Skräckpropaganda om adoption

Den senaste tiden har debatten kring internationella adoptioner aktualiserats igen. Det beror huvudsakligen på Rysslands beslut att stoppa adoptioner till länder där samkönade äktenskap är lagligt, men jag tror även att den danska dokumentär som sändes för några veckor sedan i Kunskapskanalen; Adoptionens pris, har bidragit. Och det är ett tacksamt ämne att debattera i. Ser man det från den mörka sidan så finns det många förlorare och ser man från det ljusa sidan finns det många vinnare.

I veckan tog jag mig tid att titta på den danska dokumentären och jag blev väldigt illa berörd. Dokumentären och debatten vill få det att framstå som att adoption är lika med människohandel, vissa drar parallellen så långt som till trafficking. En flitig debattör inom området hävdar att föräldrar luras att lämna bort sina barn, alternativt så rövas barnen bort. Barnen ges nya identiteter och påhittade bakgrunder, för att sen adopteras bort till rika västerlänningar. Vi som adopterar är egoistiska kapitalister som ser det som en rättighet att få barn till vilket pris som helst och vi struntar i att människor utnyttjas i processen.

Från att ha varit en stolt mamma kändes det plötsligt inte så bra längre. Det är nästan konstigt att ingen har kastat ruttna tomater på mig ännu efter att programet sändes, för det kanske vore berättigat. Har jag varit naiv? Om jag hade vetat detta innan vi valde adoption, hade jag då gjort ett annat val? Nej, det hade jag inte. Jag vill tro att systemet fungerar i de flesta fall och jag fortsätter att tro att det är ett fåtal fall där det går felaktigt till. Det är naturligtvis dessa fall som uppmärksammas i media, för hur mycket säljer solskenshistorier? Hur som helst så är det försent att ångra sig nu. Man gör sina val och sen får man stå för dem och göra det bästa av situationen. Jag ångrar inte mitt val att adoptera och jag bryr mig egentligen inte om vad folk tycker så länge som det inte går ut över mina barn. Och jag tänker inte ge mig in i debatten för det är väl ganska uppenbart vad jag har för åsikt i frågan. Men jag är öppen för andras åsikter och forskning inom adoptionsämnet. Allt som kan göra att jag blir bättre på att ge mina barn den bästa tänkbara starten i livet tar jag tacksamt emot. Men jag vill inte tro att det faktum att en människa är adopterad är förklaringen till att dåligt som händer i personens liv. Kanske kommer framtida forskning bevisa för mig att jag har fel men fram tills dess lever jag i tron det är aldrig försent att förändra och förbättra.

Programmet fick mig dock att tänka efter. Jag borde tveklöst bekymra mig mer över det faktum att både jag och mina barn är adopterade. Det är ju känt att adopterade är överrepresenterade i statistiken över personer med psykiska besvär, självmordsbenägenhet, relationssvårigheter etc. Sett till den statistiken så kommer minst en av oss hamna i någon slags svårighet. Och det är verkligen något att bekymra sig över. Och det gör jag lite till och från, men jag vet inte riktigt vad det ska leda till. Periodvis grubblar jag på vad som kan komma att hända. Men jag vägrar att problematisera något som inte är ett problem ännu. Det betyder dock inte att jag inte oroar mig. Om barnen är väldigt utåtagerande undrar jag om det beror på att de är adopterade, om de verkar lite extra introverta eller får raseriutbrott funderar jag på samma sak, precis som jag blir orolig när folk tycker att de är "för snälla".

Vi pratar inte så mycket om adoption hemma, men när Timothy vill så pratar vi om det en stund. Jag vill inte att han ska känna sig lika ufo-aktig som jag gjorde när jag var liten. Och än så länge verkar det inte som han gör det. Han är stolt över sitt ursprung och känner en samhörighet med mig och Samuel. Det finns dagar då han tycker synd om pappa för att han inte kommer från Korea, medan han andra dagar tycker lite synd om mig för att jag är ensam tjej i familjen. Så livet rullar på precis som i andra familjer. Vi njuter så länge det funkar bra och när det dyker upp svårigheter tar vi itu med dem. Jag är medveten om problem som kan dyka upp i framtiden men det är inget som jag låter överskugga mitt liv här och nu.

I parken

Tittut!