmaning eftersom jag inte kan använda pincettgreppet på vänsterhanden. Så jag insåg för ett tag sen att jag nog borde gå till läkaren, men så var det så mycket hela tiden så jag kom aldrig iväg. Men för ett par dagar sen pratade med min naprapat om det i förbigående. Han sa att det var viktigt att hålla koll på stukningar av tummar eftersom det finns flera ledband i den som kan gå sönder. Och så frågade han om jag kunde göra några olika rörelser och det kunde jag tyvärr inte.

Så igår när jag äntligen tog tag i problemet och bokade en tid hos läkaren, var jag beredd på det värsta. Och tur var väl det. Ledbanden var trasiga och måste fixas. Eftersom det gått mer än 10 dagar sedan skadan inträffade kunde man inte sy ihop de riktiga ledbanden utan de måste sätta dit nåt konstgjort. Men jag hade tur i oturen och fick en tid redan idag.

Själva operationen är det lilla i sammanhanget, även om det var otäckt så var det över på 1 timme. Men nu ska jag ha gips i 2 veckor, vilket innebär att jag inte kan träna alls under den tiden, framför allt inte simma, vilket är jättetrist. Nu när det känns som jag kommit igång och fått lite fart i vattnet är det dags att vila. Men det kanske inte är helt fel, två personer har redan påpekat att det bara är bra för mig och två veckor är ju trots allt överkomligt. Så fort såret har läkt kan jag börja springa igen, typ efter en vecka, och så den första veckan får jag väl ägna mig åt vila helt enkelt. Och jag har ju konstaterat att tiden går fort, vare sig man har kul eller ej!

Det svåraste var att avhålla mig ifrån att äta från kl 24 natten innan operationen tills jag kom hem i eftermiddags kl 14. Jag hade tänkt gå och simma morgonpasset med SCT på Eriksdalsbadet kl 6.30-7.30. Men jag insåg rätt snabbt att det inte var nån bra idé. Efter löpturen igår kväll kunde jag fylla på med energi, men det skulle jag inte få göra efter simningen. Att träna på fastande mage är inga problem för mig men att sen inte få fylla på energidepåerna förrän typ 7 timmar senare verkade inte så lockande så jag stod faktiskt över. Vad är ett simpass egentligen i det stora hela?

Med facit i hand är jag nöjd över mitt val. Operationen gick enligt planen men jag hade inte räknat med att må så dåligt efteråt. Som tur var kom Perry och hämtade mig och körde mig hem. Handen är fortfarande bedövad men jag har ändå legat helt utslagen i soffan hela eftermiddagen och kvällen. Och den efterlängtade måltiden smakade inte alls så gott som jag trodde. Så nu tar jag lite smärtstillande och går och lägger mig och hoppas på att må bättre imorgon.

Tummen med lagat ledband i säkert förvar

Starstruck

I somras på landet såg jag en kille flera gånger som jag tyckte jag kände igen. Han var alltid väldigt trevlig och hejade så glatt. Varje gång vi stötte på varandra var han ute och sprang och jag såg direkt att det inte var någon vanlig joggare som var ute och lufsade lite, här gick det undan. Vid två tillfällen mötte jag honom precis när jag var påväg uppför den sista hemska mördarbacken på min runda. Han var påväg nedför i en rasande fart och jag kände mig segare och tyngre än vanligt där jag flåsade i värmen. Vi ett tillfälle var jag tillsammans med en kompis och jag frågade om hon också kände igen honom, men nej, hon hade aldrig sett honom. Men jag fortsatte att grubbla men kunde inte komma på vem det var.

Idag när jag läste en blogg på Runner's World trillade polletten ner. Nu är jag nästan säker på att det var Mårten Klingberg jag såg i somras. Om inte annat så känner jag igen miljöerna på bilderna han lagt ut på sin blogg och cykelturerna han beskriver på slingrande småvägar i Roslagen. Och även om Mårten är i en helt annan klass än mig så är det alltid kul att träffa på andra löpare, och tillika triathleter, nu när jag själv bestämt mig för att ge mig in på den banan. Jag inspireras väldigt mycket av att se duktiga idrottsmän och kvinnor, och inspiration till att träna kan verkligen behövas under semestertider.

