Man får se det från den ljusa sidan

I torsdags var det dags att ta bort stygnen och gipset från tummen och därmed trodde jag att det var fritt fram att börja simma igen. Jag hade mentalt ställt in mig på att gå på SCT:s pass på kvällen. Men så blev det inte. För även om stygnen o gipset åkte av så fick jag ett nytt stort bandage med stöd för tummen som ska sitta på i två veckor. Besvikelsen var förstås stor och min snälla läkare var förstående men sa att jag i alla fall kan springa hur mycket jag vill nu. Och det var ju bra för jag började springa redan efter en vecka...

Cykla går fortfarande inte och alla aktiviteter som inkluderar efterföljande duschning är rätt omständliga, så jag håller mig till löpning ett par gånger i veckan och börjar så smått gilla livet som soffpotatis. Men som sagt, jag kan springa och gå hur mycket jag vill så jag ska inte klaga. Och för bara ett år sen hade jag ju inte ens börjat simma igen, efter mina 27 år i avhållsamhet, så 4 veckor hit eller dit är ingen big deal.

Om 2 veckor ska tummen börja tränas upp igen och jag hoppas verkligen att den kommer att bli helt bra igen. Även om jag är högerhänt så behöver jag min vänstertumme mer än jag trodde. Bara att klä på barnen är ett gissel just nu. Att dra upp dragkedjor går absolut inte och än mindre att knyta skor. Och alla andra sysslor tar minst dubbelt så lång tid som vanligt. Men det är tillfälligt och jag kämpar på så gott det går, även om matlagning är väldigt svårt. När jag kom hem i torsdags lagade jag med stor möda och mycket besvär mat åt barnen, som de för en gång skull gillade, och så tog jag en öl som kompensation för att jag inte fick åka och simma och tyckte riktigt synd om mig själv.

Snart är det jul och Stenbecksgranen håller på att ta form på Skeppsbron. Lussekatter har det funnits ett tag i affärerna nu, liksom julgrejer. Själv försöker jag att inte tänka alls på julen och all den stress den för med sig. Jag har nog med att tänka på den nära förestående flytten. Ju närmare den kommer desto sorgligare känns det, men det blir nog bra när vi väl kommer på plats. Jag känner mig rätt tung i sinnet just nu, kanske beror det på för lite dagsljus, och även barnen är inne i en jobbig period. Ingen bra kombo men man får försöka se det från den ljusa sidan, snart vänder det och blir ljusare igen och snart drar skidsäsongen igång, förhoppningsvis.

Snart är det jul!