Dags för nästa generations löpare

Jag vaknade imorse med en bra känsla i kroppen. Förkylningen var inte sämre, snarare något bättre. Hälen var mycket bättre, kände knappt av den alls vilket jag alltid brukar göra på morgonen. Och jag hade ingen träningsvärk, lite stel i ena vaden men annars inget. Så botemedlet mot förklylning och plantar fasciitis verkar vara en 30 km terrängjogg. Bra att veta...

Stärkande frukost

 

Efter en stärkande frukost på Elite Marina Tower hotell tillsammans med farmor o farfar åkte vi åter ut till "ön". Idag var det Timothys tur att springa. Samuel somnade ganska snabbt i vagnen och sov sen i två timmar. Timothy och Elsa gjorde sig klara för starten i Knatteloppet på 1,7 km. Vädret var växlande men inget regn idag. Det räckte med det som kommit i veckan och som kom i natt. Grönsta gärde var som en stor lerpöl och där klafsade alla omkring. De som var kloka hade valt gummistövlar. Loppet gick jättebra och Timothy sprang, gick och joggade hela sträckan utan att klaga. Han pratar redan om att han ska springa nästa år igen.

 

Om mitt lopp igår tog rekord i långsamhet, slogs det idag av bilfärden hem. Inte nog med att det var mycket bilar, det hade brunnit i Roslagstull och var hinder på Essingelden vilket ledde till nästan stillastående köer på Lidingövägen och ut på Vallhallavägen. Men efter drygt en timme kom vi hem. Nästa år blir det kollektiva färdmedel till Lidingö. Men då gäller det att vara ute i god tid om inte arrangörerna gör en uppryckning.

 

Söndagkvällen bjöd sedan på pasta Carbonara, tvagning av två barn, byte av cykeldäck på Perrys Orebea, rengöring av skor och sanering av köket efter gårdagkvällen. Snart sover barnen och det är äntligen dags att sjunka ner i soffan med en kopp te eller varför inte ett glas vin såhär en söndagkväll :)?

Startklara!

 

Startfältet

 

Starten har gått och alla rusar

 

Timothy tittar på sin fina medalj

 

Stolt pojke och pappa

 

 

Lidingöloppet in slow motion

Idag sprang jag Lidingöloppet och det var så himla kul. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt eftersom jag inte kände mig återställd efter veckans förkylning och jag ville verkligen ta mig i mål i år. Så när starten gick tuffade jag iväg i makligt tempo. De första tre kilometrarna gick som vanligt i knapp styrfart. Vill man inte fastna i folkmassan måste man rusa iväg när starten går och det gjorde inte jag. Sen lättade det lite.

Jag lyssnade på musik och njöt av det perfekta vädret. Jag roade mig med att titta på omgivningarna, njuta av att kunna springa igen, experimentera hur jag ska springa för att inte få ont i hälen samt fundera över hur långt jag kunde springa utan att bli anfådd. Det funkade till Abborrbacken, där tillät jag mig att ta i lite och började då flåsa i kapp med alla andra. När jag gick ut på sista milen var jag oförkämt pigg och kände att jag skulle kunnat öka, men en krampkänning i ena vaden fick mig att låta bli. Ändå klättrade jag i resultatlistan genom att bara hålla ett konstant, om än lågt, tempo. Jag konstaterade att jag helt enkelt tränat för lite backlöpning för att klara av den tuffa banan i ett högre tempo. Men mycket nöjd spurtade jag i alla fall i mål på 3.04, pigg och glad som bara den. När jag sen skuttade till bussen kände jag mig oövervinnerlig, jag kände mig riktigt nöjd med mig själv. Inget personbästa i år men nåt måste jag ju ha kvar att göra nästa år :).

Det enda jag ångrar med dagens lopp är att jag inte tog med mig mobilen så att jag kunde ta lite schyssta bilder. Det är ju inte så ofta jag är på "ön".

Efter två Resorb så väntar nu skumpa och god middag med familjen.

Man får vad man förtjänar. Springer man bättre får man en Krug ;)

 

Farfar, farmor o Timothy spelar Angry birds. Var det bättre förr?

Äntligen fredag!!!!!

Efter ännu en natt utan sammanhängande sömn har jag nu bestämt mig för att ge upp ambitionen att få sova en hel natt på ett tag. Och jag ska sluta skriva om våra nattvanor för det blir rätt tjatigt i längden. För våra vänner framstår det säkert som att vi har ett lyxproblem, Timothy har ju alltid sovit hela nätterna. Nu har vi fått prova på det som är vardag för många småbarnsföräldrar och efter knappt två månader och är som två utschasade lik som klagar och klagar. Nej, dags att rycka upp sig, inrätta sig i det nya lite tröttare livet och köra på!

Idag hade vi en lugn förmiddag. Killarna lekte och tittade på TV medan jag lagade mat i vårt "nya" kök, gryta till lördagkväll och Linas till lunch, samtidigt som jag kände efter hur illa ställt det egentligen var med halsen och huvudet. Vid lunchtid kom mormor på besök. Hon lekte med Timothy medan jag och Samuel tog en middaglur. På eftermiddagen åkte vi till Sickla för att gå på biblioteket. Jag hann även köpa overall, mössa, fleece och vantar till killarna så nu är rustade inför vintern. Perry kom och hämtade oss med bilen i regnet. Det blev rester till middag för ingen orkade laga mat. Efter en hel dag i köket kände jag heller ingen direkt hunger men åt ändå. Jag kände dock en stark längtan efter vin men nöjde mig med en Carlsberg eftersom jag fortfarande inte gett upp hoppet om att springa imorgon. Sen var det brottning, TV-tittande och lek innan det var läggdags. Perry nattade Samuel som vi preparerat med näsdroppar och hostmedicin förutom den obligatoriska och livsviktiga vällingen. Timothy gjorde en skattjakt för Perry med karta och egenhändigt skrivna lappar med ledtrådar. Jag sjönk ihop i soffan.

Och nu har jag bestämt mig. Om jag inte blir sämre kommer jag ställa upp i Lidingöloppet imorgon. Jag ska försöka komma runt de 30 kilometrarna på under 3.15. Förra året ville jag ju absolut gå under 3 timmar och bröt då jag insåg att det inte skulle funka. I år kommer jag försöka fullfölja även om tiden blir usel, det är planen i alla fall. Jag hoppas på uppehållsväder men banan är nog ändå blöt och tung efter allt regn som fallit i veckan. Laddar iPoden med bra musik och sen är det bara att kämpa på. Wish me luck!

Pigg o glad o snorig i morse

 

Samuel redo för en vargavinter

 

Tur två gånger samma dag...

... kanske borde köpt en lott!?!?