Nästa sommar ska jag hålla ögonen öppna, vem vet, man kanske kan få några matnyttiga tips från en rutinerad triathlet om hur man undviker att förfalla under semestern.

Skärgårdsidyll

Söndagslyx

Efter en intensiv vecka och en helg med trevligt besök av Perrys ena kusin med familj, hann jag med att ta en halvlång joggingtur i underbart höstväder. Egentligen hade jag velat cykla eller åka rullskidor idag, men eftersom min tumme som jag stukade för drygt en månad sen inte är bra ännu får det vänta. Jag kan inte bromsa ordentligt när jag kör på min racer och det känns ganska viktigt. Och jag kan inte greppa en stav ordentligt med vänsterhanden. Så det fick bli löpning idag, vilket inte var fy skam. Det blev en gammal favoritrunda; Södra Hammarbyhamnen - Årstaviken - Bergsund Strand - Västerbron - Norr Mälarstrand - Norrbron - Skeppsbron - Stadsgårdskajen - Hammarby Sjöstad, Bakarna, för att handla bullar - hem. Totalt drygt 15 km. Eftersom jag redan hunnit med fyra kvalitetspass i veckan, unnade jag mig lyxen att bara jogga och njuta av utsikten och vädret. Kroppen kändes lite sliten och jag har några skavanker här och där, men i stort sett var det en toppenrunda. Det känns lite vemodigt när jag tänker på att detta är sista hösten jag kan springa mina stadsrundor.

I veckan har jag fixat skola, fritids- och förskoleplats till barnen i Täby. Bokat besök på de respektive institutionerna, bokat flyttstädning, flyttfirma, avbokat nuvarande skola, fritids- och förskoleplats och sagt upp diverse abonnemang och autogiron. Jag har dessutom varit rätt effektiv på jobbet och lyckats få till ett par avslut som jag är mycket nöjd med. I torsdags träffade jag våra vänner från Finland som var här på höstlov och åt en god och trevlig lunch på Tekniska muséet. Tyvärr var jag tvungen att rusa därifrån då de ringde från Timothys skola och sa att han var sjuk, Perry fick vaba i fredags. Men tack vare att jag hunnit med två bra löppass och två roliga simpass fanns det lite energi kvar till helgen. Men nu är även den slut och det blir en tidig sänggång ikväll.

Nice view från Västerbron

På gränsen till övermodig

Att våga utmana sig själv och flytta fram sina gränser är idag minst sagt rätt uttjatade begrepp. Det är begrepp som inte får så många att höja på ögonbrynet och som får många att gäspa. Alla ska ju utmana sig själva mest hela tiden och detta ska offentliggöras där helst det går. Och jag vill ju inte vara sämre än alla andra, så idag tänkte jag också utmana mig själv samt "offentliggöra" det här på min blogg. Men ju närmare min utmaning kom, desto mer undrade jag om jag inte snarare drabbats av tillfälligt övermod. Jag som oftast är livrädd för att misslyckas tänkte plötsligt kasta min in i nåt som jag redan på förhand visste att jag inte skulle ro i hamn. Och det sjuka var att jag till och med såg fram emot det!

Jag har på nåt sätt kommit med i mejlslingan för en löpargrupp som springer varje onsdag, jag springer vanligtvis med min lilla grupp på torsdagar. Onsdagsgruppen består uteslutande av killar, och rätt snabba sådana. Jag vet till exempel att en av dem sprang maran på 2.48. Så jag har konstant tackat nej med diverse olika bortförklaringar. Men jag insåg att jag nån gång måste ta tjuren vid hornen, om inte annat för att visa min tacksamhet för att jag blir inbjuden. Förra veckan skickade jag ut en liten spanare för att kolla in gruppen och tempot. Avrapporteringen gjorde mig ännu mer tveksam till mitt eget deltagande; de drog iväg i 4.15-tempo, sprang drygt 11 km, avverkade typ varenda backe på Djurgården, slutade på en snittid på 4.24 min/km. Så snabbt har jag aldrig sprungit nån längre sträcka. Men jag kan ju inte annat än att springa in i väggen, so what the f-ck, jag anmälde mig till veckans pass.

