Lidingöloppet in slow motion

Idag sprang jag Lidingöloppet och det var så himla kul. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt eftersom jag inte kände mig återställd efter veckans förkylning och jag ville verkligen ta mig i mål i år. Så när starten gick tuffade jag iväg i makligt tempo. De första tre kilometrarna gick som vanligt i knapp styrfart. Vill man inte fastna i folkmassan måste man rusa iväg när starten går och det gjorde inte jag. Sen lättade det lite.

Jag lyssnade på musik och njöt av det perfekta vädret. Jag roade mig med att titta på omgivningarna, njuta av att kunna springa igen, experimentera hur jag ska springa för att inte få ont i hälen samt fundera över hur långt jag kunde springa utan att bli anfådd. Det funkade till Abborrbacken, där tillät jag mig att ta i lite och började då flåsa i kapp med alla andra. När jag gick ut på sista milen var jag oförkämt pigg och kände att jag skulle kunnat öka, men en krampkänning i ena vaden fick mig att låta bli. Ändå klättrade jag i resultatlistan genom att bara hålla ett konstant, om än lågt, tempo. Jag konstaterade att jag helt enkelt tränat för lite backlöpning för att klara av den tuffa banan i ett högre tempo. Men mycket nöjd spurtade jag i alla fall i mål på 3.04, pigg och glad som bara den. När jag sen skuttade till bussen kände jag mig oövervinnerlig, jag kände mig riktigt nöjd med mig själv. Inget personbästa i år men nåt måste jag ju ha kvar att göra nästa år :).

Det enda jag ångrar med dagens lopp är att jag inte tog med mig mobilen så att jag kunde ta lite schyssta bilder. Det är ju inte så ofta jag är på "ön".

Efter två Resorb så väntar nu skumpa och god middag med familjen.

Man får vad man förtjänar. Springer man bättre får man en Krug ;)

 

Farfar, farmor o Timothy spelar Angry birds. Var det bättre förr?