Samuel vaknade kl 4 i natt och vägrade somnad om. Perry steg upp kl 5 och jag o Samuel slumrade till vidare. Kl 7.15 vaknade jag med ett ryck, 15 min till hantverkarna skulle komma. Upp med barnen, fixa frukost och klä på oss. Mycket punktligt ringde det på dörren och sen var det full fart i köket. Rörmokaren flyttade diskmaskinen, installerade den och provkörde den. Sedan tog snickarna vid och bröt upp golvet. Vi stack iväg till förskolan och när jag kom hem var de nästan klara. Om en vecka kommer fuktmätningsmannen och då får vi veta ungefär hur lång tid det kommer ta att torka betonggolvet. Men jag är lycklig, jag har ju min diskmaskin och den fungerar!

Samuel inspekterar köket

Sen var det dags för nästa prövning. Vi åt en tidig lunch och tog sen bussen till frisören. Jag åkte medvetet lite tidigt för att hinna promenera några minuter med förhoppningen att Samuel skulle somna. Och tro det eller ej, på Kocksgatan kl 11.40 sov han som en stock i vagnen. Fem minuter senare satt jag hos frisören :). Han sov dock bara 45 minuter jämfört med 2,5 timmar som han brukar göra hemma. Men det räckte för att jag skulle hinna kapa av mitt risiga, gråsprängda hår i en mycket praktisk, men kanske inte så spännade frisyr. Men det växer ut igen så det gör inget att jag ser lite tantig och präktig ut i början. Jag var i alla fall otroligt nöjd med att Samuel sov större delen av frisörbesöket.

Påvägen hem vart jag väldigt fikasugen men vågade inte gå in på nåt fik med Samuel som vaknat och var gnällig. Så jag gick in på Coop och köpte tre Delicatobollar och gick hem och fikade istället. Efter två stycket tog det dock stopp, den tredje ligger fortfarande i kylen till Perrys stora förtjusning.

Idag hade Timothy kompis med sig hem från förskolan. De var så söta när de cyklade bredvid varandra på kajen. Hemma blev det mest TV-tittande men alla tre barnen verkade nöjda så jag lade mig inte i. Tänkte annars att det kanske är kul att leka när man har med sig en kompis hem, men även barn kan vara trötta i slutet av veckan.

Cykelkompisar

 

Nu laddar jag inför morgondagen då båda barnen är hemma. Förhoppningsvis ska vi träffa mormor, om inte Samuel eller jag blir sämre. Min hals är fortfarande inte bra och jag håller på att tappa rösten. Men jag avvaktar till imorgon och bestämmer mig om Lidingöloppet. Ibland är det svårt att veta om man verkligen är sjuk eller om det bara är sömnbrist som gör att kroppen känns helt ur slag. 

Imorgon gäller det

Två tunga, långa dagar har passerat och jag längtar till helgen då Perry är hemma och kan hjälpa till med barnen. Att det varit extra tungt de här dagarna beror med all säkerhet på att både jag och Samuel är förkylda och hängiga. Bara hämtningar och lämningar har känts som stora projekt och det har inte blivit mycket annat vettigt gjort. Idag har det dessutom regnat precis hela dagen.

Idag skulle vi på hörselkontroll på Karolinska i Huddinge med Samuel, men jag ringde och avbokade eftersom han var så snorig och gnällig. Så vi var inne hela dagen och timmarna segade sig fram. Det var en befrielse när han äntligen somnade för natten i sin säng. Stackars liten, det känns som han just nu är inne i en fas där han blir otroligt frustrerad över att inte kunna kommunicera. Flera gånger per dag blir han arg och slänger sig på golvet och skriker och sparkar. Det känns lite jobbigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. När det gäller saker där han inte får som han vill så är det bara att vänta ut skriket, men ibland känns det som jag inte förstår vad han menar och då tycker jag lite synd om honom. Men som de sa på Knattetimmen på P4 i måndags: Även om det känns tungt just nu så kom ihåg att det inte kommer vara såhär förevigt, det är en sak som är säker.

Jag har varit febrig och haft ont i halsen hela dagen och försökt kurera mig med te och Manuka-honung men det verkar inte riktigt hjälpa. Imorgon ska jag bestämma om jag ska springa Lidingöloppet. Om jag vaknar och är pigg och inte har ont i halsen blir det start, om inte så får jag kanske skjuta upp beslutet till på fredag... Förra året startade jag efter att ha varit sjuk i över två veckor och precis avslutat en antibiotikakur. Inte så klokt kanske och så gick det som det gick också, jag bröt efter 21 km. Det vill jag helst inte ska upprepas i år, jag vill ju ha medaljen...

Kl 8 imorgon bitti kommer byggarna och ska bryta upp vårt golv i köket. Jag hoppas att de kan koppla in diskmaskinen trots att den kommer stå mitt i köket. De har lovat att prova och Trygg Hansa har godkänt den extra kostnad det eventuellt kommer medföra. Om det inte fungerar finns det en viss risk för att de får se en kvinna få ett sammanbrott i köket.

Imorgon har jag även en klipptid, en tid som jag bokat om tre gånger för att det aldrig passar. Men imogon har jag tänkt att Samuel ska sova sin middagssömn medan jag klipper mig. Tror jag själv att det kommer hända? Förmodligen inte, men jag tar med mig russin, riskakor och majskrokar och hoppas att klippningen går fort och att han inte får ett utbrott i vagnen.

Idag kom startbeviset till Tjurruset. Jag ser såååå mycket fram emot kvällen den 6 oktober. Då är det fest och alla årets inplanerade löpartävlingar är över. Sen tar jag en viloperiod, innan det är dags att börja träna inför Vasaloppet 2013.

Kollar på Teletubbies

 

Varför ända borta i Åkersberga???

 

Förkylt igen

Nu är hösten här med allt vad det innebär. Dags att börja se över vad som finns i form av overaller, fodrade stövlar och andra vinterkläder. Samuel har blivit förkyld igen och Timothy o jag är halvkrassliga. Och jag är konstant trött, skulle kunna sova i flera dagar tror jag. Perry är vikingen i familjen. Han klagar aldrig och kämpar tappert på cykel till Täby flera dagar i veckan. Och när han kommer hem tar han hand om en trött fru och två skrikande barn.

Nej, fullt så illa är det faktiskt inte. Vi börjar få lite rutin på vardagen och Timothy har till och med börjat leka lite med Samuel. Han har kommit på att det går att lura Samuel att göra bus och det tycker båda är kul. Samuel verkar förstå nästan allt vi säger nu men han pratar bara sitt eget lilla språk än så länge. Ibland låter det som han härmar det vi säger, men det är nog mest vi som inbillar oss.

