På jobbet finns det en löparsektion som i våras började med löpträning i grupp. Träningen äger rum varje torsdag lunch och leds av triathleten Rickard Schuber. Fokus ligger på kvalitet och teknik. Jag hann vara med några gånger innan semestern och föräldraledigheten och tyckte det var jättebra. Så jag såg verkligen fram emot höstens lunchträningar.
Även om jag numera vet att jag inte kan delta i gruppträningen så kan jag ändå inte låta bli att hämta hem jobbmailen i mobilen varje torsdag bara för att se vilket pass de ska köra den här veckan. Och framåt eftermiddagen bara måste jag sms:a min träningstokiga kollega Jenny och höra hur bra det verkligen var och hur mycket passet gav. Idag skulle de springa på Stadion. Ååååå, jag som älskar att springa där, jag vill också... känner mig plötsligt som Lotta på Bråkmakargatan. Jag undrar varför jag ägnar mig åt denna typ av självplågeri, eller är det för att få inspiration och en spark i baken när jag vadar omkring bland leksaker i neddreglade kläder och bara tycker att jag lagar mat hela dagarna? Kanske både och, jag vet inte, men jag är ganska övertygad om att det här beteende kommer upprepa sig varje torsdag under det kommande året. Så Jenny, var beredd på sms från mig varje torsdag eftermiddag :).
Idag gav mailet och sms:en från Jenny mig en spark i baken. När Samuel somnat gav jag mig iväg till Hammarbybacken och där "sprang" jag upp och ner för halva backen sex gånger. Det var hemskt jobbigt och väldigt mörkt och ojämnt underlag. Påvägen hem joggade jag på bryggorna i Hammarby Sjöstad och Henriksdalshamnen. Det känns alltid lyxigt att få mys-jogga hem när man genomfört ett hårt träningspass, först lite självplågeri och sen lite avkoppling. Idag blev det ett ganska kort pass men det passade rätt bra för kroppen är trött och lite förkyld.
Föregående natt var sömnlös. En liten otröstlig Samuel kunde inte komma till ro och somna vad vi än gjorde. Kanske verkligheten har kommit ifatt honom? På dagarna är han hur glad och go som helst, men det är just när han ska sova, släppa taget, som oron verkar ta tag i honom. Stackars liten. Så dagen ägnades mest åt att vila, för i Perrys och min ålder kan man inte hålla på och nattsudda hur många nätter som helst utan att det sätter sina spår. På eftermiddagen köpte vi en ny vagn åt mister Samuel, hoppas den faller honom mer i smaken än den gamla. Jag vet dock redan att den faller mamman mer i smaken än den förra, kanske man till och med kan jogga med den trots att det är en vanlig hederlig Emmaljunga med fyra lika stora, icke-svängbara hjul. Men ingenting är omöjligt!
torsdag 30 augusti 2012
onsdag 29 augusti 2012
Känslan av frihet
Igår kväll träffade jag tre kollegor på Söder. En date som varit inplanerad länge och som jag verkligen sett fram emot.
Men det var med lite tvekan som jag lämnade Perry ensam med barnen. Inte för att jag inte trodde att han skulle klara det, utan mer för mitt eget samvetes skull. Samtidigt kändes det otroligt lyxigt att få egentid, för jag ska inte sticka under stol med att den senaste månaden varit ganska påfrestande. Det är inte så att jag längtar tillbaka till singellivet, även om jag alltid tyckte att det var trevligt, utan jag är snarare väldigt nöjd med att jag vid 40 års ålder har man, barn, lägenhet, bil, sommarställe och ett ganska inrutat liv. Men ibland får jag en stark längtan efter att vara spontan, efter att känna mig fri och flexibel. Låter kanske oroväckande, men det är inte så dramatiskt. Det inträffar några gånger per år och kan ganska lätt avhjälpas med en liten spontan resa, att Perry och jag dricker för mycket dyr skumpa, köper en onödig pryl eller flexar ut från jobben och kör ett gemensamt träningspass. Bara vi gör något som vi normalt inte gör eller rättare sagt något som småbarnsföräldrar normalt inte gör. Sen är jag nöjd några månader. Kan tyckas ego kanske, men sån är jag.
Gårdagskvällen var jättelyckad. Vi var först i Skrapan och drack skumpa i vinglas. Sedan blev det utsökt vietnamesisk mat i mängder och en god Riesling på favo-restaurangen Noodle House. Perry och jag var stammisar där innan vi fick barn, men det är ju faktiskt 5 år sen, och sen har det väl blivit nåt besök per år. Trots detta kände en av servitriserna igen mig, helt otroligt. Hon är helt underbar, när hon tagit vår beställning på ca 7 smårätter, kom hon tillbaka från köket och sa: Men ni har ju inte tagit några dumplings. Det måste ni ju ha! Och så blev det, och det ångrade vi inte. Mätt och glad cyklade jag sedan hem i mörkret.
Idag har det varit en mycket lugn dag. Samuel var och hälsade på på Timothys förskola för första gången. Han trivdes och sprang omkring och lekte med barnen. Alla var jättesnälla mot honom och jag tror att Timothy var lite stolt över sin lillebror i alla fall.
Nu är det bara två dagar kvar tills Perry börjar jobba. På måndag börjar hårda mamma-livet.
Men det var med lite tvekan som jag lämnade Perry ensam med barnen. Inte för att jag inte trodde att han skulle klara det, utan mer för mitt eget samvetes skull. Samtidigt kändes det otroligt lyxigt att få egentid, för jag ska inte sticka under stol med att den senaste månaden varit ganska påfrestande. Det är inte så att jag längtar tillbaka till singellivet, även om jag alltid tyckte att det var trevligt, utan jag är snarare väldigt nöjd med att jag vid 40 års ålder har man, barn, lägenhet, bil, sommarställe och ett ganska inrutat liv. Men ibland får jag en stark längtan efter att vara spontan, efter att känna mig fri och flexibel. Låter kanske oroväckande, men det är inte så dramatiskt. Det inträffar några gånger per år och kan ganska lätt avhjälpas med en liten spontan resa, att Perry och jag dricker för mycket dyr skumpa, köper en onödig pryl eller flexar ut från jobben och kör ett gemensamt träningspass. Bara vi gör något som vi normalt inte gör eller rättare sagt något som småbarnsföräldrar normalt inte gör. Sen är jag nöjd några månader. Kan tyckas ego kanske, men sån är jag.
Gårdagskvällen var jättelyckad. Vi var först i Skrapan och drack skumpa i vinglas. Sedan blev det utsökt vietnamesisk mat i mängder och en god Riesling på favo-restaurangen Noodle House. Perry och jag var stammisar där innan vi fick barn, men det är ju faktiskt 5 år sen, och sen har det väl blivit nåt besök per år. Trots detta kände en av servitriserna igen mig, helt otroligt. Hon är helt underbar, när hon tagit vår beställning på ca 7 smårätter, kom hon tillbaka från köket och sa: Men ni har ju inte tagit några dumplings. Det måste ni ju ha! Och så blev det, och det ångrade vi inte. Mätt och glad cyklade jag sedan hem i mörkret.
Skumpa i vinglas fyllda till bredden
Idag har det varit en mycket lugn dag. Samuel var och hälsade på på Timothys förskola för första gången. Han trivdes och sprang omkring och lekte med barnen. Alla var jättesnälla mot honom och jag tror att Timothy var lite stolt över sin lillebror i alla fall.
Nu är det bara två dagar kvar tills Perry börjar jobba. På måndag börjar hårda mamma-livet.
tisdag 28 augusti 2012
Ont det gör ont
Igår var det dags för Samuel att lämna blodprover. Hans små armar preparerades med Emlaplåster som har en bedövande effekt. Sköterskan på Sachsa sade förra gången vi var där att det är bra om han är mätt och utsövd när vi kommer dit för han kommer bli jättearg och ledsen. Vi lyckades väl hyfsat bra med att han var mätt men sömnen var det värre med. Eftersom han sov så länge på morgonen var de omöjligt att få honom att sova innan kl 14. Så vi kom dit med en supertrött kille och vi toppade med ett raseriutbrott i väntrummet orsakat av att jag skulle hjälpa honom att ta bort skalet på en banan. Puh, men Perry och jag börjar bli rätt luttrade nu även om man tycker lite synd om omgivningen som måste höra på barnskrik.
Själva provtagningen var en mardröm. Det skär i mamma- och pappahjärtat när man måste hålla i sitt barn och sen att se någon gräva med en nål i den lilla knubbiga armen. Samuel skrek förstås i högan sky trots att han fick Geisha och riskakor. Det var inte lätt att hitta några blodådror i hans knubbig armar men sköterskan var duktig och fick fem stora rör. Sen var det 30 minuters lek i väntrummet innan det var dags att spruta in TBC-vätska under skinnet på överarmen. Det var heller inte så populärt men gråten gick över ganska snabbt och redan påväg ut till väntrummet var han glad igen.
Efter detta var jag helt svimfärdig och matt. Perry mådde dock bra så vi körde ut till Saltis och fikade. Samuel satt tyst i baksätet, ja det är sant, och sen somnade han. Han sov hela vägen i bilen, hela fikat och vaknade sen när vi tog en promenad. Hemresan gick också bra och det verkar som han börjar vänja sig vid att åka bil. Igår bytte vi barnvagn och tog vår gamla Brio sulky och den satt han i utan protester hela dagen. Så det börjar bli ordning och reda på grabben ;).
På kvällen kom en glad Timothy hem från Tekniska muséet tillsammans med farmor och farfar. Vi gick alla ut och åt middag på Pong i Henriksdalshamnen och det gick bra. Samuel och jag gick hem kl 19 och strax efter kl 20 sov han. Då kom de andra hem och vi firade lite 40-årsdag i efterskott, drack kaffe och vin på balkongen och kollade bilder från Korea. I stort sett ännu en bra dag!
Om gårdagen fick ett bra slut, så började den här dagen om möjligt ännu bättre. Jag vaknade kl 7 av mig själv. Samuel sov fortfarande i sin egen säng. Eftersom jag var ganska pigg steg jag upp och kollade vädret. Det var strålande sol och 10 grader. Jag tänkte att ett sånt här tillfälle kan jag inte missa, så jag slängde på mig joggingkläderna och stack ut. Det får bli så långt som jag känner för tänkte jag och lämnade klockan hemma. Det blev 75 min lugn löpning längs Sickla sjön och sen Hammarby Sjöstad runt. Sen hem till glada killar som vaknat. Idag står det Skansen på schemat och sen middag med bästa kollegorna ikväll. Life is good :)!
Själva provtagningen var en mardröm. Det skär i mamma- och pappahjärtat när man måste hålla i sitt barn och sen att se någon gräva med en nål i den lilla knubbiga armen. Samuel skrek förstås i högan sky trots att han fick Geisha och riskakor. Det var inte lätt att hitta några blodådror i hans knubbig armar men sköterskan var duktig och fick fem stora rör. Sen var det 30 minuters lek i väntrummet innan det var dags att spruta in TBC-vätska under skinnet på överarmen. Det var heller inte så populärt men gråten gick över ganska snabbt och redan påväg ut till väntrummet var han glad igen.
Efter detta var jag helt svimfärdig och matt. Perry mådde dock bra så vi körde ut till Saltis och fikade. Samuel satt tyst i baksätet, ja det är sant, och sen somnade han. Han sov hela vägen i bilen, hela fikat och vaknade sen när vi tog en promenad. Hemresan gick också bra och det verkar som han börjar vänja sig vid att åka bil. Igår bytte vi barnvagn och tog vår gamla Brio sulky och den satt han i utan protester hela dagen. Så det börjar bli ordning och reda på grabben ;).
På barnvagnspromenad i Saltis
På kvällen kom en glad Timothy hem från Tekniska muséet tillsammans med farmor och farfar. Vi gick alla ut och åt middag på Pong i Henriksdalshamnen och det gick bra. Samuel och jag gick hem kl 19 och strax efter kl 20 sov han. Då kom de andra hem och vi firade lite 40-årsdag i efterskott, drack kaffe och vin på balkongen och kollade bilder från Korea. I stort sett ännu en bra dag!
Timothy äter pinnar
Om gårdagen fick ett bra slut, så började den här dagen om möjligt ännu bättre. Jag vaknade kl 7 av mig själv. Samuel sov fortfarande i sin egen säng. Eftersom jag var ganska pigg steg jag upp och kollade vädret. Det var strålande sol och 10 grader. Jag tänkte att ett sånt här tillfälle kan jag inte missa, så jag slängde på mig joggingkläderna och stack ut. Det får bli så långt som jag känner för tänkte jag och lämnade klockan hemma. Det blev 75 min lugn löpning längs Sickla sjön och sen Hammarby Sjöstad runt. Sen hem till glada killar som vaknat. Idag står det Skansen på schemat och sen middag med bästa kollegorna ikväll. Life is good :)!
