Jubileumsmarathon 2012

Dagen började minst sagt dåligt. Jag upptäckte till min stora fasa att min gamla Garmin valt att ge upp under natten. Jag provade den igår kväll när jag satte den på laddning, men nu är den stendöd. Vad göra? Mitt mål idag var att gå strax under 4 timmar, d v s ca 5.40 min/km. Klockan ville jag ha för att försäkra mig om att jag inte gick ut för hårt. Men ingenting hjälpte, klockan var död. Jag ringde min trognaste supporter (utanför familjen), Lina. Hon sa att jag fick låna hennes sambos klocka och jag blev lite lugnare.

Klockan 13 sågs vi på Östermalms IP och jag fick instruktioner i hur en trendig, lövtunn Polar-klocka funkar. Sedan var det dags för ett sista toabesök innan vi i startgrupp nr 2 promenerade i gemensam trupp till starten utanför Stadion. Det var en härlig stämning och många var utklädda i tidsenliga kläder. Det var många utländska löpare som  kommit för att springa loppet och alla var förväntansfulla. Det var trångt och varmt i startfållan. 10 minuter för starten blev vi insläppta på Stadion. Det var massor med folk på läktarna och det kändes stort att gå det halva varvet fram till starten. Startskottet gick och de 2500 löparna i min startgrupp gav sig iväg på det historiska loppet.

Benen kändes pigga och flåset bra, men det var varmt och kvavt. Jag hade läst att banan var tuff men blev ändå lite chockad över hur kuperat det var. Till en början endel branta upp- och nedförsbackar och knappt några flacka partier där man kunde hitta lunken. Så småningom flackare men lååååånga sugande backar. Jag var osäker på mitt tempo eftersom jag inte hade någon GPS, men vid 5-km passeringen såg jag att jag höll mig till planen. Även vid 10 km låg jag bra till och det kändes lugnt. Joggade vidare till 15 km där jag tog min första gel och vid 17 km pajade magen. Dags för första besöket på bajamajan, som sedan följdes av ca 10 till innan jag nådde målet. Fram till vändpunkten, tillika 20 km passeringen, låg jag fortfarande bra till för att klara 4 timmar. Men ju tätare toabesöken blev, desto fortare var jag tvungen att springa däremellan för att hålla mig till planen. Och vid 25 km började krafterna ta slut. Jag var helt matt och magen verkade aldrig vilja lugna ner sig. Jag insåg att 4-timmars målet nästan var kört men kämpade vidare i någolunda styrfart fram till 30 km. Sen tog det stopp. Det fanns ingen energi kvar i kroppen och jag frös och mådde illa men halvsprang och gick ändå vidare. Vid 35-km var det totalkört och jag bestämde mig för att gå resten av biten. Jag fokuserade hårt på att inte vingla och att se pigg och glad ut när jag passerade någon funktionär, livrädd att någon skulle be mig bryta loppet när jag var så nära målet. Men jag klarade det. Så efter 4 timmar, 26 minuter och 20 sekunder passerade en mycket trött, missnöjd och uttorkad löpare/gångare mållinjen på Stockholms Stadion.

Min trogna hejarklack, Lina o Perry, tog emot mig med stora leenden men förstod att det inte var läge att be mig posa för ett målfoto med medaljen. Tack för supporten, ni är underbara!!! Det betyder så mycket, inte minst när det går dåligt!

Väl hemma igen efter en varm dusch och lite mat kändes det något bättre. Och när min 5-åring säger: Grattis mamma, jag tycker du är jätteduktig ändå! Så känns allting bra igen. Loppet blev inte som jag tänkt mig men vissa saker kan man inte styra över. Och jag har trots allt satt personbästa på både halv- och helmaran tidigare i år, så på det stora hela måste jag vara nöjd. Nu ska jag ha semester några veckor och vila både kropp och själ. Sen hoppas jag komma tillbaka till höstens lopp som en grymt revanschsugen tvåbarnsmamma!

Starten har gått! Nr 4831 vinkar glatt till publiken. Foto: Lina