Så vad gör man för att inte drabbas av höstförkylningar och magsjukor? Jag har min egen lilla huskur; en tesked Manuka-honung för frukost varje morgon, te med färsk ingefära och citron på kvällen och lite zink då och då. Sen är det så klart bra om man sover ordentligt också och tränar, men det får jag göra i mitt nästa liv.

Undermedel

Familjedag

Imorse när i vaknade var det mulet och regn. Timothy, som för en gång skull inte vaknade på fel sida, tyckte att det var perfekt väder för att gå på Spårvägsmuséet. För er som klarat er ifrån att gå dit kan jag tala om att det är ett museum som består av gamla spårvagna, bussar och tunnelbanor från tidernas begynnelse, det finns även ett litet tunnelbanetåg som barnen kan åka med. Inte så spännande alltså, men barnen gillar det. Enda fördelarna är att det är stort och att det ligger nära där vi bor.

Sagt och gjort, idag fick Timothy bestämma vad vi skulle göra och det blev Spårvägsmuséet. Vi var där i flera timmar och hann även kolla på teater inne på Leksaksmuséet som ligger i samma lokaler. En mycket bra dag tyckte Timtohy. När vi kom hem ville de vuxna sova middag, men det blev inte så mycket av det. Vi åt lammstek till middag och sen tittade Timothy och jag på Ice Age och åt popcorn medan Samuel och Perry såg på Teletubbies.

Efter en smidig nattning kollade jag o Perry på en film och nu är det godnatt. En lugn och skön söndag med glada barn och trötta vuxna.

Perry visar Samuel bilder och film om Citybanan

Killarna åker lilla tunnelbanan

Från löpare till joggare på en vecka

Det har gått en vecka sedan Stockholm halvmarathon och jag har inte tagit ett löpsteg. Jag har varit förkyld och helt uttömd på energi och jag tänkte ge kroppen en chans att återhämta sig lite. Idag var det dock dags att göra come back på Södermalm runt, ca 11 km. Inte ett ont anande gav jag mig iväg i regnet. Inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig att vilan skulle få så oanade följder, enbart negativa. På en vecka hade kroppen totalt glömt bort hur man springer. Muskelminnet hos mig verkar vara obefintligt. Benen kändes tunga och osynkade, lungorna minimala och armar och axlar stela och ömma. Hur kunde detta här hända? Och så snabbt? För en vecka sen räknade jag mig själv som löpare, nu är nog joggare en mer passande benämning för den plågsamt långsamma förflyttning framledes som jag ägnade mig åt idag. För övrigt första rundan med långa tights den här säsongen. Men jag var nöjd att jag kom ut i alla fall och passade på att handla på Coop på vägen hem, så helt förgäves var det inte.

Det kommer förhoppningsvis bättre tider. Fram tills dess får jag ägna mig åt lite sporadisk träning när jag känner för det och när det finns tid. Framför allt ska jag se till att foten blir bra igen. Och om man tänker efter så har jag ju faktiskt sprungit två halvmaror och två helmaror i år samt fått barn, så det kanske inte är så konstigt att kropp och själ är lite trötta. Kvar på årets program står Lidingöloppet och Tjurruset, där jag har bestämt att ställa upp i det senare. Det blir en rolig lagtävling med hurtiga kollegor och sedan trevlig mingelfest på kvällen. Huruvida jag ställer upp i Lidingöloppet bestämmer jag på torsdag.

Efter min come back runda väntade en lugn lördagkväll med familjen. Vi tittade på ett program om "Ö till ö" och jag frågade Perry om han ville vara i lag med mig. Det ville han inte så jag får väl försöka hitta en annan partner som kan dra mig runt öarna. Ett annat år kanske... När barnen somnat lagade vi god middag och drack lite vin. Eftersom vi hade besök igår kväll och konsumerade endel alkohol blir det hyfsat tidig sänggång ikväll. Imorgon har vi inget inplanerat och det känns otroligt lyxigt. Hoppas på fint väder och glada barn :)!

Bara att bryta ihop och gå vidare

Igår var ingen bra dag, som Timothy brukar säga. När han vaknade var det första han sa: Idag har jag vaknat på fel sida! Efter en stökig morgon där barnen bråkade konstant kom vi till förskolan alldeles för sent och lämningen var inte så munter, vilket aldrig känns bra. Väl hemma tillbringade jag ca 1 timme i telefonen med Trygg Hansa för att reda ut vad vi har för möjlighet till ersättning i samband med vattenläckan i köket. Det var som jag trodde, inget förutom att vi får ett nytt golv. Samuel och jag åkte sedan och helg-handlade. Han var trött och halvsov i kundvagnen och grät hela tiden medan jag försökte snabba på processen. Efter att ha släpat upp honom, vagnen och två stora matkassar från garaget var jag genomsvettig. Inser att det nog finns vissa fördelar med att ha ett hus...

På eftermiddagen kom en man ifrån Byggsnabben, de som ska fixa vårt golv, och avkunnade domen. Diskmaskinen måste tas bort, en avfuktare ska installeras och torka upp det drabbade området i ca 3 månader. Sedan ska ett nytt golv läggas i hela köket och matplatsdelen i lägenheten. I värsta fall måste de ta upp ett hål i väggen in till sovrummet också, ifall fukten spridit sig dit. Hur vi ska överleva 3 månader utan diskmaskin vet jag inte, och att ha en avfuktare som står och brummar i lägenheten dygnet runt är heller ingen dröm. Men vi har inte så mycket val, det är bara att bryta ihop och sen bita ihop och stå ut. Jag kommer dock köpa en bänkdiskmaskin så fort som möjligt.

Hämtningen på förskolan blev dagens ljuspunkt. Vi följde med Alicia till parken och lekte och sedan blev det middag hemma hos oss. Barnen lekte och det var trevligt med lite besök. På kvällen hade jag planerat att ta en löptur i det fina vädret, Södermalm runt, men jag var så slut så jag orkade helt enkelt inte. Istället förvandlades jag till en gnällig och missnöjd fru som beklagade sig över hur jobbig dagen, ja faktiskt hela veckan, varit och hur jobbigt det är att vara hemmafru. Stackars Perry som behövde höra på detta. Sen gick jag och la mig, hade nattpasset men sov några timmar sammanhängande innan det var dags för Samuel att börja sova oroligt.

Idag var Timothy ledig. Dagen började ganska bra och barnen var glada. Vi tog Saltsjöbanan till Sickla för att gå till BVC på 5-årskontroll och för att ta en sista vaccination. Allt gick jättebra och sköterskorna verkade nöjda. Jag vet inte om de såg på mig att jag var lite trött och sliten, för de sa gång på gång att det är jobbigt i början när man går från ett till två barn men att det blir bättre. Timothy var tapper när han fick sprutan. Jag såg att det gjorde ont men han sa inte ett knyst. Belöningen blev en cheeseburgare på McDonald's, ett klistermärke och en ny tröja. Sen var det full fart hem för vi skulle få besök från Östhammar.