Sickla sjö kl 7.30
måndag 27 augusti 2012
Curry nam-nam
Igår var vi hos Timothys kusiner i Alsike och hälsade på. Det är alltid lika trevligt att vara där och Timothy och den jämngamla kusinen Edvin brukar börjar leka direkt. Igår fick Timothy träffa Edvin och Antons kaniner för första gången och det var spännande. Snövit och Klippan fick komma in en stund och killarna gosade med dem i soffan.
När vi steg in genom dörren till deras hus lade vi alla tre märke till att det luktade väldigt gott. Timothy kommenterade till och med att det luktade god mat. Erik och Maria var i full färd i köket och jag undrade lite om de glömt bort att vi bara skulle fika. Efter en stund fick vi reda på att det var äppelpaj på gång. Jag blev lite förvånad eftersom jag tyckte att fruktbitarna i pajformen mer liknade nektariner, men tänkte att äpplena kanske är stekta i råsocker eller nåt. Doften av orientalisk krydda, närmare bestämt curry, dröjde sig dock kvar i köket och jag tyckte nästan att den tilltog när pajen åkte in i ugnen. Men ingen av oss kommenterade saken.
Pajen gräddades, kom ut ur ugnen, beströddes med hackad mörk choklad, åkte ut på kylning och sen fram på bordet. Den såg fortfarande väldigt gul och fin ut, vi frågade lite försynt vad det var i pajen och de svarade kanel o socker. Vid första tuggan besannades dock våra misstankar. Istället för kanel hade Maria råkat ta curry. Curry och äpplen funkade ganska bra ihop men curry och vaniljsås var ingen smaksensation direkt. Vi gav det i alla fall ett försök men sen skrapade vi av degen och åt den tillsammans med glass och vaniljsås och det var jättegott. Barnen tyckte att det hela var jättekomiskt och skrattade medan de åt sin glass med chokladsås. Vi vuxna tyckte också att det var rätt kul, även om det var synd på pajen. För det var ingen vanlig enkel smulpaj utan en mer avancerad som säkert skulle smakat alldeles underbart med kanel istället för curry.
På kvällen åkte vi och hämtade thaimat, de har ingen indisk restaurang i Knivsta annars hade det nog blivit nåt med curry :), innan det var dags för oss att åka hem till Stockholm.
Samuel höll igång till kl 22 och vi undrade hur vi skulle få honom i säng. Men han somnade snabbt när vi gick och la oss och sov till tjugo-över-9 imorse. Jag skjutsade Timothy till förskolan, bara 12 grader varmt ute och riktigt ruskigt höstväder med regn och blåst. Idag är det fotografering på förmiddagen och sen kommer farmor och farmfar och hämtar Timothy efter lunch. De ska gå på museum i eftermiddag och sen ut och äta middag ikväll. Perry och jag ska till läkaren med Samuel och fixa lite ärenden. Idag är det provtagning och det blir nog inte så kul.
Timothy och Edvin med Klippan och Snövit
När vi steg in genom dörren till deras hus lade vi alla tre märke till att det luktade väldigt gott. Timothy kommenterade till och med att det luktade god mat. Erik och Maria var i full färd i köket och jag undrade lite om de glömt bort att vi bara skulle fika. Efter en stund fick vi reda på att det var äppelpaj på gång. Jag blev lite förvånad eftersom jag tyckte att fruktbitarna i pajformen mer liknade nektariner, men tänkte att äpplena kanske är stekta i råsocker eller nåt. Doften av orientalisk krydda, närmare bestämt curry, dröjde sig dock kvar i köket och jag tyckte nästan att den tilltog när pajen åkte in i ugnen. Men ingen av oss kommenterade saken.
Pajen gräddades, kom ut ur ugnen, beströddes med hackad mörk choklad, åkte ut på kylning och sen fram på bordet. Den såg fortfarande väldigt gul och fin ut, vi frågade lite försynt vad det var i pajen och de svarade kanel o socker. Vid första tuggan besannades dock våra misstankar. Istället för kanel hade Maria råkat ta curry. Curry och äpplen funkade ganska bra ihop men curry och vaniljsås var ingen smaksensation direkt. Vi gav det i alla fall ett försök men sen skrapade vi av degen och åt den tillsammans med glass och vaniljsås och det var jättegott. Barnen tyckte att det hela var jättekomiskt och skrattade medan de åt sin glass med chokladsås. Vi vuxna tyckte också att det var rätt kul, även om det var synd på pajen. För det var ingen vanlig enkel smulpaj utan en mer avancerad som säkert skulle smakat alldeles underbart med kanel istället för curry.
Äppelpaj med curry
På kvällen åkte vi och hämtade thaimat, de har ingen indisk restaurang i Knivsta annars hade det nog blivit nåt med curry :), innan det var dags för oss att åka hem till Stockholm.
Samuel höll igång till kl 22 och vi undrade hur vi skulle få honom i säng. Men han somnade snabbt när vi gick och la oss och sov till tjugo-över-9 imorse. Jag skjutsade Timothy till förskolan, bara 12 grader varmt ute och riktigt ruskigt höstväder med regn och blåst. Idag är det fotografering på förmiddagen och sen kommer farmor och farmfar och hämtar Timothy efter lunch. De ska gå på museum i eftermiddag och sen ut och äta middag ikväll. Perry och jag ska till läkaren med Samuel och fixa lite ärenden. Idag är det provtagning och det blir nog inte så kul.
söndag 26 augusti 2012
Bättre och bättre dag för dag
Gårdagen blev klart bättre än fredagen, mycket beroende på att vädret var hyfsat bra och vi kunde vara utomhus. Att vistas inomhus med två barn på 23 kvm kan ju driva vem som helst till vansinne. Det är som att spela Tetris. Man måste hela tiden optimera utnyttjandet av golvytan och varje förflyttning av grejer eller personer får till följd att man måste tänka om och försöka hitta nya lösningar.
Timothy ville ta ett morgondopp så vi gick ner till bryggan efter frukosten. Perry offrade sig och hoppade i först. Timothy tvekade in i det längsta men tog sen mod till sig och plumsade i. Det är 18 grader i vattnet nu men det var vindstilla och sol så det såg ganska lockande ut.
Efter lunch kom Timothys kompisar Olle och Emmy så de lekte hela eftermiddagen. Samuel var på växlande humör, glad för det mesta men superarg när han inte fick som han ville. Då kastar han sig ner på marken eller golvet, skriker och sparkar med benen. Som en helt vanlig viljestark liten kille, bara att vi inte är vana eftersom Timothy aldrig gjorde så.
På eftermiddagen hann Perry och jag med varsitt löppass. Jag hade glömt min GPS-klocka hemma så mina planerade tusingar blev istället 7 x 5 min med min nya digitalklocka från Seoul. Jag köpte den för 100 kr, inkl bruksanvisning på koreanska, och tyckte att den var lite cool. Den visar tid, datum och har tidtagning. Den har även larm och jag har kommit på hur man ställer in det, dock inte hur man stänger av det. Så klockan 12:01 varje dag piper den. 5-min-intervallerna gick bra till en början men efter den fjärde var jag ganska trött. Banan är ganska kuperad så jag fick kämpa hårt för att hålla farten uppe och det kändes att det var drygt två månader sen jag senast sprang intervaller. Efter sista backen var jag rejält illamående, återhämtade mig dock ganska snabbt och var mycket nöjd med veckans sista träningspass.
Framåt kvällen kom solen fram. Vi grillade entrecôte och drack vin tillsammans med våra trevliga grannar fram till kl 23. Då var det mörkt och daggen hade lagt sig. Kanske sista grillkvällen ute för i år?
Jag och Timothy sov gott hela natten och även Perry o Samuel sov hyfsat bra. Idag regnar det och vi ska åka till Alsike och hälsa på Timothys kusiner.
"Stora huset" och annexet
Timothy ville ta ett morgondopp så vi gick ner till bryggan efter frukosten. Perry offrade sig och hoppade i först. Timothy tvekade in i det längsta men tog sen mod till sig och plumsade i. Det är 18 grader i vattnet nu men det var vindstilla och sol så det såg ganska lockande ut.
Dags för morgondopp
På eftermiddagen hann Perry och jag med varsitt löppass. Jag hade glömt min GPS-klocka hemma så mina planerade tusingar blev istället 7 x 5 min med min nya digitalklocka från Seoul. Jag köpte den för 100 kr, inkl bruksanvisning på koreanska, och tyckte att den var lite cool. Den visar tid, datum och har tidtagning. Den har även larm och jag har kommit på hur man ställer in det, dock inte hur man stänger av det. Så klockan 12:01 varje dag piper den. 5-min-intervallerna gick bra till en början men efter den fjärde var jag ganska trött. Banan är ganska kuperad så jag fick kämpa hårt för att hålla farten uppe och det kändes att det var drygt två månader sen jag senast sprang intervaller. Efter sista backen var jag rejält illamående, återhämtade mig dock ganska snabbt och var mycket nöjd med veckans sista träningspass.
Min nya rosa retroklocka
Jag och Timothy sov gott hela natten och även Perry o Samuel sov hyfsat bra. Idag regnar det och vi ska åka till Alsike och hälsa på Timothys kusiner.
fredag 24 augusti 2012
One of those days
Idag har det varit full rulle på barnen ända sen imorse och Perry och jag är helt slut.
Efter frukosten åkte vi till sommarstugan. Det var en utmaning att packa alla grejer med två barn som båda var på dåligt humör. Men vi kom iväg till slut och Samuel var ganska nöjd i ungefär 2 mil, sen började han skrika och ville aldrig sluta. Jag kom då på att jag mitt i stressen glömt att ge honom mellanmål, även Timothy klagade på att han var hungrig, så det var bara att stanna och köpa bananer för det hade vi inte med oss (mycket orutinerat!) Efter ytterligare ett par mil kom Samuel på att det är ganska trevligt att lyssna på musik i bilen, men det är svårt att höra barnsångerna om man själv skriker för full hals. Så till slut inskränkte sig skriken till pauserna mellan sångerna. Puh, fasar för fjällresorna i vinter!
Efter lunchen fick jag dispens att ut och cykla en tur. Jag och Orbean stack ut och det var så härligt. Tyvärr hade jag lite dåligt med luft i däcken, och vi har ingen pump som funkar och grannen var inte hemma, så det var bara att kämpa på. Efter 6 km började det ösregna. Det rann in i skorna och jag vart genomblöt på ca 2 minuter. Men har man egentid gäller det att utnyttja den, så jag trampade på och när jag hade kört mina 46 km så var jag nästan torr igen förutom om fötterna som var stelfrusna.
Hemma i stugan var det full kaos. Stackars Perry hade två jättearga barn inne eftersom det regnade och jag tyckte verkligen synd om honom. Kaoset kom av sig en kort stund då mormor kom på besök och kunde ta sig an Timothy, men fortsatte sedan fram till middagen och även under middagen. Den ena skrek för att han var hungrig och den andra för att han inte var hungrig. Så vad gör man? Perry och jag korkade upp en flaska Valpolicella och tog två djupa klunkar, försökte njuta av att det var fredag och vara tålmodiga. Och tro det eller ej men det verkade funka. Barnen lugnade ner sig och efter middagen var det faktiskt ganska lugnt. Så nu vet jag att det inte bara är träning som är bra för tålamodet, vin funkar också.
Nu är jag glad att den här dagen är slut och hoppas på en lugn natt. Perry och Timothy sover i gästhuset för att få en god natts sömn. Jag och Samuel delar rum i stora huset. Imorgon byter Perry och jag plats, gissa om jag längtar!!
Efter frukosten åkte vi till sommarstugan. Det var en utmaning att packa alla grejer med två barn som båda var på dåligt humör. Men vi kom iväg till slut och Samuel var ganska nöjd i ungefär 2 mil, sen började han skrika och ville aldrig sluta. Jag kom då på att jag mitt i stressen glömt att ge honom mellanmål, även Timothy klagade på att han var hungrig, så det var bara att stanna och köpa bananer för det hade vi inte med oss (mycket orutinerat!) Efter ytterligare ett par mil kom Samuel på att det är ganska trevligt att lyssna på musik i bilen, men det är svårt att höra barnsångerna om man själv skriker för full hals. Så till slut inskränkte sig skriken till pauserna mellan sångerna. Puh, fasar för fjällresorna i vinter!
Efter lunchen fick jag dispens att ut och cykla en tur. Jag och Orbean stack ut och det var så härligt. Tyvärr hade jag lite dåligt med luft i däcken, och vi har ingen pump som funkar och grannen var inte hemma, så det var bara att kämpa på. Efter 6 km började det ösregna. Det rann in i skorna och jag vart genomblöt på ca 2 minuter. Men har man egentid gäller det att utnyttja den, så jag trampade på och när jag hade kört mina 46 km så var jag nästan torr igen förutom om fötterna som var stelfrusna.
Hemma i stugan var det full kaos. Stackars Perry hade två jättearga barn inne eftersom det regnade och jag tyckte verkligen synd om honom. Kaoset kom av sig en kort stund då mormor kom på besök och kunde ta sig an Timothy, men fortsatte sedan fram till middagen och även under middagen. Den ena skrek för att han var hungrig och den andra för att han inte var hungrig. Så vad gör man? Perry och jag korkade upp en flaska Valpolicella och tog två djupa klunkar, försökte njuta av att det var fredag och vara tålmodiga. Och tro det eller ej men det verkade funka. Barnen lugnade ner sig och efter middagen var det faktiskt ganska lugnt. Så nu vet jag att det inte bara är träning som är bra för tålamodet, vin funkar också.