Och jag överlevde, men jag orkade inte hänga med i mer än i knappt 5 km. Det var dock trevligt så länge det varade och killarna var jättesnälla och tyckte att jag skulle hänga med flera gånger. Jag förstår dock inte riktigt varför, men jag hänger gärna med. För mig blir den en utmaning att orka hänga med dem så långt tid som möjligt och förhoppningsvis blir det längre och längre för varje gång jag är med. Vädret var underbart och turen runt Djurgården kunde ha varit en ren njutning. Idag var det dock rätt plågsamt även om jag inte krämade ur precis alla mina krafter. Efter att ha avverkat de första 5 km på 23.20 kroknade jag rejält ett tag. Det där med att springa snyggt gav jag upp rätt snabbt, idag var jag snarare nån som skrämde dem som var ute på en fridfull promenad i det fina höstvädret. Men jag ryckte upp mig på slutet och lyckades avverka 10,5 km på 49 min 39 sek, nästan pers på milen tror jag. Så friskt vågat, hälften vunnet! Jag är mycket nöjd med min insats idag och det är himla kul att springa i grupp, även om man kommer sist.

Så när jag ändå är igång med mitt skryt passar jag på att lägga upp en bild på årets skörd av medaljer. På bilden saknas dock medaljen från multisporttävlingen, jag tror jag gav den till barnen. Och på Vasaloppet får man ju ingen medalj förrän man kört 10 gånger. Men det blev åtta lopp i år, vilket jag är mycket stolt över. För drygt ett år sen sa jag att 2013 skulle bli ett mellanår avseende träning och tävling. Men om detta var ett mellanår vad kan jag då förvänta mig av 2014?

Årets skörd, nästan

SJ, SJ gamle vän...

otroligt att du lever än, skulle jag vilja säga!

Inte konstigt att det går dåligt för SJ. Hur kan man ha en webb som innehåller så mycket text men så lite fakta. Eller så är det jag som är en IT-invalid... Det tog mig drygt två timmar att boka om en tågbiljett och kostade ett psykbryt som förpestar hela familjens mysiga lördagsfrukost.

I fredags skulle jag då äntligen resa till Lund och besöka min vän Anna och hennes dotter Klara. SJ fortsatte i gamla hjulspår så att säga. Efter knappt två timmars resa var vi 25 min försenade och vi anlände till Lund en timme efter beräknad ankomsttid. Snabbtåget var plötsligt inte så snabbt och intercity tåget från Stockholm, som var 250 kr billigare och avgick efter mitt tåg, anlände till Lund före mig. Orsakerna till förseningen var några nedfallna kablar, mötande tåg (jag visste inte att det var enkelspårigt mellan Stockholm och Lund), ett nödstopp som gav mig och SJs stol rödvinsfläckar, en omstart av tåget på grund av att kurvlutningen inte fungerade och slutligen så var det fullt med tåg på stationen i Lund så vi fick vänta 100 meter från perrongen i drygt 10 minuter. På hemresan blev förseningen "bara" 25 minuter. Nästa gång blir det nog flyget.

Helgen i Lund var hur som helst alldeles underbar. Otroligt avstressande, social och träningsfri. Vi fick inte njuta av höstsolen som skämde bort alla stockholmare, men det gjorde ingenting. Jag och Anna har inte träffats på drygt 3 år, vi har haft lite sporadisk kontakt under åren men vi hade så mycket att ta igen. Så i fredags satt vi uppe till klockan halv-3 och pratade och drack te. Det slank även ner en liten whiskey på slutet för att bota min onda hals :). I lördags blev det sovmorgon till klockan 10 och sen lång frukost innan vi promenerade ner på stan. Där shoppade vi loss i Saluhallen och åt en lyxlunch och drack vin. Sen blev det lite budgetshopping på H&M innan vi gick hem för att vila lite innan middagen.

På kvällen kom Annas pojkvän Pär och hans söner över och vi var ett härligt gäng som avnjöt en fantastisk middag. Till förrätt hade vi en liten buffé av läckerheter; anklever med fikonmarmelad på surdegsbröd, lagrad manchego med tryffelhonung, Serranoskinka, skagenröra, tryffelsalami och oliver. Och till detta en god Barolo. Varmrätten hade bestämts av Klara och bestod svart pasta med hjärtmusslor kokade i vin, vitlök och grädde. Ett gott vitt vin till det och måltiden var fulländad! Desserten bestod av praliner och japansk congac. Efter middagen fick vi se prov på Rickards styrka. En elvaåring på varje axel är inte dåligt!

