Projektavslutning

Idag fick vi besked från Tingsrätten att de godkänner adoptionen av Samuel. Om ingen överklagar beslutet till Svea Hovrätt är vi officiella vårdnadshavare för Samuel om ca tre veckor då beslutet vinner laga kraft. Det känns så skönt att barnprojektet snart är avslutat. Det blev två fina killar från Sydkorea. Tidsåtgången blev mycket större och priset för projektet blev betydligt högre än beräknat, men så överträffar ju kvaliteten också alla förväntningar. Så nu stänger vi projektet, firar med skumpa och njuter av att vara fyra.

De senaste veckor har jag verkligen kunna börja njuta av att vi är fyra, den senaste veckan undantaget då vi sovit extremt dåligt. I början vågade jag inte riktigt känna efter, rädd för att jag inte skulle känna mig tillräckligt lycklig och tacksam. Men visst är jag lycklig, lycklig som f-n, det tog bara lite tid att landa i allt det nya och att förstå att barnprojektet faktiskt är slut. Nu kan vi se framåt och bara vara en vanlig familj och det har vi längtat efter. För det har varit ett långt och periodvis jobbigt projekt. Jag tror att det är först nu som jag inser hur jobbigt det faktiskt varit. Och det är först nu när det är över, och jag vet att det slutade lyckligt, som jag vågar titta tillbaka och analysera och reflektera.

Det finns många obearbetade händelser från åren innan barnen kom, händelser som det aldrig fanns tid eller ork att bearbeta och som bildade små sår med sköra sårskorpor. Jag tycker själv att jag har varit rätt tapper. Jag har bitit ihop och hållit det mesta för mig själv, inte velat störa någon med mina problem, inte velat förstöra andras babylycka, inte velat verka negativ, bitter eller misslyckad, mån om att ingen skulle märka att vårt barnprojekt inte gick enligt planen. Men allt har ju ett pris. Priset har varit att såren aldrig riktigt fick chansen att läka. Sårskorporna gick lätt sönder, det kunde räcka med att någon på jobbet berättade att hon var gravid, att någon i all välmening frågade om det inte var dags för mig att skaffa barn snart eller att någon av i vår närhet fick barn. Då började såren blöda igen. Och vad gör man då när man känner sig förkrossad och förtvivlad? När man är så ledsen så att det känns som man ska gå sönder. Jo, är man som jag borrar man ner huvudet, sluter sig ifrån omvärlden och kämpar emot för att inte trilla ner i avgrunden. Man ser till att vara sysselsatt, försöker att inte känna efter och bara stänger av. Som Markus Krunegård sjunger i Korallreven & Vintergatan; distans är vår enda chans. Bra eller dåligt? Förmodligen dåligt men det var en metod som fungerade för att orka med vardagen och kunna fortsätta precis som om ingenting hade hänt. Förr eller senare blir det ju bättre, det visste jag ju, det gällde bara att härda ut.

Nu har vi fått våra fina barn. De är helt underbara och vi kunde inte gjort det bättre själva. Såren har läkt så pass mycket att sårskorporna börjat trillat av. Därunder finns små fina ärr. De kommer blekna med tiden men de kommer aldrig försvinna helt. Och det är helt okej, de är en del av mig och jag vill inte vara utan dem. De har gjort mig starkare, klokare och lite mer ödmjuk inför livet. Mer tacksam helt enklet, vilket dock inte innebär att jag inte kan bli trött på mina barn. Men framför allt har de lärt mig att aldrig ge upp. Och att när man tror att det är som värst så kan det alltid bli värre, göra lite ondare, men nån gång vänder det och blir bättre igen. Som den fantastiska triathleten Lisa Nordén säger: "Pain is weakness leaving the body". Det är därför man är oövervinnerlig när man kommer ut på andra sidan, oavsett om man sprungit ett marathonlopp, genomfört ett triathlon med matförgiftning eller slutfört ett långdraget barnprojekt.