Nu är jag glad att den här dagen är slut och hoppas på en lugn natt. Perry och Timothy sover i gästhuset för att få en god natts sömn. Jag och Samuel delar rum i stora huset. Imorgon byter Perry och jag plats, gissa om jag längtar!!
Cykling i regnet
En liten kalv följde mig längs hagen
torsdag 23 augusti 2012
Stor och liten på Junibacken
Idag ville Timothy stanna hemma från förskolan och jag såg framför mig en riktigt jobbig dag med två skrikande killar och två trötta föräldrar. Men riktigt så illa blev det inte.
Imorse kom inredningskonsulten Rakel från Bygg Ole hem till oss för att ge lite tips på bra förvaringslösningar. Hallen svämmar över med skor och vi behöver mer utrymme att hänga ytterkläder. Samuel visade sig för första gången lite intresserad av en annan människa än oss i familjen, men han gick inte fram och hon fick inte röra honom. Precis som det ska vara med andra ord.
Sedan tog vi båten till Djurgården och gick till Junibacken. Den värsta semesterrusningen hade lagt sig och det var riktigt behagligt att vara där. Timoty trivdes och lekte, åkte Sagotåget två gånger, var på teater två gånger och sångstund två gånger. Vi åt lunch och fikade och Samuel sov middag och allt flöt på väldigt bra. Samuel tyckte också att det var kul att springa omkring i alla lekrum och det känns som han är ganska stor fast han är så liten.
Timothy känns jättestor nu men pendlar mellan att vilja vara stor och klara av allting själv och inte behöva någon, till att vilja vara pytteliten och bli omhändertagen. Det är en utmaning att hänga med i svängarna och det är lätt att det blir fel och då är det inte kul... Samuel är ju liten fast han är jättestor i växten, vilket alla påpekar hela tiden, men vill vara stor hela tiden och tror att han klarar allt som Timothy gör. Han blev 15 månader idag och jag kollade BVC-kurvorna bara för att se hur stor han egentligen är. Och han är precis som en genomsnittlig svensk 18 månaders kille. Jag tycker det är lite komiskt att jag som alltid varit ganska liten med svenska mått mätt fick två jättestora barn. Men om man tänker efter är det nog inte så konstigt, för jämfört med koreanska tjejer är en jättekvinna och då tyckte de väl att jag skulle ha rejäla barn :).
Vi hann hem precis innan störtregnet kom och hade en förhållandevis lugn kväll med två trötta barn. Imorgon åker vi till sommarstugan och Orbean hänger med. Jag hoppas hinna med ett cykelpass och ett löppass i helgen, kanske det är läge för lite långa intervaller. Vad det än blir så ska det blir superkul!
Imorse kom inredningskonsulten Rakel från Bygg Ole hem till oss för att ge lite tips på bra förvaringslösningar. Hallen svämmar över med skor och vi behöver mer utrymme att hänga ytterkläder. Samuel visade sig för första gången lite intresserad av en annan människa än oss i familjen, men han gick inte fram och hon fick inte röra honom. Precis som det ska vara med andra ord.
Små skor och ännu mindre skor
Sedan tog vi båten till Djurgården och gick till Junibacken. Den värsta semesterrusningen hade lagt sig och det var riktigt behagligt att vara där. Timoty trivdes och lekte, åkte Sagotåget två gånger, var på teater två gånger och sångstund två gånger. Vi åt lunch och fikade och Samuel sov middag och allt flöt på väldigt bra. Samuel tyckte också att det var kul att springa omkring i alla lekrum och det känns som han är ganska stor fast han är så liten.
Timothy känns jättestor nu men pendlar mellan att vilja vara stor och klara av allting själv och inte behöva någon, till att vilja vara pytteliten och bli omhändertagen. Det är en utmaning att hänga med i svängarna och det är lätt att det blir fel och då är det inte kul... Samuel är ju liten fast han är jättestor i växten, vilket alla påpekar hela tiden, men vill vara stor hela tiden och tror att han klarar allt som Timothy gör. Han blev 15 månader idag och jag kollade BVC-kurvorna bara för att se hur stor han egentligen är. Och han är precis som en genomsnittlig svensk 18 månaders kille. Jag tycker det är lite komiskt att jag som alltid varit ganska liten med svenska mått mätt fick två jättestora barn. Men om man tänker efter är det nog inte så konstigt, för jämfört med koreanska tjejer är en jättekvinna och då tyckte de väl att jag skulle ha rejäla barn :).
Vi hann hem precis innan störtregnet kom och hade en förhållandevis lugn kväll med två trötta barn. Imorgon åker vi till sommarstugan och Orbean hänger med. Jag hoppas hinna med ett cykelpass och ett löppass i helgen, kanske det är läge för lite långa intervaller. Vad det än blir så ska det blir superkul!
Samuel och Mamma Mu
Timothy bjuder på tårta hos Pippi
Timothy sköter om Mamma Mu i ladugården
Jag, Samuel och Timothy hos Gittan och gråvargarna
onsdag 22 augusti 2012
Egoboost och egen tid
Idag var Perry och jag nere på gymet för att köpa träningskort. Eftersom det bara ligger 50 meter från vår lägenhet och har öppet dygnet runt, finns det nu inga ursäkter för att inte träna. Kvinnan som äger gymet känner ígen mig eftersom jag tränat där av och till i flera år. När hon fick se Samuel i vagnen blev hon jätteförvånad över att jag har barn, hon tyckte jag såg så vältränad ut och undrade hur man hinner träna när man har småbarn. Och när jag sa att vi har en son till som är 5 år, trodde hon knappt sina öron och sa igen till Perry, men hur kan man se ut sådär och ha två barn? Nu vet jag att det finns många som har fler barn än vi, och som har fött dem själva, och som är mer vältränade än jag. Men jag sög ändå i mig av det hon sa och gick därifrån glad som bara den :).
Sen var det dags för läkarbesök med Samuel. Och därefter storhandling på ICA Maxi. Samuel satt i kundvagnen och tittade med stora ögon på allt och skrek sitt höga gälla skrik med jämna mellanrum då han såg något som var extra intressant. Jag vet inte hur man får tyst på det, det är ju liksom hans sätt att kommunicera på just nu. Idag tyckte jag också att han sa ajajajaj, inte så konstigt med tanke på hur många gånger vi har sagt det till honom sen vi kom hem.
1 timme och 19 minuter egentid fick jag efter att Samuel hade somnat. På den tiden hann jag springa min favoritrunda på drygt 15 km. Den går över Danvikstullsbron-Norra Hammarbyhamnen-Eriksdalsbadet-Årstaviken-Bergsundstrand-Västerbron-Rålambshovsparken-Norr Mälarstrand-Norrbron-Skeppsbron-Stadsgårdskajen-Danvikstullsbron-framme. Det regnade och blåste men var 15 grader varmt så jag njöt precis hela vägen och när jag sprang över Västerbron kände jag mig nästan lycklig. Fokus var inte på tiden utan mer att testa formen. Löpningen kändes bra, foten sådär, men framför kändes det jättekul att springa i Stockholm igen.
Så jag går och lägger mig med en bra känsla i kroppen ikväll!
Sen var det dags för läkarbesök med Samuel. Och därefter storhandling på ICA Maxi. Samuel satt i kundvagnen och tittade med stora ögon på allt och skrek sitt höga gälla skrik med jämna mellanrum då han såg något som var extra intressant. Jag vet inte hur man får tyst på det, det är ju liksom hans sätt att kommunicera på just nu. Idag tyckte jag också att han sa ajajajaj, inte så konstigt med tanke på hur många gånger vi har sagt det till honom sen vi kom hem.
1 timme och 19 minuter egentid fick jag efter att Samuel hade somnat. På den tiden hann jag springa min favoritrunda på drygt 15 km. Den går över Danvikstullsbron-Norra Hammarbyhamnen-Eriksdalsbadet-Årstaviken-Bergsundstrand-Västerbron-Rålambshovsparken-Norr Mälarstrand-Norrbron-Skeppsbron-Stadsgårdskajen-Danvikstullsbron-framme. Det regnade och blåste men var 15 grader varmt så jag njöt precis hela vägen och när jag sprang över Västerbron kände jag mig nästan lycklig. Fokus var inte på tiden utan mer att testa formen. Löpningen kändes bra, foten sådär, men framför kändes det jättekul att springa i Stockholm igen.
Så jag går och lägger mig med en bra känsla i kroppen ikväll!
Snyggt halsband och hänge jag fick i 40-årspresent
tisdag 21 augusti 2012
Dagens post
Imorse hade jag satt klockan på kvart-i-7, bara för att vara säker på att hinna till föräldrafrukosten på förskolan. Timothy hade "dolat" fram vem av mig och Perry som skulle få följa med, och det blev Perry. Men så blev han och Timothy osams precis innan det var läggdags igår och då blev det jag som skulle följa med. Kvart-i-8 vaknade jag med ett ryck och kände att något var väldigt fel. Bredvid mig ligger två sovande killar, en liten och en stor. Jag far upp med ett ryck, får upp Timothy och på 5 minuter är vi iväg. Klockan 8 är vi på förskolan och hinner vara med på en jättetrevlig frukost med pedagoger, barn, föräldrar och syskon.
Efter denna något hastiga uppstigning har vi bara tagit det lugnt hela dagen, men undantag ifrån en kort sväng till Sickla för att handla förvaringsboxar. Vi tog bilen dit, eftersom det regnade, vilket Samuel inte gillar. Han blir fruktansvärt ledsen och förtvivlad så fort vi sätter in honom i bilen. När han sitter i vagnen är det den arga gråten, men i bilen är det den ledsna. Vi vet inte om det framkallar minnen för honom, hans fosterföräldrar körde bil till SWS kontor där de överlämnade honom till oss, eller om han bara inte tycker om att sitta i baksätet för då ser han inte mamma och pappa. Men det är jobbigt att höra hans förtvivlade gråt så på hemvägen satte jag mig bak, vilket inte var det lättaste. Vi har en förhållandevis stor bil och jag har en förhållandevis liten bak, men den får ändå inte plats mellan de två barnstolarna. Men kortare bitar går det bra att halvsitta, vad gör man inte för sin yngste son?! Han var i alla fall nöjd och höll mig krampaktigt i handen hela vägen hem.
I dagens post fanns det två intressanta brev. Det första var från Skatteverket som sade att Samuel nu är svensk medborgare och har fått ett personnummer. Så nu ska vi skicka in vår ansökan om adoption till tingsrätten. Om ca 1 månad hoppas vi att adoptionen blivit godkänd och att vi officiellt är Samuels vårdnadshavare.
Det andra brevet kom från Stockholm Halvmarathon. Det var mitt startbevis. Det var med lite blandade känslor som jag öppnade det. Å ena sidan har jag verkligen sett fram emot loppet, å andra sidan vet jag att jag inte alls är i form just nu plus att jag har en krånglande vänsterfot. Men det är klart att jag blev taggad och i år står jag dessutom i startgrupp A. Det måste vara min halvmaratid på 1.43 från i maj som seedat mig, eller kanske mara-tiden. Hur som helst så är det nog första och sista gången, så jag tänker gå dit och göra mitt bästa, njuta av stämningen och känna hur det känns att bli omsprungen av typ 6000 löpare.
Men även om långpassens tid är förbi för ett tag framöver, så tänker jag i alla fall försöka förbättra formen så gott det går under rådande förutsättningar. Så fort barnen somnat skuttade jag iväg till gymmet där vi bor, bara för att upptäcka att jag inte kom ihåg min kod och inte kunde komma in. Planen var att köra ett lagom hårt pass på cykel idag och om foten känns ok köra ett lite längre löppass imorgon. Jag vill ha gjort 15 km på träning innan loppet i alla fall. Men det blev till att lomma hem igen, skicka iväg Perry på sin löprunda och skriva en liten blogg i stället. Men det är inte det sämsta!
Efter denna något hastiga uppstigning har vi bara tagit det lugnt hela dagen, men undantag ifrån en kort sväng till Sickla för att handla förvaringsboxar. Vi tog bilen dit, eftersom det regnade, vilket Samuel inte gillar. Han blir fruktansvärt ledsen och förtvivlad så fort vi sätter in honom i bilen. När han sitter i vagnen är det den arga gråten, men i bilen är det den ledsna. Vi vet inte om det framkallar minnen för honom, hans fosterföräldrar körde bil till SWS kontor där de överlämnade honom till oss, eller om han bara inte tycker om att sitta i baksätet för då ser han inte mamma och pappa. Men det är jobbigt att höra hans förtvivlade gråt så på hemvägen satte jag mig bak, vilket inte var det lättaste. Vi har en förhållandevis stor bil och jag har en förhållandevis liten bak, men den får ändå inte plats mellan de två barnstolarna. Men kortare bitar går det bra att halvsitta, vad gör man inte för sin yngste son?! Han var i alla fall nöjd och höll mig krampaktigt i handen hela vägen hem.