Eftermiddagen och kvällen var mycket trevlig. Vi var i Bleckan och de stora barnen lekte jättebra. På kvällen lyckades vi ordna en middag med både champagne, lite förrätt på stående fot, varmrätt där alla satt vid bordet samtidigt en stund samt efterrätt. Inte illa!

Härliga höstfärger

40 and fab

Så var hösten här. Igår invigde jag nya jackan påväg till hämtningen på dagis. Den höll tätt och var framför allt snygg :)!!

Regnet det bara öser ner...

 

Idag var det dags för lunch med kollegorna, men först var Samuel och jag en sväng på jobbet och visade upp oss. Egentligen hade jag behövt vara hemma och sova hela dagen, men har man bestämt så har man. Det blev en trevlig lunch på Teaterbaren och Samuel fick en fin present som han blev mycket glad över. Efter lunchen tänkte jag att han skulle sova så att jag kunde gå och titta lite i affärer, men det hade inte han tänkt. Så han var vaken, men gnällde eftersom han faktiskt var trött.

 

Jag hade planerat att gå och köpa ett nytt läppglans eftersom jag skulle ut på kvällen och äta en försenad födelsedagsmiddag med kusin Lena. Så jag begav mig till NK. Jag gillar Shiseido och bestämde mig snabbt för ett sådant läppglans. Genast kom det fram en expedit och frågde om jag behövde hjälp. Jag sa att jag ville köpa ett läppglans. Hon undrade om jag ville prova det för att vara säker på att det var rätt färg. Ok, tänkte jag, det går väl snabbt. Hon målade omsorgsfullt på både läpppenna och läppglans samtidigt som jag drog vagnen fram och tillbaka för att få tyst på Samuel. Helt plötsligt utbrast hon: Åh, du har helt symetriska läppar, vet du hur ovanligt det är??? Det visste jag såklart inte men förstod att det förmodligen var något positivt och kände mig lite unik.

 

Sen började jag promenera hemåt för att hämta Timothy. Samuel somnade på Katarinavägen, sittande i vagnen. Jag har börjat lära mig att det inte är någon idé att fälla ner ryggstödet innan han verkligen sover, för då håller han sig vaken hur länge som helst. Sittande är det inga problem att somna.



Varför ligga och sova när man kan sitta?

 

Himlen är oskyldigt blå

 

Hämtningen gick bra och sen var det full fart hem och laga middag, packa jympakläder, klä på barnen igen och cykla till gympan. Jag hade även tänkt hinna fixa mig lite inför kvällen, men det blev inte så mycket med det. Lite mascara och lite rouge fick duga, och så det nya läppglanset såklart. Kl 17 var vi i alla fall vid jympasalen. Jag var dock helt svettig och kände mig allt annat än fixad inför kvällen. Men en av mammorna sa att jag var fin och då blev jag lite glad. Sen kom Perry och det var dags för mig att ge mig av. Jag hoppade på cykeln och trampade mot B.A.R. När jag kom till Danvikstullsbron började det spöregna och blåsa, så det eventuella "fixet" jag hunnit med var ändå förgäves. Jag trampade på mot stan och kände mig ändå glad, jag är ju faktiskt en friluftstjej så jag kör på med den naturliga looken. När jag var på Skeppsbron kom solen fram igen, och två regnbågar.

 

Dubbel lycka



 

Middagen var både trevlig och god. Vi åt en trerätters och drack gott vin och skumpa till. Det är inte så dumt att fylla 40 ändå :). Tack kära kusin, moster och morbror för en fantastisk middag!



 



Inspiration sökes

Oj, nu verkar det som både träningsinspirationen och blogginspirationen tagit en tillfällig time out. Två tränings- och bloggfria dagar har gått och nu får det bli lite ordning igen. Jag får helt enkelt se till så att det händer lite i mitt lilla liv så att jag har något att skriva om. Träningen är det dock sämre med, känner mig sliten och oinspirerad så jag får se om jag ställer upp i Lidingöloppet den 29:e sept.

I söndags firade vi våra insatser i halvmaran genom att besöka ännu en kinarestaurang. Det här gången på Söder och precis som förra gången var det Kalle och Annlouise som styrde upp det hela. Vi var 10 pers och fick ett chambre separée med ett stort runt bord med snurrskiva på. Det passade mycket bra eftersom Kalle beställde in en massa olika rätter som alla åt av. Det var jättegott. Trots att servicen var usel och att vi bara hann med en öl under happy hour, så kan jag rekommendera China! på Ringvägen i Stockholm. Revbenspjällen var underbara, liksom dumplings, den friterade gösen, tofun (stark!), soppan och nudlarna. Även tillbehören var suveräna. Det som är kul när man är ett stort sällskap, förutom att det är trevligt såklart, är att man kan beställa in många olika rätter och prova på alla :). Mätta, trötta och nöjda gick vi hemåt i den ljumma höstkvällen.

Henriksdalshamnen

 

Danvikstullsbron 

Igår gjorde jag just ingenting. Vi har fått en vattenläcka i köket under diskmaskinen så igår morse var en hantverkare här och gjorde en bedömning av hur omfattande reparationen blir. De måste byta hela golvet i köket och matrumsdelen och det kommer ta flera dagar, puh undrar vart vi ska ta vägen under tiden. Vid lunchtid kom en kompis och hennes lilla son på besök. Vi tog en promenad till Hammarby sjöstad och fikade. Samuel vägrade sova men var glad ändå. På kvällen sålde vi två barnvagnar på Blocket, det gick på ett par timmar. Det känns alltid renande på något sätt att göra sig av med gamla grejer som inte används. Det blir mer plats i förrådet och lite extra tillskott i kassan. Nu har vi bara tre vagnar kvar, fast en är rätt skruttig och på landet så den räknas inte.

Samuel har börjat sova lite bättre på nätterna och det gör stor skillnad för mig och Perry. Helt plötsligt får man tillbaka lite energi och tålamod. I natt sov han dock inte alls, så det är nog för tidigt att ropa hej...

Bye, bye

Bye, bye

En halvbra halvmara en helbra dag

Gissa vad som hände imorse? Jo, min gamla GPS-klocka vägrade starta. Jag tror snart jag blir vidskeplig. Den var helt stendöd, precis som inför Jubileumsmaran. Helst sjukt! Så jag fick en snabbinstruktion i hur Perrys Suunto Ambit fungerar och insåg genast att det skulle bli ett tungt lopp, Suunton väger hur mycket som helst. Dessutom hittade jag ytterligare en fästing på min stackars kropp, så jag var inte i harmoni direkt på förmiddagen.

