En halvbra halvmara en helbra dag

Gissa vad som hände imorse? Jo, min gamla GPS-klocka vägrade starta. Jag tror snart jag blir vidskeplig. Den var helt stendöd, precis som inför Jubileumsmaran. Helst sjukt! Så jag fick en snabbinstruktion i hur Perrys Suunto Ambit fungerar och insåg genast att det skulle bli ett tungt lopp, Suunton väger hur mycket som helst. Dessutom hittade jag ytterligare en fästing på min stackars kropp, så jag var inte i harmoni direkt på förmiddagen.

Vädret blev dock bättre och bättre och vid lunchtid var det perfekt löparväder. Vi var ute en stund med barnen på förmiddagen och det var härligt höstlikt. Och när vi kom in för att äta lunch hade min klocka hoppat igång igen. Känns inte så stabilt direkt. Men den fick följa med i alla fall.

På eftermiddagen begav jag mig till stan för att springa årets upplaga av Stockholm Halvmarathon. Över 16 000 löpare var anmälda och det var massor med publik som solade sig i höstsolen. Jämfört med Stockholm Marathon i år var det en folkfest utan dess like. Jag traskade iväg till startgrupp A och ställde mig längst bak och spanade efter farthållarna för en sluttid på 1.45. De fanns inga sådana i startgrupp A, troligtvis förväntas man springa på 1.20-1.30 om man startar här. Jag kände att min tänkta strategi gick om intet, jag skulle hängt på 1.45-gruppen så länge jag orkade och sen sprungit mitt eget tempo in i mål. Starten gick och alla sprang iväg, jag nästan sist och efter 1 km var jag definitivt alldeles sist trots att jag höll 4.50-tempo. Lite stressande faktiskt. Efter drygt 5 km kom även 1.20 och 1.30-grupperna från startgrupp B ikapp mig och det var lite psykologiskt jobbigt att bara bli omsprungen hela tiden. Well, well, bara att höja musiken och gå in i sin egen bubbla.

Problemet var bara att jag ofrivilligt dragits med i det alldeles för höga tempot och gått ut lite för hårt. Jag kämpade tappert för att hålla farten men vid 12 km sa kroppen: sakta ner or die! Jag valde det första. Så nära väggen har jag nog aldrig varit, benen kändes blytunga och ville inte lyda och huvudet var helt bortkopplat. Så jag gick en bit vid vätskekontrollen, hällde i mig sportdryck, och tog mig sen samman igen med mantrat: Bara för att man blir tvåbarnsmamma behöver man inte få mjukare pannben! Och lite senare: Va f-n, lämnade du pannbenet i Korea eller? Kom igen nu, kämpa!!! Tiden hade jag ingen koll på alls men tog mig in på 1.47.04, vilket får anses vara godkänt även om det är en bra bit ifrån mitt personbästa.

Loppet var dock helt fantastiskt. Vädret var perfekt, nästan lite för varmt. Publiken var där i mängder och hejade fram oss löpare. Stockholm visade sig från sin allra bästa sida, precis som det ska vara. Ett otroligt bra arrangerat lopp och ett stort tack till alla frivilliga som ställde upp idag för att få detta evenemang att bli en succée.

I målet träffade jag flera kompisar som också kämpat tappert idag. Dagens hjältar utnämner jag dock Ann-Louise och Kalle till. Det började löpträna i somras och idag sprang de Halvmaran. Grattis!

Dagens hjältar 

 

Jag fick en matchande blomma av Perry, före loppet :) 

Underbart löparväder