I dagens post fanns det två intressanta brev. Det första var från Skatteverket som sade att Samuel nu är svensk medborgare och har fått ett personnummer. Så nu ska vi skicka in vår ansökan om adoption till tingsrätten. Om ca 1 månad hoppas vi att adoptionen blivit godkänd och att vi officiellt är Samuels vårdnadshavare.
Det andra brevet kom från Stockholm Halvmarathon. Det var mitt startbevis. Det var med lite blandade känslor som jag öppnade det. Å ena sidan har jag verkligen sett fram emot loppet, å andra sidan vet jag att jag inte alls är i form just nu plus att jag har en krånglande vänsterfot. Men det är klart att jag blev taggad och i år står jag dessutom i startgrupp A. Det måste vara min halvmaratid på 1.43 från i maj som seedat mig, eller kanske mara-tiden. Hur som helst så är det nog första och sista gången, så jag tänker gå dit och göra mitt bästa, njuta av stämningen och känna hur det känns att bli omsprungen av typ 6000 löpare.
Men även om långpassens tid är förbi för ett tag framöver, så tänker jag i alla fall försöka förbättra formen så gott det går under rådande förutsättningar. Så fort barnen somnat skuttade jag iväg till gymmet där vi bor, bara för att upptäcka att jag inte kom ihåg min kod och inte kunde komma in. Planen var att köra ett lagom hårt pass på cykel idag och om foten känns ok köra ett lite längre löppass imorgon. Jag vill ha gjort 15 km på träning innan loppet i alla fall. Men det blev till att lomma hem igen, skicka iväg Perry på sin löprunda och skriva en liten blogg i stället. Men det är inte det sämsta!
Samuel provar Timothys bil
måndag 20 augusti 2012
Äntligen börjar vardagen
Idag var Timothys första dag på förskolan. Han var jättetrött imorse men när han väl kom iväg var han nöjd och han hade massor att berätta för de andra barnen och för pedagogerna.
Perry, Samuel och jag tog en promenad till Söder och vi tänkte att det skulle sammanfalla med Samuels förmiddagssömn. Att åka vagn är inte populärt, och när man är trött blir det ännu värre för då är man gnällig och ledsen även utan vagnåkning. Att det skulle kunna vara skönt att somna i vagnen har inte Samuel kommit på ännu. Han verkar överhuvudtaget känna motvilja till att somna och kämpar emot in i det längsta. Vi vet inte om det beror på att han bara är sån eller om det beror på att han är otrygg just nu och inte vågar släppa oss ur sikte. Men efter en halvtimmes gnäll somnade han i alla fall och sov sina 30 minuter, precis som det stod i hans rapport.
Det är svårt att veta hur man bäst ska göra för att Samuel ska känna trygghet hos oss. Vi har läst endel anknytningsteorier och ämnet avhandlades även på adoptionskursen som vi gick för ca 7 år sen. Vissa menar att familjen ska isolera sig i hemmet några veckor efter att man kommit hem med sitt adoptivbarn. Vi gjorde inte det när vi hämtade Timothy, eftersom han var så liten och allt gick så bra från början, och vi tänker heller inte göra det den här gången. Men vi har några andra regler vi försöker hålla oss till, som vi tror på och känner är viktiga för att anknytningsprocessen ska gå så snabbt som möjligt. Det är egentligen inga konstiga saker utan ganska naturligt med tanke på vad Samuel har gått igenom under sitt korta liv:
- Vi tar inte emot besök i hemmet de första veckorna. Hemmet är vår borg och det är viktigt att Samuel förstår att det är vi fyra som bor här.
- Vi gör utflykter och korta besök hemma hos familj och vänner men ingen annan än Perry och jag håller i Samuel.
- Vi försöker undvika att andra söker kontakt med Samuel, tar i honom och försöker leka med honom. (Det var ju precis det vi gjorde de två gångerna vi träffade honom, innan vi den tredje gången tog honom med oss. Så vi tror att det kan skapa oro hos Samuel.)
Annars försöker vi bara vara en vanlig småbarnsfamilj. Det blir en hel del aj, aj och andra tillrättavisningar till Samuel som är en riktig tuffing. Han är envis och väldigt tålig när han ramlar och slår sig, men också otroligt glad och charmig. Idag bytte Perry batterier i hans leksaksflygplan som han hade med sig från Korea. När det började köra och blinka igen blev Samuel så glad att han skrek högt och sprang omkring i lägenheten och klappade med sina små händer, så visst kommer han ihåg fortfarande. Det var lite rörande att se.
Efter att vi hämtat Timothy på förskolan kl 15 gick vi till hotellets uteservering och drack lite champagen för att fira att vi äntligen är hemma. Tanken var att Samuel skulle sova sin eftermiddagssömn i vagnen under tiden. Men när det hade gått exakt 30 minuter vaknade han, precis som det stod i hans rapport, och ville vara med och fira :).
Ikväll somnade Samuel i sin egen säng för första gången, utan att gråta, med mig sittandes bredvid. Ett steg i rätt riktning!
Perry, Samuel och jag tog en promenad till Söder och vi tänkte att det skulle sammanfalla med Samuels förmiddagssömn. Att åka vagn är inte populärt, och när man är trött blir det ännu värre för då är man gnällig och ledsen även utan vagnåkning. Att det skulle kunna vara skönt att somna i vagnen har inte Samuel kommit på ännu. Han verkar överhuvudtaget känna motvilja till att somna och kämpar emot in i det längsta. Vi vet inte om det beror på att han bara är sån eller om det beror på att han är otrygg just nu och inte vågar släppa oss ur sikte. Men efter en halvtimmes gnäll somnade han i alla fall och sov sina 30 minuter, precis som det stod i hans rapport.
Det är svårt att veta hur man bäst ska göra för att Samuel ska känna trygghet hos oss. Vi har läst endel anknytningsteorier och ämnet avhandlades även på adoptionskursen som vi gick för ca 7 år sen. Vissa menar att familjen ska isolera sig i hemmet några veckor efter att man kommit hem med sitt adoptivbarn. Vi gjorde inte det när vi hämtade Timothy, eftersom han var så liten och allt gick så bra från början, och vi tänker heller inte göra det den här gången. Men vi har några andra regler vi försöker hålla oss till, som vi tror på och känner är viktiga för att anknytningsprocessen ska gå så snabbt som möjligt. Det är egentligen inga konstiga saker utan ganska naturligt med tanke på vad Samuel har gått igenom under sitt korta liv:
- Vi tar inte emot besök i hemmet de första veckorna. Hemmet är vår borg och det är viktigt att Samuel förstår att det är vi fyra som bor här.
- Vi gör utflykter och korta besök hemma hos familj och vänner men ingen annan än Perry och jag håller i Samuel.
- Vi försöker undvika att andra söker kontakt med Samuel, tar i honom och försöker leka med honom. (Det var ju precis det vi gjorde de två gångerna vi träffade honom, innan vi den tredje gången tog honom med oss. Så vi tror att det kan skapa oro hos Samuel.)
Annars försöker vi bara vara en vanlig småbarnsfamilj. Det blir en hel del aj, aj och andra tillrättavisningar till Samuel som är en riktig tuffing. Han är envis och väldigt tålig när han ramlar och slår sig, men också otroligt glad och charmig. Idag bytte Perry batterier i hans leksaksflygplan som han hade med sig från Korea. När det började köra och blinka igen blev Samuel så glad att han skrek högt och sprang omkring i lägenheten och klappade med sina små händer, så visst kommer han ihåg fortfarande. Det var lite rörande att se.
Efter att vi hämtat Timothy på förskolan kl 15 gick vi till hotellets uteservering och drack lite champagen för att fira att vi äntligen är hemma. Tanken var att Samuel skulle sova sin eftermiddagssömn i vagnen under tiden. Men när det hade gått exakt 30 minuter vaknade han, precis som det stod i hans rapport, och ville vara med och fira :).
Ikväll somnade Samuel i sin egen säng för första gången, utan att gråta, med mig sittandes bredvid. Ett steg i rätt riktning!
Barnvagnspromenad
Premiär i sandlådan
Vi firar att vi är fyra
En öl på balkongen bland tvätten. Efter 10 maskiner är resegarderoberna tvättade!
söndag 19 augusti 2012
Sommarstugan: mitt andningshål
Igår morse bestämde vi oss för att åka ut till sommarstugan. Vi var först lite tveksamma om det var lämpligt för Samuel att byta miljö så tidigt, men bestämde oss för att testa. Vädret var fint och vi trodde att barnen skulle uppskatta att vara ute.
Bilresan var lite jobbig men när vi kom fram blev allt bra. Timothy sprang ner till sin mormor och sen till sin bästa kompis Olle i grannhuset. Samuel var med oss och tyckte det var kul att kunna gå ut och in i huset själv och vi kunde verkligen ge honom 100% uppmärksamhet. Jag känner att jag går ner i varv när jag är på landet och jag sover väldigt bra där. Det finns inte så många måsten och man är utomhus mycket. Desstuom bor min mamma, släkt och goda vänner i samma område så det blir mycket socialt umgänge också.
Imorse ville Samuel stiga upp klockan halv-7, medan Timothy sov till halv-10, så jag hann med ett 10 km löppass på morgonen. Det gick över förväntan och får nästan räknas som ett tröskelpass trots att klockan bara var 8 och jag inte hade ätit frukost. Men efter 10 km var jag rejält trött och att springa 21 km eller 30 km inom bara en månad känns faktiskt ganska osannolikt. Men jag har nog fått några nya muskler i armarna och ryggen under veckan efter tre långa promenader med en fullastad barnvagn.
Nu är jag är helt slut efter två timmar ensam med barnen då Perry var ute och cyklade med dagispapporna. På de två timmarna hann vi leka, äta middag, duscha och bada båda barnen, ge Samuel välling och städa undan lite. Det hjälper inte alls att jag är hyfsat uthållig i löpning, jag måste definitivt träna upp min uthållighet som tvåbarnsmamma.
Imorgon är det måndag och Timothy ska börja förskolan igen. Jag tror att han ser fram emot det.
Bilresan var lite jobbig men när vi kom fram blev allt bra. Timothy sprang ner till sin mormor och sen till sin bästa kompis Olle i grannhuset. Samuel var med oss och tyckte det var kul att kunna gå ut och in i huset själv och vi kunde verkligen ge honom 100% uppmärksamhet. Jag känner att jag går ner i varv när jag är på landet och jag sover väldigt bra där. Det finns inte så många måsten och man är utomhus mycket. Desstuom bor min mamma, släkt och goda vänner i samma område så det blir mycket socialt umgänge också.
Imorse ville Samuel stiga upp klockan halv-7, medan Timothy sov till halv-10, så jag hann med ett 10 km löppass på morgonen. Det gick över förväntan och får nästan räknas som ett tröskelpass trots att klockan bara var 8 och jag inte hade ätit frukost. Men efter 10 km var jag rejält trött och att springa 21 km eller 30 km inom bara en månad känns faktiskt ganska osannolikt. Men jag har nog fått några nya muskler i armarna och ryggen under veckan efter tre långa promenader med en fullastad barnvagn.
Nu är jag är helt slut efter två timmar ensam med barnen då Perry var ute och cyklade med dagispapporna. På de två timmarna hann vi leka, äta middag, duscha och bada båda barnen, ge Samuel välling och städa undan lite. Det hjälper inte alls att jag är hyfsat uthållig i löpning, jag måste definitivt träna upp min uthållighet som tvåbarnsmamma.
Imorgon är det måndag och Timothy ska börja förskolan igen. Jag tror att han ser fram emot det.
Svalkande dopp
Soltorkar på klippan
fredag 17 augusti 2012
Trött!
Idag tror jag att verkligheten kom ikapp mig lite. En kombination av jetlag, sömnbrist, stress, brist på träning och oro fick mig plötsligt att bli helt svimfärdig. Och trött. Det känns som jag skulle kunna sova i en vecka. Sen vi kom hem har det inte varit en lugn stund, förutom de timmar vi sovit. Vi har tvättat och tvättat, för trots att hotellet var rökfritt luktar precis allt vi hade med oss äcklig gammal cigarettrök, packat upp, handlat mat, lekt med barnen osv. Och idag såg jag att Samuel var helt svart under sina små fötter så då satte jag igång att städa, samtidigt som vi sorterade barnkläder och försökte hitta plats för Samuels leksaker. Tack och lov är Perry inne i en lite piggare fas just nu så han ryckte in. Jag vill ju gärna tro att jag klarar och hinner med allt. Om man inte stannar upp och känner efter så känner man sig ju inte trött, men det verkar bara funka till en viss gräns. Så till helgen ska vi bara ta det lugnt och göra ingenting.