Vädret blev dock bättre och bättre och vid lunchtid var det perfekt löparväder. Vi var ute en stund med barnen på förmiddagen och det var härligt höstlikt. Och när vi kom in för att äta lunch hade min klocka hoppat igång igen. Känns inte så stabilt direkt. Men den fick följa med i alla fall.

På eftermiddagen begav jag mig till stan för att springa årets upplaga av Stockholm Halvmarathon. Över 16 000 löpare var anmälda och det var massor med publik som solade sig i höstsolen. Jämfört med Stockholm Marathon i år var det en folkfest utan dess like. Jag traskade iväg till startgrupp A och ställde mig längst bak och spanade efter farthållarna för en sluttid på 1.45. De fanns inga sådana i startgrupp A, troligtvis förväntas man springa på 1.20-1.30 om man startar här. Jag kände att min tänkta strategi gick om intet, jag skulle hängt på 1.45-gruppen så länge jag orkade och sen sprungit mitt eget tempo in i mål. Starten gick och alla sprang iväg, jag nästan sist och efter 1 km var jag definitivt alldeles sist trots att jag höll 4.50-tempo. Lite stressande faktiskt. Efter drygt 5 km kom även 1.20 och 1.30-grupperna från startgrupp B ikapp mig och det var lite psykologiskt jobbigt att bara bli omsprungen hela tiden. Well, well, bara att höja musiken och gå in i sin egen bubbla.

Problemet var bara att jag ofrivilligt dragits med i det alldeles för höga tempot och gått ut lite för hårt. Jag kämpade tappert för att hålla farten men vid 12 km sa kroppen: sakta ner or die! Jag valde det första. Så nära väggen har jag nog aldrig varit, benen kändes blytunga och ville inte lyda och huvudet var helt bortkopplat. Så jag gick en bit vid vätskekontrollen, hällde i mig sportdryck, och tog mig sen samman igen med mantrat: Bara för att man blir tvåbarnsmamma behöver man inte få mjukare pannben! Och lite senare: Va f-n, lämnade du pannbenet i Korea eller? Kom igen nu, kämpa!!! Tiden hade jag ingen koll på alls men tog mig in på 1.47.04, vilket får anses vara godkänt även om det är en bra bit ifrån mitt personbästa.

Loppet var dock helt fantastiskt. Vädret var perfekt, nästan lite för varmt. Publiken var där i mängder och hejade fram oss löpare. Stockholm visade sig från sin allra bästa sida, precis som det ska vara. Ett otroligt bra arrangerat lopp och ett stort tack till alla frivilliga som ställde upp idag för att få detta evenemang att bli en succée.

I målet träffade jag flera kompisar som också kämpat tappert idag. Dagens hjältar utnämner jag dock Ann-Louise och Kalle till. Det började löpträna i somras och idag sprang de Halvmaran. Grattis!

Dagens hjältar 

 

Jag fick en matchande blomma av Perry, före loppet :) 

Underbart löparväder

Onödiga djur

Igår ville Timothy stanna hemma från förskolan så jag tog båda barnen med mig och åkte till landet. Vädret var strålande och bilresan gick bra. Framme väntade mormor med lunch. Sen var det dags för middagssömn för mig och Samuel medan Timothy var kvar hos mormor. På eftermiddagen lekte mormor med barnen uppe hos oss. Samuel känner igen mormor nu och vill gärna leka och busa med henne.

Mormor blåser såpbubblor

Kl 17 åkte vi och hämtade Perry vid bussen och sen infann sig det vanliga middagskaoset och på 23 kvm blir det betydligt mer påtagligt än på 98.... Men som vanligt fick alla mat och sen fick jag 30 min egentid. Jag tog en kort promenad i skogen och njöt av hösten och den klara luften.

När jag skulle gå och lägga mig hittade jag två äckliga fästingar som satt fast på mig. En i nacken och en på ryggen. Dessa kryp är, tillsammans med tvestjärtar, bland de äckligaste och mest onödiga djur jag vet. De var som tur var pyttesmå och lätta att få bort.

Det var skönt för oss alla tre med en superlugn och skön dag och alla sov ganska bra under natten.

I morse skjutsade vi Perry till jobbet och passade på att hälsa på. Vi kom lagom till morgonfikat och fick gott surdegsbröd och kaffe. Sen blev det handling på Coop innan vi åkte hem. Timothy bestämde fredagsmys; tryffelsalami, franska lantsalami och Gruyereost. Han tyckte även att vi skulle köpa vin :). Vädret är uselt idag, riktigt "marathonväder" fast varmare, och vi är inne. Samuel sover nu och Timothy bygger olika farkoster med smålego. Han ville att jag skulle skriva om den nedan och att han nu håller på att bygga en större motor där fram. Båda killarna är jättebra på att leka själva och det är skönt för jag är definitivt ingen lekmamma.

Snart ska vi ge oss ut i ruskvädret och åka till Kungsträdgården för att hämta min nummerlapp. Som tur är går bussen utanför dörren. Imorgon ska det tack och lov bli bättre väder, jag vill inte ha en repris av 2 juni. Jag ser fram emot loppet, det ska bli kul att bara springa för skojs skull. Men klockan får följa med, om den behagar att fungera imorgon. Mest för att ha koll så att det inte går för fort i början, man ska ju orka 21 km...

Timothys senaste super-flygplan

Lyckligt lottad

Idag var vi på sångstund på öppna förskolan tillsammans med Nadja o Max och Mattias o Emmie. Det var trevligt och Samuel lekte och röjde runt. Det var ett barn till i Samuels ålder men ingen som röjde så som han. Jag insåg att Samuel förmodligen är ett sånt barn som man som förälder försöker skydda sitt barn ifrån. Ett barn som far fram i hög fart, kastar grejer och tar det han vill ha. Nåja, nu är det som det är och jag får bara göra mitt bästa för att visa Samuel hur man beter sig bland folk. Samtidigt tycker jag det är kul att se att han trivs bland andra människor och tycker det är roligt att interagera med andra barn.

Strax efter kl 11 lämnade vi förskolan och kl 11.30 sov alla tre barnen. Vi tog en lunch i Skrapan och sen var det dags för mig att gå hemåt för att hämta Timothy. Idag skulle vår socialassistent göra hembesök så hela familjen var samlad hemma kl 14. Samuel sov i två timmar mitt på dagen och visade sig från sin bästa sida. Samuel har nu varit hos oss i en månad och vi konstaterade att vi ännu en gång haft tur i barnlotteriet. Det känns som han varit hos oss mycket längre och han blir tryggare för varje dag som går. Han "pratar" konstant, leker själv med sina leksaker, kommer och hämtar oss när han vill visa något, somnar i sin egen säng om man håller honom i handen, skrattar och busar. Idag tyckte jag faktiskt att han sa mamma flera gånger :).

