Hur länge kan man ligga på sin tröskelfart?

I simning och löpning har jag rätt bra koll, men jag funderar på hur länge man kan ligga på tröskelfart i vardagen. Och går det att höja tröskelfarten i livet i största allmänhet? Jag tror faktiskt att det går till en viss gräns. När man har lite att göra kan minsta projekt kännas helt oöverstigligt, medan om man redan är uppe i varv känns det plätt lätt och det är bara något som man avverkar. Frågan är bara hur hög tröskeln kan bli innan det blir överhettning i systemet.

Just nu går jag på högvarv på alla fronter; hemma är det rätt mycket att fixa med och planera inför flytten, barnen är halvsjuka, jag vill träna så mycket som möjligt medan jag är frisk och innan vi flyttar och på jobbet är det fullt ös hela tiden. Jag ligger inte precis på max, det finns lite utrymme kvar, och jag hoppas att jag inte slår i taket innan jul. Kalendern är fullklottrad, ja jag kör faktiskt med en papperskalender men har även en elektronisk, och jag betar av en dag i taget. Fast nu har det nästan blivit en timme i taget. Och det funkar. Jag känner mig inte så jättestressad, ännu, och sover inte sämre än vanligt. Jag har till och med lyckats läsa ut en bok i veckan; Siri av Lena Einhorn. Mycket bra och intressant!

Högvarvet i vardagslivet till trots så verkar det som jag höjt mig ett snäpp på löpningen och simningen, eller så är det den ofrivilliga vilan som givit resultat. I tisdags sprang jag med SCT, ett så kallat MAF-test. Eftersom jag inte gjort testet tidigare hade jag inget att jämföra resultatet med men jag var nöjd. De sista 3 km gick i 4.35-fart. Efter 1,5 timmes löpning och en power bar var det dags för simning. Sen var jag rätt mör, och framför allt hungrig.

I morse när jag gick till jobbet slogs jag av att det är sista torsdagen jag går den här vägen. Nästa torsdag kommer de och packar ner allt i vår lägenhet och jag måste jag vara hemma. Och nästa fredag, om 8 dagar, går flyttlasset. Och trots att jag ser fram emot att flytta till huset känns det som ett stort vemod har intagit hela min kropp och själ. Jag kommer sakna närheten till stan, möjligheten att kunna simma på Eriksdalsbadet innan jobbet på torsdagar, mina älskade kvällsrundor i den mörka staden, att kunna åka båt på 10 min till jobbet, utsikten mot Skeppsbron från köksfönstern och att kunna titta ut på inloppet till Stockholm och alla båtar. Samuel brukar sitta vid köksbordet och ropa: Mamma titta en stor båt! eller: Mamma titta en pyttebåt! Men snart är det slut med det, hoppas han kommer uppskatta utsikten mot en mörk trädgård lika mycket.

När man ligger på gränsen till vad man orkar med gäller det att vara uppmärksam och ha självdisciplin. Konsten är att hinna hoppa av innan det går över styr. Det är som med träningen, när det går som bäst, när man tycker att man är odödlig och allt bara flyter på, det är då man ska lägga in några vilodagar. Fast det gör man aldrig, och vad händer? Jo, man blir sjuk eller skadad och måste vila ändå. Så det kanske är läge för mig att boka in mig på ett SPA några dar nu...

När vi är på plats i huset kommer allt lugna ner sig, lite grann i alla fall. Även om vi kommer ha drygt 100 flyttkartonger som ska packas upp. Men det kan vi göra under julledigheten. För i år ska vi vara hemma i mellandagarna, det blir tyvärr inget nyår i Idre i år. Men vi hoppas få sällskap av några goda vänner på nyårsafton och vi kommer att åka till fjällen lite senare nästa år. Det måste vi för att överleva vintern. Fjällen är som landstället, där kopplar vi alla av, går ner i varv och laddar batterierna. Och det kommer nog behövas.

Oslagbar morgonvy