Jag tror Samuels första ord kommer vara aj, aj, för det säger vi typ 1000 gånger per dag. Han är på precis allting i lägenheten, Timothy rörde aldrig nåt, och tror det är en lek när man lyfter bort honom. Idag sa jag till honom med lite strängare röst när han satt och hällde ut vatten ur sin mugg vid matbordet. Då säger Timothy: Mamma, var inte så aggressiv mot min lillebror! Ja, vad svarar man på det? Jag hade svårt att hålla mig för skratt men blev glad över att Timothy försvarade sin lillebror.
Samuel mår bra och är glad och pigg. Han "pratar" väldigt mycket och skriker högt av förtjusning när han blir glad. Han skuggar sin storebror och vill vara med på allt som han gör och vill framför allt vara nära honom. Timothy är inte så himla förtjust i hårdhänta klappar och små nyp men har hittills inte gett tillbaka men jag misstänker att det bara är en tidsfråga.
Igår var vi i Hågelby Parken. Det var jättetrevligt och jag tror att hela familjen uppskattade utflykten. Timothy fick köra små elbilar, klappa djur och se barnteater. Samuel fick åka vagn, vilket han inte gillar så mycket, springa i gräset, äta grus och klappa getter. Han fick även åka bil två gånger på en dag och då var det gråt och tandagnissel. Det är mycket nytt att vänja sig vid.
Idag var vi i Sickla allé och badade. Timothy träffade en dagiskompis på badet och de lekte och badade och hade jättekul. Vädret är helt fantastiskt och det gäller att njuta av de sista sommardagarna. Samuel fick också bada lite grann och verkar förtjust i vatten. Båda killarna däckade kl 19.30 i sina sängar så nu är det lugnt och fridfullt i hemmet.
Jag tror Samuels första ord kommer vara aj, aj, för det säger vi typ 1000 gånger per dag. Han är på precis allting i lägenheten, Timothy rörde aldrig nåt, och tror det är en lek när man lyfter bort honom. Idag sa jag till honom med lite strängare röst när han satt och hällde ut vatten ur sin mugg vid matbordet. Då säger Timothy: Mamma, var inte så aggressiv mot min lillebror! Ja, vad svarar man på det? Jag hade svårt att hålla mig för skratt men blev glad över att Timothy försvarade sin lillebror.
Samuel mår bra och är glad och pigg. Han "pratar" väldigt mycket och skriker högt av förtjusning när han blir glad. Han skuggar sin storebror och vill vara med på allt som han gör och vill framför allt vara nära honom. Timothy är inte så himla förtjust i hårdhänta klappar och små nyp men har hittills inte gett tillbaka men jag misstänker att det bara är en tidsfråga.
Igår var vi i Hågelby Parken. Det var jättetrevligt och jag tror att hela familjen uppskattade utflykten. Timothy fick köra små elbilar, klappa djur och se barnteater. Samuel fick åka vagn, vilket han inte gillar så mycket, springa i gräset, äta grus och klappa getter. Han fick även åka bil två gånger på en dag och då var det gråt och tandagnissel. Det är mycket nytt att vänja sig vid.
Idag var vi i Sickla allé och badade. Timothy träffade en dagiskompis på badet och de lekte och badade och hade jättekul. Vädret är helt fantastiskt och det gäller att njuta av de sista sommardagarna. Samuel fick också bada lite grann och verkar förtjust i vatten. Båda killarna däckade kl 19.30 i sina sängar så nu är det lugnt och fridfullt i hemmet.
Samuel klappar getter
Redo för åktur, gillar inte
Strandhäng
torsdag 16 augusti 2012
Nya tider
Inatt sov Samuel 10 timmar i sträck, lite synd bara att han valde att göra det mellan kl 18-04. Men med lite finjustering så ska det nog bli ordning på sovrutinerna.
Igår var vi på Skatteverket för att ansöka om svenskt personnummer till Samuel. Det är alltid en upplevelse att uträtta ärenden där och jag tycker verkligen synd om alla icke-svenskar som är beroende av deras hjälp. Väntetiden är alltid jättelång och precis innan det blev vår tur var Timothy tvungen att gå på toaletten och Samuel hade verkligen tröttnat på att sitta i vagnen. Lite taskig timing. Kvinnan som hjälpte oss var i alla fall mycket effektiv och kompetent och efter bara 10 minuter var vi klara och påväg därifrån.
Efter beöket på Skatteverket fick Timothy bestämma vad vi skulle göra så vi gick till Blecktornsparken. Timothy var i himmelriket och lekte i flera timmar, hade inte ens tid att äta glass. Vädret var fint men förhållandevis svalt och skönt. När vi kom hem däckade Samuel i säng kl 18, det var helt omöjligt att hålla honom vaken så vi misstänkte att det skulle bli en tidig morgon idag, och det blev det. Prick kl 04.00 började Samuel prata och jollra i sin säng och var pigg. Men inget ont som inte har något gott med sig.
Kl 9 hade både Perry och jag varit ute och sprungit, barnen hade ätit frukost två gånger och vi en gång samt att Samuel hade tagit ett bad. Det var otroligt härligt att röra på benen igen. Flåset kändes oväntat bra så det var bara hälen som ondgjorde sig och det känns som det spridit sig till hela vänstra foten, måste göra nåt åt det där snart. Det blev bara 6 km men de sista två i ganska snabbt tempo (vad jag inbillar mig i alla fall för klockan var hemma). Men efter en dusch och frukost kände jag mig som en helt ny människa. Men får vara glad för det lilla och jag får försöka köra lite kortare kvalitetspass nu till en början.
Samuel har bara varit med oss i tre dagar men det känns som han varit hos oss mycket längre. Jag är förvånad över hur en liten människa kan vara så fröjdig och glad bara några dygn efter att allt som betyder trygghet i hans liv ryckts bort ifrån honom. Han springer omkring i lägenheten och leker, pratar hela tiden och skriker högt av förtjusning när man skojar med honom. Han har även visat hela sitt känsloregister, från förtvivlat ledsen till superarg till jätteglad, och det tycker vi enbart är positivt. Vi tror att det är ett tecken på att han börjar känna sig trygg här. Han somnar i vår famn men sover sen lugnt och tryggt i sin säng med utsträckta armar. Antingen är det överlevnadsinstinkt eller så är vår lilla Samuel en ovanligt positiv och trygg liten kille.
Igår var vi på Skatteverket för att ansöka om svenskt personnummer till Samuel. Det är alltid en upplevelse att uträtta ärenden där och jag tycker verkligen synd om alla icke-svenskar som är beroende av deras hjälp. Väntetiden är alltid jättelång och precis innan det blev vår tur var Timothy tvungen att gå på toaletten och Samuel hade verkligen tröttnat på att sitta i vagnen. Lite taskig timing. Kvinnan som hjälpte oss var i alla fall mycket effektiv och kompetent och efter bara 10 minuter var vi klara och påväg därifrån.
Efter beöket på Skatteverket fick Timothy bestämma vad vi skulle göra så vi gick till Blecktornsparken. Timothy var i himmelriket och lekte i flera timmar, hade inte ens tid att äta glass. Vädret var fint men förhållandevis svalt och skönt. När vi kom hem däckade Samuel i säng kl 18, det var helt omöjligt att hålla honom vaken så vi misstänkte att det skulle bli en tidig morgon idag, och det blev det. Prick kl 04.00 började Samuel prata och jollra i sin säng och var pigg. Men inget ont som inte har något gott med sig.
Kl 9 hade både Perry och jag varit ute och sprungit, barnen hade ätit frukost två gånger och vi en gång samt att Samuel hade tagit ett bad. Det var otroligt härligt att röra på benen igen. Flåset kändes oväntat bra så det var bara hälen som ondgjorde sig och det känns som det spridit sig till hela vänstra foten, måste göra nåt åt det där snart. Det blev bara 6 km men de sista två i ganska snabbt tempo (vad jag inbillar mig i alla fall för klockan var hemma). Men efter en dusch och frukost kände jag mig som en helt ny människa. Men får vara glad för det lilla och jag får försöka köra lite kortare kvalitetspass nu till en början.
Samuel har bara varit med oss i tre dagar men det känns som han varit hos oss mycket längre. Jag är förvånad över hur en liten människa kan vara så fröjdig och glad bara några dygn efter att allt som betyder trygghet i hans liv ryckts bort ifrån honom. Han springer omkring i lägenheten och leker, pratar hela tiden och skriker högt av förtjusning när man skojar med honom. Han har även visat hela sitt känsloregister, från förtvivlat ledsen till superarg till jätteglad, och det tycker vi enbart är positivt. Vi tror att det är ett tecken på att han börjar känna sig trygg här. Han somnar i vår famn men sover sen lugnt och tryggt i sin säng med utsträckta armar. Antingen är det överlevnadsinstinkt eller så är vår lilla Samuel en ovanligt positiv och trygg liten kille.
Morgondimma över Hammarby sjöstad
onsdag 15 augusti 2012
Home sweet home
Efter en mycket lång resa landade vi på Arlanda tisdagen den 14 augusti kl 16. Resan gick bra men var jobbig. Samuel sov först 1,5 timmar och sen ytterligare 3 timmar så det var bra. Däremellan var han ganska glad. Timothy sov totalt 1 timme och var uppskruvad och kunde inte komma till ro. Perry o jag sov några minuter här och där och var ganska möra när vi mötte välkomstkommittén på Arlanda. Vi beundrar alla barnfamiljer som reser till Thailand varje år på semester, men på de flygningarna kanske det finns lite större tolerans för barn. På våra flighter till och från Seoul har det inte varit få barn och då vill man inte störa de andra ressenärerna.
Samuel satt hos Perry i bärselen när vi kom till Arlanda. Han tittade nyfiket på dem som kommit för att möta oss men visade ganska tydligt vem han ville vara hos. Det var härligt att se dem alla och kul för Timothy att träffa mormor, farmor, farfar, farbror Erik, faster Maria och kusinerna Edvin och Anton. Perry och jag kände oss som i en bubbla, ofräscha och trötta men också otroligt glada över att vara hemma och att resan gått så bra. När jag kom ut från terminalen tog jag ett djupt andetag och drog in varm, men hög och klar luft i mina lungor.
Mormor skjutsade Timothy och några väskor hem till oss. Perry, jag o Samuel tog vår bil. Samuel somnade ganska snabbt i bilen och resan gick bra, vi missade rusningstrafiken precis. Hemma var allt sig likt, till och med blommorna levde och postfacket hade inte svämmat över. Samuel var jätteorolig när vi kom hem och bara grät och grät. Jag fick i honom lite välling och sen somnade han. Mormor såg till att Timothy fick en dusch och sen lekte de i hans rum. Timothy var så glad över att vara hemma och helt speedad. Det blev hämtpizza till middag. Sen packade vi upp lite grann innan vi gick och lade oss.
Första natten gick ok. Samuel sov till kl 1 och var sen ledsen och vaken av och till till kl halv-3. Sen sov vi till halv-6 innan det var dags att gå upp. Då är klockan 12 på dagen i Seoul och Samuel var hungrig och pigg. Även Timothy vaknade kl 5 och var hungrig, så det blir nog lite middagssömn för oss alla idag.
Nu går Samuel omkring i lägenheten och utforskar sitt nya hem. Han verkar glad och nyfiken. Biter på allt och kastar grejer omkring sig. Trots att han är stor för sin ålder är han en ganska liten kille med massor med bus i sig och ett charmigt leende. Det ska bli spännande att se hur dagen blir.
Tack ännu en gång till er som följt oss på vår resa, som i och för sig inte är slut ännu men nu börjar en ny. Ni har varit ett stort stöd för oss. För även om vi varit två (tre) hela tiden, så är det lätt att känna sig förvirrade och ensamma och att börja tvivla. Då är det skönt att läsa kommentarer från familj och vänner, ni som känner oss väl, då fick vi ny kraft och tron på att allt kommer att bli bra återvände till våra trötta sinnen. Vi ser fram emot att träffa er alla så fort vi har landat i allt det nya. Så fortsätt läsa om ni vill, jag kommer fortsätta skriva.
Det känns det helt underbart att vara hemma, nu börjar det nya livet :)!
Samuel satt hos Perry i bärselen när vi kom till Arlanda. Han tittade nyfiket på dem som kommit för att möta oss men visade ganska tydligt vem han ville vara hos. Det var härligt att se dem alla och kul för Timothy att träffa mormor, farmor, farfar, farbror Erik, faster Maria och kusinerna Edvin och Anton. Perry och jag kände oss som i en bubbla, ofräscha och trötta men också otroligt glada över att vara hemma och att resan gått så bra. När jag kom ut från terminalen tog jag ett djupt andetag och drog in varm, men hög och klar luft i mina lungor.
Mormor skjutsade Timothy och några väskor hem till oss. Perry, jag o Samuel tog vår bil. Samuel somnade ganska snabbt i bilen och resan gick bra, vi missade rusningstrafiken precis. Hemma var allt sig likt, till och med blommorna levde och postfacket hade inte svämmat över. Samuel var jätteorolig när vi kom hem och bara grät och grät. Jag fick i honom lite välling och sen somnade han. Mormor såg till att Timothy fick en dusch och sen lekte de i hans rum. Timothy var så glad över att vara hemma och helt speedad. Det blev hämtpizza till middag. Sen packade vi upp lite grann innan vi gick och lade oss.