När socialassistenten gått stack jag ut på en snabb löptur. Det blev Hammarby sjöstad runt, ca 6,5 km vara 3 km i 4.45-tempo. Sista passet innan lördag och det var kul att känna att jag fortfarande kan springa lite fortare, även om jag inte orkar hålla det tempot i 21 km.

Hemma hade Perry lagat mat och vi åt en tidig middag innan det var dags för mig och Timothy att sticka iväg till barnjympan. Det var full fart på 18 barn idag och en stor eloge till Mattias som lyckades styra upp barn och vuxna så att det blev en av de bättre jympatimmarna.

Full fart på barnen

Nu sover snart båda barnen. Jag ska dricka te i soffan, äta kardemummalängd och läsa en bok. När jag nattade Samuel hade Perry plockat undan efter middagen, diskat och plockat ur diskmaskinen, så köket är redo för en ny dag. Sånt blir man glad av. Idag känns det som jag är rätt lyckligt lottad som har fått tre så fina killar!

Skön dag

Inatt hade jag vakten, fick rycka ut två gånger och klappa lite på Samuel men det var ok. Kl 6 var han dock pigg och ville stiga upp. Så imorse var vi tidiga till förskolan, vilket passade bra för Timothy skulle på utflykt till Skansen. Jag och Samuel hade inget inplanerat och tog en tur till stan.

Vi fixade lite ärenden och sen åt vi lunch med vår kompis Kerstin. Det var trevligt och framför allt skönt att höra hur andra familjer upplevt att gå från ett till två barn genom adoption, det vill säga att det är full fart på nummer två från dag ett. Vi åt lunch och sen fikade vi ute i solen och det var riktigt varmt ute idag.

Sen tog Samuel och jag en promenad till förskolan för att hämta Timothy. Påvägen ringde en annan kompis, som också har adopterat två barn, och vi pratade om hur tuff den första tiden är och hur svårt det är att förbereda sig inför vad som komma skall. De har kommit ut på andra sidan nu men hymlar inte om att det varit en tuff tid. Det handlar ju om att hela familjen ska hitta nya roller och känna sig trygga i dem, vilket naturligtvis tar sin tid. Jag vet inte vad vi hade för föreställningar om hur tvåbarnslivet skulle vara, men jag tror helt att vi glömde eller förträngde att startsträckan kan vara ganska lång. När vi började reflektera över hur det skulle bli, ja då var vi redan påväg till Korea. Innan dess pratade vi inte så mycket om det eftersom vi inte visste när och om det skulle bli någon lillebror. Och även om mitt förnuft säger att allt kommer att lugna ner sig om ett tag, känns det skönt att höra det ifrån någon som varit med om samma resa. Stärkt av samtalen med mina vänner gick jag till förskolan med ny energi och tålamodsdepån fulladdad.

Timothy hade haft en jättebra dag på Skansen och var på bra humör när han cyklade hemåt. Han har börjat " hoppa" i guppen längs vägen. Det ser ganska roligt ut. I princip gör han ju rätt fast han inte lättar så mycket från marken. Men han är stolt som en tupp och blir särskilt glad när jag säger att jag blir lite nervös när han håller på att trixa. Vi brukar alltid ta vägen längs kajen hem ifrån förskolan och dagar som den här är det ett privilegium att bo som vi gör. Det är fortfarande mycket båttrafik på Saltsjön och vi ser till Skeppsbron och Djurgården. Så det finns mycket att titta på och promenaderna brukar få ta lite tid. Ibland har vi fruktpaus på bryggan och det uppskattas alltid.

Sammanfattningsvis en bra dag och för första gången sedan Samuel kom kändes det lite lyxigt att vara föräldraledig!

Samuel på strålande humör på kajen

Timothy i full fart

Ibland går det såhär...

Belöningen

Efter en härlig, men ganska slitsam, helg med barnen på landet fick jag igår kväll belöningen; att sova på soffan. Jag somnade vid halv-10 och vaknade halv-7 imorse. Lite ledbruten men ändå, jag fick sova en hel natt utan avbrott. Samuel hade varit vaken av och till mellan kl 3 och 5 så Perry var allt annat än pigg när han trampade iväg mot Täby imorse.

Ja helgen var som sagt bra. Vädret var helt underbart och jag hade god hjälp med barnen av mamma och grannarna. Igår eftermiddag åkte vi till goda vänner i Ursvik för att hälsa på och då åkte Samuel bil i en hel timme utan att gråta. Det var rekord. Storebror somnade efter 15 minuter och vaknade inte förrän vi var framme trots Samuels konstanta tjatter. Timothy har varit väldigt snäll mot Samuel de senaste dagarna. Så fort han gråter kommer Timothy springade för att kolla vad som hänt. Oftast är det att jag förflyttat mig från ett rum till ett annat och att Samuel inte ser mig. Då tar Timothy sin lillebror i handen och säger med snäll röst: Mamma kommer snart, Timothy är här! Ett framsteg som värmer i mammahjärtat.

Idag ska vi bara ta det lugnt och jag ska försöka sova lite till när Samuel sover. Känner att stora förkylningen är på intågande i kroppen och måste försöka stävja den. I helgen träffade jag alldeles för många förkylda personer, men med en överdos Manuka-honung, ingefära, vitlök och citron hoppas jag kunna stå emot. En ny vecka med nya utmaningar!

Höstkänsla

Idag har vi bara haft en mysdag på landet. Solen har varit framme nästan hela dagen men det är ganska kyligt i luften och i vinden. Jag vaknade tidigt och gav mig ut på en kort svamprunda strax efter kl 7. Jag hittade lite svart trumpetsvamp och några mini-trattkantareller som jag lämnade kvar för att växa till sig lite.

Efter frukost var det dags att montera ihop vår nya Weber. Och nu står den här, glänsande och fin, men jag tror tyvärr inte det blir tillfälle att använda den förrän i vår.

Sen var det dags för mitt sista riktiga löppass innan halvmaran nästa lördag. Jag brukar nästan aldrig springa sista veckan innan ett lopp så nästa vecka blir det vila, förutom barnvagnspromenader. Formen är inte vad den borde vara och jag har funderat över vilket pass som skulle vara bäst idag. Med tanke på halvmaran borde någon form av fartlek vara bäst, men om man tänker på Lidingöloppet så borde jag springa ett kuperat långpass. Det blev inget av det utan ett kuperat 10 km-pass, varav 7 km i 5 min-tempo. Nu kan jag inte göra så mycket mer än att vila, sova och försöka hålla mig frisk. Idag har jag träffat tre förkylda personer, men jag själv och Samuel är nästan friska igen.