Hjärtmusslor är gott!

Starke Rickard med Klara och Wilmer på axlarna

I söndags blev det återigen sovmorgon, lång frukost och sen lite shopping i Malmö innan det var dags att sätta sig på tåget tillbaka till Stockholm. Jag somnade nästan på en gång och sov i nästan två timmar. Ändå hade jag inte problem att somna på kvällen när jag kom hem. Kan det vara så att jag har ett uppdämt sömnbehov? Eller är det bristen på träning förra veckan som gör mig slö? Det vet man inte, men jag vet att det är skönt med träningsfria helger ibland. Och jag vet att det är stärkande att umgås med personer som verkligen bryr sig om en. Och efter den här helgen är jag ännu mer övertygad om att det finns en rättvisa här i livet, bara man orkar kämpa när det är som tyngst. Tack Anna och Klara för en underbar helg!

Veckans träning

Veckans träning inskränker sig till ett simpass och ett löppass, därutöver kommer jag enbart ägna mig åt sociala aktiviteter och vila. De två ynka träningstillfällena ägde dessutom rum samma dag, så det känns verkligen som jag har en vilovecka. Men det är nog inte skadligt. Jag hade ont i halsen i början av veckan och flera trevliga kvällsaktiviteter inbokade. Imorgon så åker jag till Lund för att hälsa på en kompis över helgen. Så tiden räckte helt enkelt inte till, så kan det gå!

Nästa vecka får det bli lite fler träningspass men nu ska jag njuta av min vilovecka :)!

Det hänger på håret

I onsdags var jag och klippte mig, och som vanligt lät jag mig övertalas att klippa mycket mer än jag från början tänkt mig. Jag hade en lite halvlång frisyr som var lättskött och bekväm, eftersom det gick att få upp nästan allt hår i en svans. Och det känns som ett tvingande kriterium när det kommer till val av frisyr. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig? När jag lämnade min så klarsynta frisör Anett på Af Stockholm, låg inte mindre än halva min kalufs på golvet. En jättestor hög med mitt hår låg där och väntade på att bli uppsopat. Men konstigt nog kände jag mig inte förtvivlad utan bara lite naken och ganska nöjd. Och jag är ju inte kortsnaggad, för är det något vi har i vår familj så är det tjockt hår, så det finns en hel del kvar på huvudet.

Nu har jag vant mig vid min nya frisyr och upptäckt att den faktiskt är minst lika lättskött som det lite längre håret. Tyvärr syns mina gråa hårstrån tydligare men det går ju att åtgärda om fåfängan skulle ta överhand. Så jag är riktigt nöjd och samtidigt förundrad över hur mycket av ens identitet som sitter i håret. Det känns som att jag ändrat stil lite i och med frisyrbytet och jag hajar fortfarande till när jag ser min egen spegelbild. Men jag är glad att jag vågade, jag behövde en förändring, och det växer ju ut igen ifall jag inte skulle gilla det.

Veckan har varit full med förkylda killar, en hel del jobb och lagom mycket träning. Kort löppass i tisdags på lunchen och simning på kvällen, lunchlöpning med 8 x 400-metersintervaller i torsdags, 10 km lugn löpning i lördags och simning idag. Formen är som den ska vara så här års, alltså inte på topp. Samtidigt som det ligger en förkylning och lurar så nu gäller det att sova mycket, äta bra och toppa med lite extra zink.

Efter frisörbesöket i onsdags var jag med goda vänner och shoppade på Haven Stockholm, en helt underbar butik som en kompis bästa vän driver. Vi spenderade lång tid, tror vi provade igenom nästan hela butiken samtidigt som vi drack bubbel :), och mycket pengar i affären. När vi äntligen kom därifrån gick vi till Melanders och räkfrossade och drack vin. En mycket trevlig och mysig onsdagskväll.

Står på önskelistan till tomten

All you can eat!