Första natten gick ok. Samuel sov till kl 1 och var sen ledsen och vaken av och till till kl halv-3. Sen sov vi till halv-6 innan det var dags att gå upp. Då är klockan 12 på dagen i Seoul och Samuel var hungrig och pigg. Även Timothy vaknade kl 5 och var hungrig, så det blir nog lite middagssömn för oss alla idag.
Nu går Samuel omkring i lägenheten och utforskar sitt nya hem. Han verkar glad och nyfiken. Biter på allt och kastar grejer omkring sig. Trots att han är stor för sin ålder är han en ganska liten kille med massor med bus i sig och ett charmigt leende. Det ska bli spännande att se hur dagen blir.
Tack ännu en gång till er som följt oss på vår resa, som i och för sig inte är slut ännu men nu börjar en ny. Ni har varit ett stort stöd för oss. För även om vi varit två (tre) hela tiden, så är det lätt att känna sig förvirrade och ensamma och att börja tvivla. Då är det skönt att läsa kommentarer från familj och vänner, ni som känner oss väl, då fick vi ny kraft och tron på att allt kommer att bli bra återvände till våra trötta sinnen. Vi ser fram emot att träffa er alla så fort vi har landat i allt det nya. Så fortsätt läsa om ni vill, jag kommer fortsätta skriva.
Det känns det helt underbart att vara hemma, nu börjar det nya livet :)!
tisdag 14 augusti 2012
Bye bye Seoul
Natten var oväntat lugn, det var bara jag som inte sov. Samuel sov i sin säng tills vi väckte honom och Timothy kl 5.30. Barnen var jätteduktiga och vi hann med flygbussen kl 6.05 som planerat. På flygplatsen tog vi en snabb frukost och sen var det dags att gå till gaten. Vi hoppas att båda killarna är trötta så att det blir lugnt några timmar på flyget. Samuel har ramlat och fått fläskläpp :(. Ser fram emot att komma hem, även om Timothy precis sa att han snart vill åka till Korea igen.
Flyget går om en timme. Bye bye Seoul för den här gången!
Flyget går om en timme. Bye bye Seoul för den här gången!
Killarna på flygbussen
Påväg till gate 125
måndag 13 augusti 2012
Nu är vi 4!!!!
Så kom då äntligen den stora dagen, dagen som vi längtat till och samtidigt haft lite ångest inför. Längtan efter att vi ska få hämta vår Samuel, bli 4 i familjen och känna att barnprojektet är avslutat. Ångest inför hur det ska gå vid överlämningen, hur han ska reagera på allt det nya, hur flygresan ska gå, hur Timothy ska reagera och agera, vad jag själv ska känna för den nya familjemedlemmen osv. Mycket kan man ju oroa sig för, men det mesta brukar ordna sig så jag har faktiskt försökt koppla bort oron så mycket som möjligt och bara tänka att vi går in i det här med öppet sinne.
Imorse åt vi frukost för sista gången (på ett bra tag!) på Starbucks, imorgon går flygbussen tidigt så det blir nån frukt på rummet. Sen tog vi tunnelbanan de 21 stationerna, för sista gången (tror vi), och promenerade den sista biten till SWS. Vi kom samtidigt som fosterfamiljen och Samuel såg ut att ha sovit i bilen. Han ville inte titta på oss utan klamrade sig fast vid fostermamman. När vi anmält vår ankomst fick vi vänta själva i ett rum medan de vägde och mätte Samuel. Han är en stor kille; 82 cm lång och 12 kg tung.
Sen kom fostermamman med Samuel och Timothy började genast leka med honom. Fostermamman var så ledsen att hon var tvungen att gå ut och Samuel blev kvar med oss. Efter en stund kom vår social worker med alla Samuels saker. Fosterföräldrarna hade skickat med kläder, leksaker, snacks, blöjor, välling, böcker, foton och skor. Vi hörde dem utanför rummet vi befann oss i, de var mycket ledsna och hela situationen kändes väldigt konstig. Vi fick instruktioner av social worker om Samuels rutiner och hur vi bäst trötstar honom samt hans pass och två blanketter som vi ska visa då vi reser ut ut Korea respektive in i Sverige. Helt plötsligt började Samuel gråta, jag tror han upptäckte att fosterföräldrarna försvunnit. Det måste känts fruktansvärt för dem att höra honom gråta men inte kunna göra något. Jag blev lite panikslagen men med hjälp av Timothy lyckades vi trötsta honom. Vår social worker sa att fosterföräldrarna inte orkade komma in och säga hejdå igen, men att det gärna ville det. Vi sa att vi förstod, samtidigt som vi ville säga så mycket till dem. Men jag hoppas de förstår hur tacksamma vi är för att de tagit så väl hand om vår son och jag hoppas att de kommer ta del av de rapporter vi sänder till SWS under det kommande året.
Precis innan det var dags att gå till taxin kom fostermamman in i rummet igen för att säga hejdå. Hon grät och grät och sa sorry, sorry. Sen sa hon nåt snabbt till Samuel innan hon var tvungen att gå ut igen. Vi hade full förståelse för att hon var ledsen och vi blev också helt gråtfärdiga. Fosterpappan orkade inte komma in och säga hejdå, han stod utanför och väntade. När vi gick till hissen passerade vi båda fosterföräldrarna och Samuel sträckte ut sina små armar mot dem, men de skakade på huvudet och sa nåt på koreanska. Jag vet inte om Samuel förstod men han verkade acceptera det och vi steg in i hissen, tryckte på knappen, dörrarna gick igen och så var de borta. Klumpen i magen förbyttes sakta mot glädje över att det var över, att nu är Samuel vår.
I taxin påväg till hotellet gick allt bra till en början. Timothy spexade och lekte med Samuel, som var helt tyst och stilla. Efter en kvart ungefär blev han dock hysteriskt ledsen. Han grät och grät och ville inte sitta stilla i mitt knä. Jag blev helt svettig, Timothy försökte spela musik för honom och jag försökte sjunga lite men inget hjälpte så han fick helt enkelt gråta. Taxichauffören tittade medlidsamt på Samuel, jag undrar vad han tänkte. Lagom till vi kom fram till hotellet hade Samuel slutat gråta och hulkade bara. Han tittade på mig med sina stora bruna ögon och jag tyckte verkligen synd om honom. Vi åkte upp till rummet och tog fram hans leksaker och försökte ge honom lite mat. Timothy gjorde allt för sin lillebror och inom kort var Samuel på ett strålande humör. Nu har vi varit på hotellet i ca 3 timmar och vi har lekt, gett Samuel mat och vi har ätit lunch. Samuel springer omkring i rummet och kollar in alla våra grejer och hänger efter Timothy. Han sträcker redan sina små armar mot oss när han vill komma upp och han verkar vara särskilt förtjust i pappa :).
Nu är Perry uppe på rummet och försöker få killarna att sova medan jag smet ner i lobbyn. Jag ville så gärna få ner lite tankar och upplevelser i ord innan jag blir fullt upptagen av de små busfröna. Det kommande dygnet blir nog ganska intensivt. Vi tycker det är jättekul att ni följer oss på bloggen och blir glada och rörda över era fina kommentarer. Tack!
Dags att gå tillbaka till rummet. So far so good, men det är långt kvar tills vi är hemma...
Imorse åt vi frukost för sista gången (på ett bra tag!) på Starbucks, imorgon går flygbussen tidigt så det blir nån frukt på rummet. Sen tog vi tunnelbanan de 21 stationerna, för sista gången (tror vi), och promenerade den sista biten till SWS. Vi kom samtidigt som fosterfamiljen och Samuel såg ut att ha sovit i bilen. Han ville inte titta på oss utan klamrade sig fast vid fostermamman. När vi anmält vår ankomst fick vi vänta själva i ett rum medan de vägde och mätte Samuel. Han är en stor kille; 82 cm lång och 12 kg tung.
Sen kom fostermamman med Samuel och Timothy började genast leka med honom. Fostermamman var så ledsen att hon var tvungen att gå ut och Samuel blev kvar med oss. Efter en stund kom vår social worker med alla Samuels saker. Fosterföräldrarna hade skickat med kläder, leksaker, snacks, blöjor, välling, böcker, foton och skor. Vi hörde dem utanför rummet vi befann oss i, de var mycket ledsna och hela situationen kändes väldigt konstig. Vi fick instruktioner av social worker om Samuels rutiner och hur vi bäst trötstar honom samt hans pass och två blanketter som vi ska visa då vi reser ut ut Korea respektive in i Sverige. Helt plötsligt började Samuel gråta, jag tror han upptäckte att fosterföräldrarna försvunnit. Det måste känts fruktansvärt för dem att höra honom gråta men inte kunna göra något. Jag blev lite panikslagen men med hjälp av Timothy lyckades vi trötsta honom. Vår social worker sa att fosterföräldrarna inte orkade komma in och säga hejdå igen, men att det gärna ville det. Vi sa att vi förstod, samtidigt som vi ville säga så mycket till dem. Men jag hoppas de förstår hur tacksamma vi är för att de tagit så väl hand om vår son och jag hoppas att de kommer ta del av de rapporter vi sänder till SWS under det kommande året.
Precis innan det var dags att gå till taxin kom fostermamman in i rummet igen för att säga hejdå. Hon grät och grät och sa sorry, sorry. Sen sa hon nåt snabbt till Samuel innan hon var tvungen att gå ut igen. Vi hade full förståelse för att hon var ledsen och vi blev också helt gråtfärdiga. Fosterpappan orkade inte komma in och säga hejdå, han stod utanför och väntade. När vi gick till hissen passerade vi båda fosterföräldrarna och Samuel sträckte ut sina små armar mot dem, men de skakade på huvudet och sa nåt på koreanska. Jag vet inte om Samuel förstod men han verkade acceptera det och vi steg in i hissen, tryckte på knappen, dörrarna gick igen och så var de borta. Klumpen i magen förbyttes sakta mot glädje över att det var över, att nu är Samuel vår.
I taxin påväg till hotellet gick allt bra till en början. Timothy spexade och lekte med Samuel, som var helt tyst och stilla. Efter en kvart ungefär blev han dock hysteriskt ledsen. Han grät och grät och ville inte sitta stilla i mitt knä. Jag blev helt svettig, Timothy försökte spela musik för honom och jag försökte sjunga lite men inget hjälpte så han fick helt enkelt gråta. Taxichauffören tittade medlidsamt på Samuel, jag undrar vad han tänkte. Lagom till vi kom fram till hotellet hade Samuel slutat gråta och hulkade bara. Han tittade på mig med sina stora bruna ögon och jag tyckte verkligen synd om honom. Vi åkte upp till rummet och tog fram hans leksaker och försökte ge honom lite mat. Timothy gjorde allt för sin lillebror och inom kort var Samuel på ett strålande humör. Nu har vi varit på hotellet i ca 3 timmar och vi har lekt, gett Samuel mat och vi har ätit lunch. Samuel springer omkring i rummet och kollar in alla våra grejer och hänger efter Timothy. Han sträcker redan sina små armar mot oss när han vill komma upp och han verkar vara särskilt förtjust i pappa :).
Nu är Perry uppe på rummet och försöker få killarna att sova medan jag smet ner i lobbyn. Jag ville så gärna få ner lite tankar och upplevelser i ord innan jag blir fullt upptagen av de små busfröna. Det kommande dygnet blir nog ganska intensivt. Vi tycker det är jättekul att ni följer oss på bloggen och blir glada och rörda över era fina kommentarer. Tack!
Dags att gå tillbaka till rummet. So far so good, men det är långt kvar tills vi är hemma...
Samuel o Perry busar
Storebror och lillebror
söndag 12 augusti 2012
Dan före dan...
Idag har det regnat i Seoul, nästan hela dagen, men det är ändå ca 30 grader varmt och sjukt hög luftfuktighet. Alla koreaner går med paraply så fort det kommer ett regnstänk, vilket innebär att det blir ganska trångt på trottoarerna. När man ska gå inomhus får man antingen lämna in sitt paraply i en bemannad paraplyförvaring, eller förpacka det i en påse för att undvika att det blir blött inomhus. Det finns speciella påshållare för paraplypåsar, mycket praktiskt. Idag var det återigen fullt pådrag framför City Hall. Polisbussar stod parkerade runt hela området så det gick inte att se vad som hände där innanför. Det visade sig dock vara någon slags fredlig mainfestation med musikaliska inslag, efter ett par timmar var det över och alla begav sig därifrån.
Efter frukosten idag besökte vi ett palats som ligger nära hotellet. När vi var här för att hämta Timothy besökte vi samma palats, med Timothy i bärsele. Första utflykten som föräldrar :). Vi gick in på palatsområdet och tittade på byggnaderna och Timothy sprang i alla gångar som fanns. Vi fick även se en vaktavlösning enligt gammal koreansk tradition. Det regnade nästan hela tiden så det blev ett ganska kort besök. Sedan gick vi till hotellet för att vila lite, jag har knappt sovit sen vi kom hit och längtar efter en hel natts sömn utan avbrott.
