Mental time-out

Imorse när jag cyklade till jobbet såg jag inte mindre än två cyklister som körde omkring med något i munnen, eller rättare sagt något som hängde ut ur munnen. Det visade sig vara visselpipor som de använde för att vissla på folk som cyklade för långsamt. Jag blev bara trött, visserligen är det irriterande när man själv vill cykla snabbt och det är folk i vägen. Men ibland finns det bara ett begränsat utrymme för cyklister, typ på Stadsgårdskajen, och är det fullt så är det. Och det hjälper inte hur mycket folk än plingar och visslar och skriker för man kan inte flytta sig ändå, om man inte ska meja ner några oskyldiga gående. Varför kan folk inte inse det? Att jaga tider och sätta personliga rekord i rusningstid innebär en stor risk för en själv och framför allt för alla andra. Förra veckan såg jag tre cykelolyckor, i två fall kom ambulansen. Är det verkligen värt det? Eller är det bara jag som är gnällig och avundsjuk för att jag själv cyklar så långsamt på min damcykel?

Just nu är jag i alla fall  inne i en period då all stress och hets står mig upp i halsen. Jag är trött på att allt är så fokuserat på konsumtion och prestation. Och jag är trött på att vara ordentlig och planerande. Det är tur att tävlingssäsongen är över för jag har absolut ingen lust att tävla längre. Jag har inget att bevisa för någon och allra minst för mig själv. Och även om det kanske låter som en tråkig inställning så ger den mig ro på ett sätt som jag inte upplevt förr.

Nu vill jag bara vara ifred, vara ute och springa i höstsolen, slappa på landet med barnen och framför allt sitta i soffan och läsa min favoritbok. Den heter "En smula dröm, en smula kärlek" av Marika Cobbold Hjörne och det är faktiskt den första boken som jag läser för andra gången. Redan när jag läste den första gången, för 13 år sen, blev jag stormförtjust och önskade att den aldrig skulle ta slut.  Boken berör många intressanta ämnen: barndom, förlust, svek, kärlek, heder, mediasamhällets vansinne. Men i  förgrunden finns människan, främst Esther Fischer, en ung och arg engelsk journalist som tror på sanningens makt och som försöker leva sitt liv och göra sitt jobb med principerna i behåll. Och Linus, en svensk arkitekt, en vacker drömmare som vill uppföra oförglömliga byggnader och som trampar på sina principer när de reser sig i vägen för hans mål.

Esther är en person jag kan identifiera mig med, särskilt när hon var barn, och det är inte en tillfällighet att jag för 13 år sen bestämde att om jag nån gång får en dotter så ska hon heta Esther. Idag är det inget konstigt med det men för 13 år sen låg Esther inte på 10-i-topp-listan över flicknamn direkt. Boken är så otroligt bra skriven och står i en skarp kontrast till alla lättlästa deckare som numera publiceras i massupplagor. Jag sträckläser inte boken, även om jag skulle vilja, för jag vill vara pigg och allert hela tiden jag läser. Jag vill minnas varje mening och framför allt vill jag att den ska räcka länge, länge. Så det blir bara några sidor per dag.

Så medan livet fortsätter framåt i en rasande fart har jag tagit en mental time-out. Och vem vet, jag kanske trivs så bra att jag aldrig tillåter mig själv att svepas med i hetsen och stressen igen. Man kan ju alltid hoppas...

Igår var simträningen utbytt mot vattenpolo, något som jag aldrig provat på förut. Men det var rätt kul och framför allt jobbigt, så det blev en bra träningsdag med lunchlöpning i härlig höstsol och sen ett simpass på kvällen. Idag är det vilo- och ätdag, det gäller att återställa balansen. Och ikväll ska jag ut på trevligheter med tjejkompisar :).

Ingen stress...

Här kanske man skulle bo ett tag