I torsdags lade min mobil av, den bara dog knall och fall och nu är den på lagning. Under knappt ett dygn var jag tvungen att klara mig helt utan mobil och det kändes väldigt ovant. Men det var säkert nyttigt. Nu har jag skakat liv i en gammal mobil, som stänger av sig några gånger per dag men som i övrigt fungerar. Jag funderade på om haveriet var en del i min mentala time-out, jag tror ju på ödet så det kanske var ett tecken på att jag håller på att bli helt beroende av mobilen. Med den gamla mobilen jag har nu är det hur som helst inte så intressant att surfa eller sms:a eller ta bilder så det blir som en ofrivillig avvänjningsperiod. Sen gäller det bara att inte trilla dit igen!

Mental time-out

Imorse när jag cyklade till jobbet såg jag inte mindre än två cyklister som körde omkring med något i munnen, eller rättare sagt något som hängde ut ur munnen. Det visade sig vara visselpipor som de använde för att vissla på folk som cyklade för långsamt. Jag blev bara trött, visserligen är det irriterande när man själv vill cykla snabbt och det är folk i vägen. Men ibland finns det bara ett begränsat utrymme för cyklister, typ på Stadsgårdskajen, och är det fullt så är det. Och det hjälper inte hur mycket folk än plingar och visslar och skriker för man kan inte flytta sig ändå, om man inte ska meja ner några oskyldiga gående. Varför kan folk inte inse det? Att jaga tider och sätta personliga rekord i rusningstid innebär en stor risk för en själv och framför allt för alla andra. Förra veckan såg jag tre cykelolyckor, i två fall kom ambulansen. Är det verkligen värt det? Eller är det bara jag som är gnällig och avundsjuk för att jag själv cyklar så långsamt på min damcykel?

Just nu är jag i alla fall  inne i en period då all stress och hets står mig upp i halsen. Jag är trött på att allt är så fokuserat på konsumtion och prestation. Och jag är trött på att vara ordentlig och planerande. Det är tur att tävlingssäsongen är över för jag har absolut ingen lust att tävla längre. Jag har inget att bevisa för någon och allra minst för mig själv. Och även om det kanske låter som en tråkig inställning så ger den mig ro på ett sätt som jag inte upplevt förr.

Nu vill jag bara vara ifred, vara ute och springa i höstsolen, slappa på landet med barnen och framför allt sitta i soffan och läsa min favoritbok. Den heter "En smula dröm, en smula kärlek" av Marika Cobbold Hjörne och det är faktiskt den första boken som jag läser för andra gången. Redan när jag läste den första gången, för 13 år sen, blev jag stormförtjust och önskade att den aldrig skulle ta slut.  Boken berör många intressanta ämnen: barndom, förlust, svek, kärlek, heder, mediasamhällets vansinne. Men i  förgrunden finns människan, främst Esther Fischer, en ung och arg engelsk journalist som tror på sanningens makt och som försöker leva sitt liv och göra sitt jobb med principerna i behåll. Och Linus, en svensk arkitekt, en vacker drömmare som vill uppföra oförglömliga byggnader och som trampar på sina principer när de reser sig i vägen för hans mål.

Esther är en person jag kan identifiera mig med, särskilt när hon var barn, och det är inte en tillfällighet att jag för 13 år sen bestämde att om jag nån gång får en dotter så ska hon heta Esther. Idag är det inget konstigt med det men för 13 år sen låg Esther inte på 10-i-topp-listan över flicknamn direkt. Boken är så otroligt bra skriven och står i en skarp kontrast till alla lättlästa deckare som numera publiceras i massupplagor. Jag sträckläser inte boken, även om jag skulle vilja, för jag vill vara pigg och allert hela tiden jag läser. Jag vill minnas varje mening och framför allt vill jag att den ska räcka länge, länge. Så det blir bara några sidor per dag.

Så medan livet fortsätter framåt i en rasande fart har jag tagit en mental time-out. Och vem vet, jag kanske trivs så bra att jag aldrig tillåter mig själv att svepas med i hetsen och stressen igen. Man kan ju alltid hoppas...

Igår var simträningen utbytt mot vattenpolo, något som jag aldrig provat på förut. Men det var rätt kul och framför allt jobbigt, så det blev en bra träningsdag med lunchlöpning i härlig höstsol och sen ett simpass på kvällen. Idag är det vilo- och ätdag, det gäller att återställa balansen. Och ikväll ska jag ut på trevligheter med tjejkompisar :).

Ingen stress...

Här kanske man skulle bo ett tag