På eftermiddagen gick vi ut på shoppingrunda, men först lunch på Timothys favo-restaurang. Sen shoppade vi skor till mig och Samuel, lite kläder till Perry och några andra småsaker. Tillbaka på hotellet var det dags att börja packa. Vi tyckte att vi hade med oss otroligt mycket kläder hit, men det mesta har vi faktiskt använt. Perry har till och med varit tvungen att köpa endel nytt på grund av värmen.
Efter en god middag med traditionell koreansk mat, och därefter en glass på McDonald´s, är det nu snart dags att sova. Imorgon kl 11 ska vi hämta Samuel. Det blir spännande och lite läskigt. Undrar hur han reagerar? Jag har inga förväntningar alls, jag hoppas bara att han inte blir för ledsen samt att vi alla fyra håller oss friska tills vi kommer hem på tisdag kväll.
Efter frukosten idag besökte vi ett palats som ligger nära hotellet. När vi var här för att hämta Timothy besökte vi samma palats, med Timothy i bärsele. Första utflykten som föräldrar :). Vi gick in på palatsområdet och tittade på byggnaderna och Timothy sprang i alla gångar som fanns. Vi fick även se en vaktavlösning enligt gammal koreansk tradition. Det regnade nästan hela tiden så det blev ett ganska kort besök. Sedan gick vi till hotellet för att vila lite, jag har knappt sovit sen vi kom hit och längtar efter en hel natts sömn utan avbrott.
På eftermiddagen gick vi ut på shoppingrunda, men först lunch på Timothys favo-restaurang. Sen shoppade vi skor till mig och Samuel, lite kläder till Perry och några andra småsaker. Tillbaka på hotellet var det dags att börja packa. Vi tyckte att vi hade med oss otroligt mycket kläder hit, men det mesta har vi faktiskt använt. Perry har till och med varit tvungen att köpa endel nytt på grund av värmen.
Efter en god middag med traditionell koreansk mat, och därefter en glass på McDonald´s, är det nu snart dags att sova. Imorgon kl 11 ska vi hämta Samuel. Det blir spännande och lite läskigt. Undrar hur han reagerar? Jag har inga förväntningar alls, jag hoppas bara att han inte blir för ledsen samt att vi alla fyra håller oss friska tills vi kommer hem på tisdag kväll.
Timothy i full fart inne på palatsområdet
Omgivningarna kring palatset
Utsikt över City Hall, vårt hotell i högra hörnet
Timothy väljer lunch
Paraplyförvaring utanför ett museum
Påsar för små och stora paraplyer finns utanför alla hotell och restauranger när det regnar för att slippa dropp. Fäll ihop paraplyet, stoppa ner det i påsen, dra det mot dig och ta med dig paraplyet in!
lördag 11 augusti 2012
Lördagsutflykt
I natt var det fullt ös utanför vårt hotell. Bronsmatchen i fotboll i OS mellan Japan och Sydkorea sändels på storbilds-TV utanför City Hall, vilket ligger precis utanför vårt hotell. Det var tydligen en prestigematch och engagemanget var stort. De byggde upp läktare och en gigantisk TV hängdes upp igår. Vid halv-fyra i natt började folkfesten och jag vet inte hur länge den höll på, måste ha somnat framåt småtimmarna. Sydkorea vann med 2-0 och tog OS-brons, duktigt. I förmiddags när vi gick ut för att äta frukost syntes dock inte ett spår av kvällens evenemang, allt var undanplockat och städat.
Idag skulle vi åka till en park som ligger längs med Han-floden. Där skulle det, enligt AC, finnas flera lekparker och en utomhuspool. Det var 33 grader och lite mulet i förmiddags så vi tänkte att vi nog skulle orka med att vistas utomhus några timmar. Det visade sig dock vara ca 4 km från tunnelbanestationen till lekplatserna och utomhuspoolen. Timothy som inte fått springa fritt på en hel vecka var som en kalv på grönbete trots värmen. Han sprang och sprang och svetten rann om honom och tröjan blev helt blöt men han var så glad.
Det blev några pit stops på vägen och efter drygt en timme kom vi fram till badet och då var lyckan total. Efter att jag investerat i en badmössa åt Timothy hoppade han direkt i plurret, bara för att några minuter senare tvingas upp av badvakterna. En gång i timmen skulle de ha rast och jag förmodar att poolen skulle renas, för då var det badförbud i 15 minuter. Sen fick alla hoppa i igen. Efter viss tvekan föll även Perry för frestelsen att få lite svalka. Han gick och köpte badbyxor och badmössa och hoppade i. Jag försökte hitta skugga och jaga parasoll utan framgång och höll nästan på att få värmeslag för helt plötsligt blev det gassande sol. Som vanligt var det ordning och reda på koreanerna. Tre badvakter övervakade varje pool. Det är tvång att ha badmössa och har man inte det börjar badvakterna vissla på dig eller ropa i en megafon och pekar på huvudet. Ingen hoppar bomben i poolen, skriker eller springer på kanten. Majoriteten av tjejerna sätter på sig högklackade skor när de ska förflytta sig på land, allt för att få längre och snyggare ben och är fullt sminkade i poolen (de doppar aldrig huvudet). Ska man vara fin får man lida pin!
Efter ca 2 timmars badande med paus för lunch var det dags att bege oss till hotellet. Timothy fick en glass för att han varit så himla duktig på att simma och det var första gången sedan vi kom till Seoul som han åt upp en hel glass. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att han äter glass, men sen vi kom hit har han ätit dåligt vilket påverkar orken och humöret negativt. I kombination med värmen och tidsomställningen kan det leda till en riktig härdsmälta. Så nu har vi lärt oss och försöker få i honom nåt litet varje timme, det må vara kex, frukt, glass, smoothie, nötter, iste eller till och med en liten godisbit, bara han äter nåt alls så han får lite energi.
Vi tog en taxi tillbaka till hotellet, det är billigt att åka taxi här och det är skönt att sitta i en sval bil även om trafiken är ganska seg. Efter en dusch och en liter apelsinjuice piggnade även jag till och nu är det snart dags att gå ut och äta middag. Dålig nattsömn plus att vi inte har sovit middag idag innebär nog tidig sänggång. Imorgon ska vi börja packa och lagra sömn :). På måndag ska vi hämta Samuel och sen vet vi inte när vi får sova ordentligt nästa gång igen.
Idag skulle vi åka till en park som ligger längs med Han-floden. Där skulle det, enligt AC, finnas flera lekparker och en utomhuspool. Det var 33 grader och lite mulet i förmiddags så vi tänkte att vi nog skulle orka med att vistas utomhus några timmar. Det visade sig dock vara ca 4 km från tunnelbanestationen till lekplatserna och utomhuspoolen. Timothy som inte fått springa fritt på en hel vecka var som en kalv på grönbete trots värmen. Han sprang och sprang och svetten rann om honom och tröjan blev helt blöt men han var så glad.
Det blev några pit stops på vägen och efter drygt en timme kom vi fram till badet och då var lyckan total. Efter att jag investerat i en badmössa åt Timothy hoppade han direkt i plurret, bara för att några minuter senare tvingas upp av badvakterna. En gång i timmen skulle de ha rast och jag förmodar att poolen skulle renas, för då var det badförbud i 15 minuter. Sen fick alla hoppa i igen. Efter viss tvekan föll även Perry för frestelsen att få lite svalka. Han gick och köpte badbyxor och badmössa och hoppade i. Jag försökte hitta skugga och jaga parasoll utan framgång och höll nästan på att få värmeslag för helt plötsligt blev det gassande sol. Som vanligt var det ordning och reda på koreanerna. Tre badvakter övervakade varje pool. Det är tvång att ha badmössa och har man inte det börjar badvakterna vissla på dig eller ropa i en megafon och pekar på huvudet. Ingen hoppar bomben i poolen, skriker eller springer på kanten. Majoriteten av tjejerna sätter på sig högklackade skor när de ska förflytta sig på land, allt för att få längre och snyggare ben och är fullt sminkade i poolen (de doppar aldrig huvudet). Ska man vara fin får man lida pin!
Efter ca 2 timmars badande med paus för lunch var det dags att bege oss till hotellet. Timothy fick en glass för att han varit så himla duktig på att simma och det var första gången sedan vi kom till Seoul som han åt upp en hel glass. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att han äter glass, men sen vi kom hit har han ätit dåligt vilket påverkar orken och humöret negativt. I kombination med värmen och tidsomställningen kan det leda till en riktig härdsmälta. Så nu har vi lärt oss och försöker få i honom nåt litet varje timme, det må vara kex, frukt, glass, smoothie, nötter, iste eller till och med en liten godisbit, bara han äter nåt alls så han får lite energi.
Perry o Timothy vid Han-floden. Vi gick ända bort förbi bron
Seoul från Han-flodens södra sida
Första bron vi passerade på vår långa promenad
Badpojkar i badmössor
fredag 10 augusti 2012
Två viktiga möten på en dag
Nu har vi varit i Seoul i en vecka och det känns inte direkt som vi varit på semester. Idag var det åter dags för möte, två stycken, och väckarklockan stod på kl 7. Det kom lite regn när vi gick till Starbucks för att äta frukost och det kändes lite svalare. Temperaturen har dock legat runt 30 grader idag men det känns stor skillnad mot tidigare i veckan.
Efter frukosten tog vi tunnelbanan till SWS igen för att först träffa Timothys fostermamma och sedan Samuel. Det var ganska lugnt på tåget den här gången och resan gick bra. När vi kom fram fick vi veta att fostermamman blivit försenad p g a trafiken och vi fick vänta en kvart.
Men sen kom hon, och det kändes som hon blev oerhört glad över att se Timothy. Hon kramade och klappade honom och pratade hela tiden och det gick inte att ta miste på hennes glädje. Hon tyckte att han blivit stor, såklart, och gav honom presenter. Vi gav henne en fotobok med bilder på Timothy under de senaste 4,5 åren och ett halssmycke som Timothy valt. Sedan pratade vi, via social worker, och fostermamman berättade om hur Timothy var när han bodde hos henne och vi berättade lite om vårt liv i Sverige. Vi försökte uttrycka vår tacksamhet mot henne att hon tagit så väl hand om vår son under hans första halvår och hon tackade oss för att vi tar så väl hand om honom nu. Timothy visade bilder i sin iPod på henne och honom från 2007 och spelade barnvisor som han brukar lyssna på. Efter ett tag knackade det på dörren, det var hennes son som lämnade in sin lilla dotter till fostermamman. Han hade skjutsat sin mamma till SWS kontor i Seoul, och sa att det snart var dags att åka tillbaka. Vi skyndade oss att ta några bilder och ställa några sista frågor innan det var dags att säga hejdå.
Det är omöjligt att säga vad mötet betydde för Timothy, men jag är oerhört glad över att det blev av. Han har frågat många gånger sedan vi kom till Korea när vi ska träffa hans fostermamma så det känns som det var viktigt för honom. Han var väldigt tillmötesgående hela tiden och ställde till och med upp på att ta bilder utan att göra grimaser, vilket aldrig brukar hända nuförtiden. Och han lät fostermamman krama honom hur mycket som helst, även om han inte är en kramkille. Så någonting kanske föll på plats inom honom, jag vet inte.
Timothy och hans fostermamma
Sedan var det dags för nästa möte. Vårt andra möte med Samuel. Den här gången träffades vi i ett lekrum på SWS. Fosterföräldrarna var med ett litet tag men smet sedan ut. Timothy var mest upptagen med alla roliga leksaker som fanns i rummet, och jag med att fotografera, så Perry fick leka med Samuel till en början. Han gillar bollar och musik, precis som Timothy när han var liten :). Samuel var lite avvaktande men efter en stund kändes det som vi fick lite kontakt. Han ville dock inte att vi skulle hålla honom för länge, han ville springa omkring. Så småningom började barnen leka lite ihop. De spelade instrument och kastade bollar. Efter knappt en timme ramlade Samuel och slog sig lite och började gråta, Perry försökte trösta men det gick inte så bra så fostermamman kom till undsättning. Och sen var lekstunden slut. Det kändes lite snöpligt och tråkigt att han vart ledsen det sista som hände. Men vi vinkade hejdå och vi tyckte att fosterföräldrarna såg lite tagna ut av stundens allvar. Nästa gång de besöker SWS kontor, på måndag, är det för att lämna Samuel till oss. Jag bävar lite för det och hoppas att det inte blir alltför känslomässigt. Som tur är så är ju Timothy med, han kräver alltid sin beskärda del av uppmärksamheten och håller oss kvar på jorden.