På eftermiddagen stack Perry iväg till stan för att gå på 40-årsfest. Barnen och jag ska på middag hos Olles familj som också är på landet den här helgen. Jag ägnade eftermiddagen åt att plockat undan och förbereda lite inför stängningen av stugan för vintern. Det känns alltid lite vemodigt men samtidigt är det ganska skönt att kunna ägna helgern på vintern åt andra aktivieter än att hänga på landet. Sen när våren kommer är man sugen på lantluft igen och förväntansfull inför kommande säsong.

Vår lilla båt som knappt har fått vara ute och åka i sommar

En stilla morgonpromenad

Små trattisar på tillväxt

Killarna fixar och donar

Vår fina Weber

I did it!

Efter ännu en natt utan sömn, vaknade jag kl 7 av att Perry annonserar att han sticker till jobbet. Han överlämnar en pigg och klarvaken Samuel som redan har ätit frukost, gjort nr 2 och borstat tänderna. Jag känner mig 20 år äldre än igår kväll och stiger motvilligt upp.

Kl 8.54 fick jag ett sms från Perry om att leverans av en Webergrill sker om ca 40 min. (Nu när vi båda fyllt 40 bara måste vi ju ha minst en Weber!) Tyvärr hörde jag inte att meddelandet anlände på grund av det allmänna morgonbruset. Så kl 9.30, precis när Samuel håller på att somna i sin säng, ringer mobilen i köket samtidigt som den stationära telefonen ringer i vardagsrummet. De fortsätter att ringa i någon slags kanon, och Timothy skriker att det ringer, tills jag ger efter och överger Samuel i sovrummet för att gå och svara. I mobilen är Perry som meddelar att grillen nu är levererad utanför porten, i den stationära är mamma som undrar när vi kommer ut till landet och i sovrummet skriker Samuel för full hals. Vad gör man? 1. Ger Timothy iPad:en. 2. Tar upp en snorig och rödgråten Samuel i pyjamas ifrån sängen. 3. Tar hissen ner och signerar leveransbekräftelsen. 4. Baxar in en enorm kartong i hissen och in i lägenheten. 5. Bryter ihop.

Nej, det gjorde jag faktiskt inte. För Samuel somnade ganska snart i sin säng och jag packade klart alla grejer och sen var vi redo att åka till landet när han vaknade. Det fanns bara ett litet, stort, problem. Och det var grillen. Men efter mycket möda och stort besvär, och med lite hjälp från grannen Gunnar, lyckades jag precis få in den i bakluckan. Sen bar det av till Sickla för att äta lunch och sen handla. Allt flöt på ganska bra och efter ett par timmar anlände vi till landet där mamma stod och tog emot oss och hjälpte till att packa upp. Och efter en kopp kaffe och några bullar kändes det som helgen börjat.

På kvällen kom Perry och vi åt en god middag tillsammans. Nu är klockan 21 och det är dags att säga godnatt!

McDonald´s premiär för Samuel

Terränggående

Idag tog Samuel och jag en långpromenad på 12 km, vara 10 km i skogen. Det var elljusspår och skogsvägar och får väl nästan räknas som ett terrängpass. Vagnen klarade testet och kändes stabil med bra dämpning, det var bara jag som hade behövt ha spikskor i vissa uppförsbackar för att inte slira så mycket. Jobbigt var det i alla fall men skönt. Vi avslutade med en fika på Hellasgården innan vi tog bussen hem.

Vädret var helt fantastiskt men idag var det lite kyligare än tidigare. Jag gillar verkligen hösten, det är något speciellt med ljuset på hösten. Det är som att den klara luften gör solens strålar skarpare, samtidigt som det känns som ljuset får en varmare ton. Den finns inga pollen längre och plötsligt blir det lättare att andas, man vaknar liksom till igen. En känsla av lugn infinner sig ofta hos mig på hösten. Jag hoppas detta sker även denna höst.

En kompis ringde på eftermiddagen och undrade om jag ville med och springa långpass kl 20. Jag var sugen, men i efterhand känns det helt rätt att bara vila ikväll. En stor kopp te och lite godis i soffan passar bra.

Timothy i härligt motljus utanför förskolan

Källtorpssjön är blåare på hösten

Grönska och solljus

Detox

Perry tror att botemedlet mot den frustration och stress jag känner inför föräldraledigheten och tillökningen i familjen är att detoxa mig från mitt gamla liv. Och hur gör man det då frågade jag ingenjören som tycks ha svar på allt. Du glömmer helt enkelt ditt gamla liv och inser att detta är ditt nya liv och försöker njuta av det, löd svaret. Enkelt!

Och visst har min detox-kur börjat rätt bra. I Korea tränade jag inte på 12 dagar, svettades floder och åt väldigt lite jämfört med vad jag gör normalt. Trots det så visade vågen all time high när vi kom hem och där står den kvar. Bara att gilla läget och acceptera att detta förmodligen är min nya idealvikt i mitt nya liv. Det sjuka är att det även känns som jag har fått större fötter sen vi var i Korea. Jag trodde först att det var tillfälligt och att det berodde på värmen, men fötterna har inte blivit normala sen vi kom hem. Men kanske ännu ett tecken på att det är nya tider nu. Jag har hört att tjejer efter graviditeter kan få större fötter och det kan jag se en logik i, men jag har aldrig hört att det skulle drabba någon som adopterar barn. Kanske det beror på att jag nu blivit 40 och äntligen växt färdigt?

Igår skulle vi ha lite tisdagsmys med lite snacks och gott rosévin. Efter en klunk av vinet tittade Perry misstänksamt på flaskan, ja visst, det var alkoholfritt vin. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Ytterligare ett steg i detoxen. Sen har vi ju det där med shopping, även om jag inte tillhör dem som shoppar mest i bekantskapskretsen, finner jag visst nöje i denna sysselsättning. Sen vi kom hem har det dock blivit mycket begränsat med shopping, dels på grund av att ekonomin är rätt ansträngd just nu, dels på grund av tidsbrist. Vi har heller inte tittat på TV eller hyrt någon film sen vi blev tvåbarnsföräldrar, med undantag ifrån att vi tittade på Lost in translation efter tre dagar hemma. Jag var bara tvungen att se den igen.

Så om man ser till det ovan nämnda så verkar det som min detox går mycket bra. Men om man ska vara helt ärligt så ska jag erkänna att jag har syndat. Jag har ju försökt tvinga min trötta kropp att träna några gånger sedan vi kom hem, och jag har ju även inmundigat alkoholhaltiga drycker och  shoppat lite. Och ja, jag saknar mitt gamla liv så in i bara den. Så det kanske inte går så bra med min detox trots allt... Men jag blir mer och mer fäst vid Samuel för varje dag som går och det är det viktigaste.

