Livet som medelmåtta

Härom dagen var det en tjej på jobbet som försökte övertyga en kille om att han måste skaffa ett tredje barn, med motiveringen att det bara är medelmåttor som har två barn. Och att "tre är lika med nya två", vilket väl egentligen innebär att det snart är de som har tre barn som är medelmåttor och att vi som bara har två börjar bli mer och mer sällsynta, eller? Andemeningen var hur som helst att vill man inte vara en medelmåtta så ska man ha tre barn. Och underförstått är det alltså något negativt att vara en medelmåtta.

Nästa dag pratade samma tjej om att de minsann har hämthjälp fyra dagar i veckan, för vem vill ha sina barn på dagis och fritids längre än till klockan tre varje dag? Det kanske är så i de finare områdena. Genom att titta på Solsidan har jag förstått att där tävlar man om allt mellan himmel och jord och säkert även om vem som hämtar tidigast. Det viktigaste verkar vara att någon hämtar men det behöver absolut inte vara föräldrarna, hellre en barnflicka eller au-pair. Jag gillar att hämta, och skulle aldrig vilja att någon annan hämta rmina barn fyra dagar i veckan, fast det är inget jag skyltar med för då kan det uppfattas som att jag är fast i kvinnofällan och att jag inte bryr sig om mitt jobb. Fast jag bryr mig om mitt jobb men jag vill inte jobba för mycket. Och jag har inte en så lysande karriär att det skulle vara ekonomiskt lönsamt att anlita en nanny fyra dagar i veckan. Men visst skulle det vara skönt att ha hämthjälp en dag i veckan...

Ungefär samtidigt som ovanstående diskussion pågår får jag ett sms från en god vän. De har, liksom vi, två adopterade pojkar och de har, liksom vi, haft en ganska lång resa tills de till slut blev föräldrar. I höstas fick jag ett sms från henne där hon skrev att hon var gravid, helt otroligt och oväntat och overkligt. Lika glad som jag blev när hon sms:ade och skrev att hon var gravid, lika ledsen blev jag nu. Hon skrev att hon var inlagd på sjukhus och troligtvis skulle mista barnet i vecka 17. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes sms och jag kurade ihop mig bakom min dator och låtsades vara väldigt upptagen. Finns det ingen rättvisa i den här världen? Varför drabbar sånna här hemska saker goda människor som redan gått igenom och klarat av svårigheter i livet?

Trots att jag har försökt lägga allt som har med barnprojektet bakom mig blir jag fortfarande väldigt berörd när nåt sånt här drabbar mina vänner. Mitt gamla blogginlägg "Projektavslutning" som jag skrev för drygt ett år sen känns ständigt akutellt och jag kommer aldrig sluta vara tacksam för mina två små troll. Men alla utgår ju ifrån sin egen situation, så jag klandrar inte dem som tycker det är Svensson-aktigt att "bara" ha två barn eller som har hämthjälp fyra dar i veckan, lika lite som jag klandrar dem som tycker det är klent att inte springa milen under 40 min. Jag kan bara konstatera att det som för många är lika med att vara en medelmåtta, för mig är som att ha vunnit högsta vinsten. Så God damn it vad jag gillar att vara en medelmåtta!

Mina två små underbara troll