Måndagmorgon, en knapp vecka återstår till Jubileumsmarathon i Stockholm. Jag är dock mycket tveksam till om jag ska springa på lördag. Det borde egentligen vara ett ganska lätt beslut men ändå tvekar jag. Jag som alltid brukar ha lätt att fatta snabba beslut.
Det enda som faktiskt talar för att ställa upp är att det är ett historiskt lopp och att tillfället inte kommer tillbaka på 100 år. Annars talar det mesta emot; banan är ganska tråkig, arrangörerna informerar om att den dessutom är krävande och att det inte är läge att satsa på personligt rekord, det kommer sannolikt vara ganska varmt på lördag, jag har sprungit 5 gånger sen Stockholm Marathon och då kändes formen usel, foten har inte blivit bättre och borde vila samt att motivationen inte är på topp direkt. Så varför denna tvekan?
När jag rannsakar mig själv kommer jag fram till att min tvekan förmodligen grundar sig i det faktum att när jag föresatt mig en sak så ska den genom föras, nästan till vilket pris som helst. Kanske dags att bryta ett invant mönster? I våras längtade jag efter att få springa lopp och anmälde mig till ganska många. Tanken var ju, efter förra sjukdomshösten, att jag förmodligen skulle missa några av dem pga skada eller sjukdom. Och nu är jag ju faktiskt skadad trots att jag vägrar erkänna det för mig själv. Jag rejält ont i foten när jag går, står och springer, även om det går över efter jag sprungit ett tag. Så förnuftet säger att jag inte ska ställa upp...
Men vi får se hur det blir. En veckas vila och en kur Voltaren kanske gör underverk? Jag behöver hur som helst inte bestämma mig förrän på fredag, fredag den 13:e. Då är det dags att hämta nummerlappen och trycka i sign 3-4 Carboloader. Fram tills dess ska jag bara njuta av min tränings- och barnfria vecka i sommar-Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar