På gränsen till övermodig

Att våga utmana sig själv och flytta fram sina gränser är idag minst sagt rätt uttjatade begrepp. Det är begrepp som inte får så många att höja på ögonbrynet och som får många att gäspa. Alla ska ju utmana sig själva mest hela tiden och detta ska offentliggöras där helst det går. Och jag vill ju inte vara sämre än alla andra, så idag tänkte jag också utmana mig själv samt "offentliggöra" det här på min blogg. Men ju närmare min utmaning kom, desto mer undrade jag om jag inte snarare drabbats av tillfälligt övermod. Jag som oftast är livrädd för att misslyckas tänkte plötsligt kasta min in i nåt som jag redan på förhand visste att jag inte skulle ro i hamn. Och det sjuka var att jag till och med såg fram emot det!

Jag har på nåt sätt kommit med i mejlslingan för en löpargrupp som springer varje onsdag, jag springer vanligtvis med min lilla grupp på torsdagar. Onsdagsgruppen består uteslutande av killar, och rätt snabba sådana. Jag vet till exempel att en av dem sprang maran på 2.48. Så jag har konstant tackat nej med diverse olika bortförklaringar. Men jag insåg att jag nån gång måste ta tjuren vid hornen, om inte annat för att visa min tacksamhet för att jag blir inbjuden. Förra veckan skickade jag ut en liten spanare för att kolla in gruppen och tempot. Avrapporteringen gjorde mig ännu mer tveksam till mitt eget deltagande; de drog iväg i 4.15-tempo, sprang drygt 11 km, avverkade typ varenda backe på Djurgården, slutade på en snittid på 4.24 min/km. Så snabbt har jag aldrig sprungit nån längre sträcka. Men jag kan ju inte annat än att springa in i väggen, so what the f-ck, jag anmälde mig till veckans pass.

Och jag överlevde, men jag orkade inte hänga med i mer än i knappt 5 km. Det var dock trevligt så länge det varade och killarna var jättesnälla och tyckte att jag skulle hänga med flera gånger. Jag förstår dock inte riktigt varför, men jag hänger gärna med. För mig blir den en utmaning att orka hänga med dem så långt tid som möjligt och förhoppningsvis blir det längre och längre för varje gång jag är med. Vädret var underbart och turen runt Djurgården kunde ha varit en ren njutning. Idag var det dock rätt plågsamt även om jag inte krämade ur precis alla mina krafter. Efter att ha avverkat de första 5 km på 23.20 kroknade jag rejält ett tag. Det där med att springa snyggt gav jag upp rätt snabbt, idag var jag snarare nån som skrämde dem som var ute på en fridfull promenad i det fina höstvädret. Men jag ryckte upp mig på slutet och lyckades avverka 10,5 km på 49 min 39 sek, nästan pers på milen tror jag. Så friskt vågat, hälften vunnet! Jag är mycket nöjd med min insats idag och det är himla kul att springa i grupp, även om man kommer sist.

Så när jag ändå är igång med mitt skryt passar jag på att lägga upp en bild på årets skörd av medaljer. På bilden saknas dock medaljen från multisporttävlingen, jag tror jag gav den till barnen. Och på Vasaloppet får man ju ingen medalj förrän man kört 10 gånger. Men det blev åtta lopp i år, vilket jag är mycket stolt över. För drygt ett år sen sa jag att 2013 skulle bli ett mellanår avseende träning och tävling. Men om detta var ett mellanår vad kan jag då förvänta mig av 2014?

Årets skörd, nästan