Killarna håller konsert
Perry o Samuel kastar boll
Efter de två mötena var vi ganska möra alla tre och hade helst av allt velat åka till hotellet och softa lite. Men vi befann oss ganska nära COEX, som är en jättestor shoppinggalleria där det även finns ett fint akvarium. Timothy ville gärna åka dit så det gjorde vi. Och det var jättefint. Fullt med fiskar från alla världens hav, hajar, ormar, sköldpaddor, sälar, ödlor mm mm. Det var självklart mycket folk där och sjukt hög ljudvolym men det var ändå helt klart värt ett besök. Jag förundrades över att många av akvarierna var öppna, så att man teoretiskt sett lätt skulle kunnat stoppa ner handen eller slänga in nåt i vattnet. Det satt skyltar överallt att man inte fick göra det, så självklart var det ingen som gjorde det (som jag såg i alla fall). Tänk om det varit i Sverige, då hade fiskarna säkert fått smaka på både nappar och snus och säkert en hel del annat också. Det känns som koreanerna är väldigt skötsamma men det kanske blir så om så många människor ska kunna samsas på en relativt liten yta. I Seoul bor det över 10 miljoner människor.
Sedan blev det en liten shoppingrunda. Vi köpte några leksaker till Samuel och Timothy fick också köpa en liten grej. Vi upptäckte dock att båda våra kreditkort slutat fungera, vilket är lite oroväckande med tanke på att vi har hela vår reskassa där. Jag ringde till Handelsbanken och de kunde inte se att korten skulle blivit spärrade så de bad oss prova igen. Vi får se ikväll om det funkar, annars får vi väl diska...
Timothy var helt slut och slockande på tunnelbanan tillbaka till hotellet. Vi har ingen vagn med oss, så vad gör man? Jo, som alla andra koreaner, vi bär vår 5-åring. Men vi ska inte klaga, Timothy har deffat rejält sen vi kom hit och det är den enda träningen vi får här, så vi står ut :).
Starke man och trötte man
torsdag 9 augusti 2012
Debriefing
Om gårdagen var händelsrik, så kan den här dagen sammanfattas som tvärtom men det kändes helt ok. Vi sov länge och åt sedan frukost på Starbucks, igen. Efter en kort shoppingrunda återvände vi till hotellet och åt lunch på rummet. Sen unnade jag mig en power walk längs floden medan killarna spelade spel på rummet och vilade. Jag lyssnade på Sommarpratare och försökte smälta upplevelserna de senaste dagarna. Idag har det varit lite mulet så de 35 graderna känns lite mer behagliga, plus att jag tror att vi har vant oss lite grann vid värmen. Det kändes lite komiskt att gå och lyssna på Esikl Erlandssons sommarprat om isterband och den småländska landsbygden, samtidigt som jag mötte nån slags procession utklädda i koreanska dräkter och spelandes koreansk musik.
Floden korsas av ett antal broar och under dem sitter folk och badar fötterna. Det verkar vara ett utflyktsmål för familjerna för de har picknick med sig och verkar inte alls störas av att trafiken dånar över deras huvuden och att det är trängsel vid vattnet. Jag längtar verkligen till bryggan på Urö :).
Imorgon ska vi träffa Samuel igen och även Timothys fostermamma, om jag uppfattade vår social worker rätt. Så det var bra med en vilodag idag.
Floden korsas av ett antal broar och under dem sitter folk och badar fötterna. Det verkar vara ett utflyktsmål för familjerna för de har picknick med sig och verkar inte alls störas av att trafiken dånar över deras huvuden och att det är trängsel vid vattnet. Jag längtar verkligen till bryggan på Urö :).
Imorgon ska vi träffa Samuel igen och även Timothys fostermamma, om jag uppfattade vår social worker rätt. Så det var bra med en vilodag idag.
Samling vid vattenhålet
onsdag 8 augusti 2012
Idag för 40 år sedan...
...föddes ett litet flickebarn i Daegu i Sydkorea. Hennes föräldrar kunde inte ta hand om henne så när hon var tre månader gammal lämnades hon i en korg på trappan till polisstationen i staden. Det satt en lapp på kläderna där pappan skrivit att han önskade sin dotter ett lyckligt och bra liv hos en adoptivfamilj. I februari 1973 förenades flickan med sin nya familj i Sverige. Och flickan det var jag. Idag, 40 år senare är jag tillbaka i Sydkorea, den här gången i Seoul för att hämta mitt andra barn. Det känns lite som ödets ironi att jag är här på min 40-årsdag. Som om någon högre makt velat sluta cirkeln. Jag har inte hunnit tänka så mycket på det tidigare, men idag känns det som en mycket speciell dag och jag känner både glädje, vemod och tacksamhet.
Min 40-årsdag fick en fin början då mina sömniga killar sjöng för mig tidigt imorse och överlämnade ett vackert koreanskt smyckeskrin med en lapp i som utlovade ytterligare en present när vi kommer hem. Sedan åt vi en snabb frukost på rummet innan vi begav oss till tåget som skulle ta oss till Busan, Samuels födelsestad. Klockan var 7 när vi åkte iväg och vi tyckte det kändes lite svalare idag, 29 grader visade termometern. Tågresan gick bra och vi förundrades över det vackra landskapet. Mycket grönska med höga berg och djupa dalar. Vi åkte med ett snabbtåg så de 60 milen tog knappt 3 timmar och det var svalt och skönt på tåget och normalt med folk, d v s inte packat i gångarna utan bara fullt på sätena.
När vi kom fram skulle vi träffa vår guide från lokalkontoret i SWS "outside the gate", vilket vi ganska snart förstod skulle bli svårt. För stationen var mycket större än Stockholms Centralstation och det fanns ett antal utgångar. Tillslut gav vi upp irrandet. Jag parkerade vid huvudingången och Perry stack iväg för att leta, vi tänkte att det är större chans att hon upptäcker honom än mig. Och mycket riktigt efter bara 5-10 minuter kom de gående tillsammans och kort därefter anslöt även en tolk, en jättegullig ung tjej som pluggar till ingenjör och jobbade som tolk på fritiden. När alla var samlade åkte vi till SWS kontor och de visade oss runt lite på deras kontor och berättade om verksamheten och undrade om vi hade frågor om Samuel. Vi frågade lite om hans första månader men det mesta visste vi redan eftersom det står i rapporten man får när man blir tilldelad ett barn.
Sedan åt vi en fantastisk lunch på en liten anspråkslös restaurang bredvid kontoret. Det kom in massor med mat och Perry och jag åt och åt. Timothy åt kött och stack sen till ett litet lekrum som fanns på restaurangen och kollade på film i sin iPod. Det var nog den första rofyllda måltiden sen vi kom till Korea. iPoden till Timothy var en mycket bra investering :).
Efter lunchen var det dags att besöka Samuels första fosterfamilj, där han bodde tills han var ungefär 7 månader. Familjen bodde i ett trevligt litet hus i stan och de tog emot oss med öppna armar. Tyvärr hade de förväntat sig att vi skulle ha med oss Samuel så de blev nog jättebesvikna över att bara vi kom, även om de inte visade det. Vi fick se bilder på Samuel som bebis, han kom till dem när han var 3 dagar gammal, och de berättade om vilken fantastisk liten pojke han är. Sedan visade vi bilder på Samuel från när han var 11 månader och de tyckte att han blivit jättestor. De var så vänliga och engagerade och helt plötsligt hade jag en massa frågor, jag ville veta allt om hur han var när han var liten, vad det brukade göra på dagarna, vad han tyckte om för sånger, om han kunde krypa, hålla nappflaskan osv. Men trots att tolken var duktig kändes det verkligen begränsande att inte kunna prata direkt till fostermamman. Jag ville visa min tacksamhet och uppskattning och det kändes frustrerande att inte kunna ge något tillbaka, förutom den lilla presenten som vi hade med oss till henne. Både Perry och jag blev berörda av besöket, det engagemang och den godhet fosterföräldrarna uppvisade är rörande. De tar hand om ett barn, de vet att de ska lämna ifrån sig barnet inom några månader, men ändå tar de sig an det och ger det den bästa tänkbara starten i livet. Innan vi gick sa fostermamman att hon hoppades att Samuel skulle få det bra och att vi skulle uppfosttra Samuel "to be a good man and husband". Jag tycker det låter så fint, att de tänker på att han ska bli en god make, det visar hur viktig familjen är här i Korea.
Sedan fick vi en kort rundtur i Busan innan vi blev skjutsade tillbaka till tågstationen. På tåget somnade vi alla tre och resan kändes väldigt kort. På kvällen gick vi ut och åt middag på en italiensk restaurang, Timothy fick välja men han kollade att det var ok för födelsedagsbarnet också :). Sen gick vi en sväng i Insadong och jag fick ett fint rosa armband av Timothy som en extra lite överraskning. Nu är vi ganska trötta alla tre och det är dags för kvällsbadet och sedan hoppas jag att vi alla får oss en god natts sömn.
En mycket annorlunda, men oförglömlig, födelsedag är slut!
Min 40-årsdag fick en fin början då mina sömniga killar sjöng för mig tidigt imorse och överlämnade ett vackert koreanskt smyckeskrin med en lapp i som utlovade ytterligare en present när vi kommer hem. Sedan åt vi en snabb frukost på rummet innan vi begav oss till tåget som skulle ta oss till Busan, Samuels födelsestad. Klockan var 7 när vi åkte iväg och vi tyckte det kändes lite svalare idag, 29 grader visade termometern. Tågresan gick bra och vi förundrades över det vackra landskapet. Mycket grönska med höga berg och djupa dalar. Vi åkte med ett snabbtåg så de 60 milen tog knappt 3 timmar och det var svalt och skönt på tåget och normalt med folk, d v s inte packat i gångarna utan bara fullt på sätena.
När vi kom fram skulle vi träffa vår guide från lokalkontoret i SWS "outside the gate", vilket vi ganska snart förstod skulle bli svårt. För stationen var mycket större än Stockholms Centralstation och det fanns ett antal utgångar. Tillslut gav vi upp irrandet. Jag parkerade vid huvudingången och Perry stack iväg för att leta, vi tänkte att det är större chans att hon upptäcker honom än mig. Och mycket riktigt efter bara 5-10 minuter kom de gående tillsammans och kort därefter anslöt även en tolk, en jättegullig ung tjej som pluggar till ingenjör och jobbade som tolk på fritiden. När alla var samlade åkte vi till SWS kontor och de visade oss runt lite på deras kontor och berättade om verksamheten och undrade om vi hade frågor om Samuel. Vi frågade lite om hans första månader men det mesta visste vi redan eftersom det står i rapporten man får när man blir tilldelad ett barn.
Sedan åt vi en fantastisk lunch på en liten anspråkslös restaurang bredvid kontoret. Det kom in massor med mat och Perry och jag åt och åt. Timothy åt kött och stack sen till ett litet lekrum som fanns på restaurangen och kollade på film i sin iPod. Det var nog den första rofyllda måltiden sen vi kom till Korea. iPoden till Timothy var en mycket bra investering :).
Efter lunchen var det dags att besöka Samuels första fosterfamilj, där han bodde tills han var ungefär 7 månader. Familjen bodde i ett trevligt litet hus i stan och de tog emot oss med öppna armar. Tyvärr hade de förväntat sig att vi skulle ha med oss Samuel så de blev nog jättebesvikna över att bara vi kom, även om de inte visade det. Vi fick se bilder på Samuel som bebis, han kom till dem när han var 3 dagar gammal, och de berättade om vilken fantastisk liten pojke han är. Sedan visade vi bilder på Samuel från när han var 11 månader och de tyckte att han blivit jättestor. De var så vänliga och engagerade och helt plötsligt hade jag en massa frågor, jag ville veta allt om hur han var när han var liten, vad det brukade göra på dagarna, vad han tyckte om för sånger, om han kunde krypa, hålla nappflaskan osv. Men trots att tolken var duktig kändes det verkligen begränsande att inte kunna prata direkt till fostermamman. Jag ville visa min tacksamhet och uppskattning och det kändes frustrerande att inte kunna ge något tillbaka, förutom den lilla presenten som vi hade med oss till henne. Både Perry och jag blev berörda av besöket, det engagemang och den godhet fosterföräldrarna uppvisade är rörande. De tar hand om ett barn, de vet att de ska lämna ifrån sig barnet inom några månader, men ändå tar de sig an det och ger det den bästa tänkbara starten i livet. Innan vi gick sa fostermamman att hon hoppades att Samuel skulle få det bra och att vi skulle uppfosttra Samuel "to be a good man and husband". Jag tycker det låter så fint, att de tänker på att han ska bli en god make, det visar hur viktig familjen är här i Korea.
Sedan fick vi en kort rundtur i Busan innan vi blev skjutsade tillbaka till tågstationen. På tåget somnade vi alla tre och resan kändes väldigt kort. På kvällen gick vi ut och åt middag på en italiensk restaurang, Timothy fick välja men han kollade att det var ok för födelsedagsbarnet också :). Sen gick vi en sväng i Insadong och jag fick ett fint rosa armband av Timothy som en extra lite överraskning. Nu är vi ganska trötta alla tre och det är dags för kvällsbadet och sedan hoppas jag att vi alla får oss en god natts sömn.
En mycket annorlunda, men oförglömlig, födelsedag är slut!
Tolken och guiden med beachen i bakgrunden
En bro som Perry ville fota, ingenjörer ;)...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)