Idag har vi varit hemma i tre veckor men det känns som längre. Imorse var killarna sams och lekte lite efter frukosten och det var kul. Bara det gör att allt känns lite lättare och att det kanske inte är så dumt att ha två barn trots allt. Och kl 20 sov båda barnen och Perry o jag sitter med varit glas rödvin och är supertrötta, men ändå. Så jag borde faktiskt vara tacksam, och det är jag förmodligen, långt därinne innerst inne. Men är man hård och besynnerlig så är man. (En killkompis som brukade säga det om mig i slutet av 1900-talet och lite kanske sitter kvar ännu).

Tandborstning och lek

 

 

PS. Appropå detox från shopping...Idag inkasserade jag min 40-årspresent från mina fina killar. DS

 

Lady in red



 

 

 







 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 







Premiärdag

Idag var det premiär för Samuel på öppna förskolan. Vi hade sällskap av Mattias och Emmy och gick till förskolan på Duvnäsgatan på Söder, där jag även var med Timothy när han var liten. Det var bara fyra barn där idag och den ordinarie ledaren var sjukskriven så det var en vikarie. Den ordinaire visade sig vara samma som på Timothys tid, Karin, och jag kommer ihåg att han var väldigt förtjust i henne. Samuel verkade trivas på förskolan. Det är stora och fina lokaler där man kan springa omkring och så nya roliga leksaker. Han kastade mest boll och klättrade på rutschkanan. Strax efter kl 11 började Samuel och Emmy bli lite trötta så vi gick en promenad på Söder. Barnen somnade snabbt och vi passade på att ta en fika, premiärfika på mammaledigheten :).

Samuel och Emmy missade fikat

På eftermiddagen var vi hemma och lekte och Samuel är verkligen en glad och go liten kille. De senaste dagarna känns det som han förstår mycket av det vi säger redan och han "pratar" oavbrutet under hela sin vakna tid. Han till och med pratar precis innan han somnar. Jag och Timothy tycker att han säger Timothy, fast inte helt tydligt men med precis rätt betoning. På kvällen badade Samuel och Timothy gjorde honom sällskap i duschen. De skrattade och busade och stänkte vatten på varandra och det var faktiskt första gången de lekte tillsammans, det går framåt!

När Perry kom hem stack jag ut och sprang. Idag blev det 6 x 800 m intervaller i en kuperad liten slinga som ligger bakom Hammarbybacken. Långpasset i söndags satt kvar i benen och det blev inget njutbart pass idag. Efter första varvet kändes benen som stolpar men jag lyckades hålla jämn "fart" alla sex varven även om det kändes som jag sprang i sirap de två sista. Och det blev i alla fall oavgjort: Anneli - Spyan 1-0, Anneli - Mjölksyran 0-1, Anneli - Förkylningen 1-1. Dagens lärdom är att Pasta pomodor med panerad kyckling med fördel intages efter träningspasset. Unnade mig lite brygglöpning på hemvägen, där varenda litet uppförslut kändes som Mount Everest för mina stackars stolpiga ben och onda fot. Why am I doing this????

Sammanfattningsvis en mycket bra dag. Kan ha att göra med att vi fick sova oavbrutet mellan kl 22.30 - 6.30 i natt. Känner mig nästan som en ny människa :)!

Nu börjar allvaret

Idag var Perrys första arbetsdag efter sju veckors "ledighet". Alla utom Timothy sov oroligt i natt och Samuel vaknade kvart-över-5 och var pigg. Han låg och jollrade till kl 6 då Perry steg upp och gav honom frukost. Sen cyklade han iväg till jobbet i Täby. Och där stod jag i pyjamas med barnet på armen och kände mig allmänt ensam och trött. Jag satte på TVn och tog med täcket till soffan, tänkte att jag kanske kunde få slumra några minuter. Men nej, det var full fart på Samuel som lekte med alla leksaker som låter, "pratade" konstant samt gjorde nr 2, så jag insåg att det bara var att stiga upp.

Pigg och glad kl 7

Timothy hade lovat att vara lite extra snäll idag, vilket han också var. Han skrek bara två gånger på Samuel innan vi kom iväg till förskolan vilket måste betraktas som ett rekord. Lämningen gick ganska bra även om det alltid känns lite hårt att lämna sin trötta 5-åring sittande på trappan, men de fantastiska pedagogerna var snabbt framme och tog hand om honom.

Samuel och jag gick hem och lekte, åt mellanmål, sov middag (alldeles för kort), åt lunch och sen kom mamma och hälsade på. Vi tog en fika och sen en promenad i det vackra vädret. Det var över 20 grader ute och vi gick längs vattnet bort till förskolan. Timothy blev jätteglad över att mormor var med och hämtade och han ville absolut att Samuel skulle få leka en stund på gården så vi blev kvar en stund. Sen gick vi till parken nere vid kajen och lekte en stund i solen, innan Timothy blev så akut trött att han inte orkade cykla hem utan bara var tvungen att gå istället. Jag har aldrig förstått det där, är det jobbigare att cykla än att gå. Hur som helst så fick jag bära cykel och hjälm hem medan Timothy sprang som en galning både hit och dit och fram och tillbaka.

När mormor åkt kl 17 var barnen trötta och hungriga och jag fixade en tidig middag till dem; pasta och korv, och så tzatziki till för att få i dem lite grönsaker. Perry kom hem en timme senare och efter det vart det lite kaotiskt. Vi skulle äta middag, Samuel var trött och gnällde precis hela tiden, Timothy ville ha nån att leka med och ropade från sitt rum och jag var rätt trött. Men vi överlevde och Samuel somnade kl halv-8 och Timothy en timme senare. Första dagen avklarad!

Jag inser att jag totalt glömt bort, eller förträngt, hur inrutat livet som föräldraledig är. Det ska ätas och sovas och bytas i ett kör och däremellan förväntas man leka, handla och fixa iordning hemma. Och den här gången finns det ytterligare en dimension med, kl 9 månd-torsd ska Timothy lämnas på förskolan och kl 15 ska han hämtas. Men det blir nog bra när vi får in lite rutiner och Samuel känner sig lite mer trygg med oss. Då får vi förhoppningsvis sova lite bättre och då kommer allt kännas lite lättare. Hade en tanke på att gå ner till gymet när barnen somnat och köra lite crosstrainer och bål, men det blev inte så. Det här får helt enkelt bli en träningsfri dag, måste skynda mig att sova istället. Godnatt!

Några bilder från omgivningarna där vi bor, kanske årets sista sommardag?

Boule och Berså är fortfarande öppet

Annars kan man gå till hotellet...

...eller ta färjan till Mariehamn eller Helsingfors