Välhängt

I natt har det åskat, blixtrat och regnat så jag fick knappt en blund i ögonen. Somnade till framåt småtimmarna i alla fall och när jag vaknade var det klarblå himmel igen. Idag var sista dagen på landet, imorgon förmiddag åker vi hem och packar inför resan till Korea. Vi åker på torsdag. Jag kände ett visst vemod och motstånd till att börja packa ihop våra grejer, känns som sommaren knappt har börjat och nu är det redan dags att åka hem.

Efter en lat förmiddag tog jag mig samman och sprang 10 km. Det var supervarmt idag också men det gick ganska bra ändå. Sedan tog jag ett bad med killarna innan det var dags att göra oss i ordning inför kvällen. Perry o jag skulle ut och äta middag med hans bror o sambo, Erik och Maria, i Norrtälje. Utan barn!

Vi liftade med kusin Janne och hans fru Greta till Norrtälje, tog en snabb shoppingrunda och begav oss sen till Åtellet där vi bokat bord. På Åtellet var vår goda vän, och tillika fotograf, Pelle i full färd med att hänga upp tavlor och Perry fick assistera lite grann. Det blev jättefint och vackra bilder på röda tulpaner pryder numera väggarna i den trevliga restaurangen.

Middagen var trevlig och god. Vi satt ute och åt en trerätters middag och drack utsökt skumpa och vin därtill. Vi firade att jag snart fyller år, att Maria fyllt år och att vi äntligen ska åka och hämta Samuel. Känns som vi firat i dagarna 5 nu :). Vid halv-10 kom mamma o Timothy och hämtade oss och körde oss till sommarstugan. Sista natten här på några veckor för nu väntar nya äventyr. Godnatt!



Åtellet i Norrtälje



Pelle Berglund, Znapshot




Den största bilden hängs upp



Vacker tulpan

  

Maria o Perry njuter i solen...



...liksom Erik o Anneli



Den bästa dagen

Gårdagen är en av de bästa dagarna i mitt liv, hittills.

Imorse när jag steg upp hade jag för första gången på flera månader inte ont i hälen. Jag kände inte ens att det stramade i hälsenan och jag kunde gå helt normalt från första steget. Det var en otroligt härlig känsla och jag blev jätteglad!

Frukost i solen med killarna och sen började jag fixa lite inför kvällen. Vid lunchtid var det dags för ett löppass. Solen stekte från en klarblå himmel och det var 28 grader varmt. Jag valde att springa min skogsrunda två varv och sedan avsluta med 5 "Anneli-varv". Det är en liten runda på ca 800 meter som är mycket kuperad. Jag började springa den som intervallträning förra året och sen körde Allan, våra goda vänners 14-årige son, samma varv på sin sommarträning och döpte sedan rundan till "Anneli-varvet". Passet gick över förväntan, även intervallerna och jag kände bara lite i hälen. Svetten rann och jag var rätt trött men efter det obligatoriska badet kände jag mig som en ny människa. Det är nu 21 grader i vattnet så till och med jag tycker det är skönt att bada i havet.

Efter några timmar på bryggan var det dags för fest. Vädret blev lite mulet lagom till fördrinken, men det var bara tillfälligt för sen sprack det upp och värmen höll i sig hela kvällen och natten. Vi började med lite champagne och tilltugg, sen blev det grillat och därefter kladdkaka m jordgubbar och grädde. Stämningen var hög och de sista gästerna gick hem halv-4, då hade det börjat ljusna. Det blev en underbar kväll som jag kommer minnas mycket länge!


Snart 40-årig tvåbarnsmamma häller upp fördrink

 

Hela gänget samlat redo för middag



Jag o min låtsaskusin Magnus

 

Barnen ser på film




Allan, duktig thaiboxare, med pappa Pelle

        

Uppe- och utesittarkväll på terrassen





Lugnet efter stormen

Vilken fantastiskt underbart härlig dag! Förutom en cykeltur på 5 mil imorse, har jag bara slappat hela dagen och njutit av det fina vädret. Idag var det inte frustration som var drivkraften på cykelturen utan bara en enorm glädje. Tyvärr verkar frustration fungera som bättre drivmedel, men idag gjorde det inget att tempot var lite lägre. Kanske var jag lite trött av all champagne jag drack igår kväll också...

Under förmiddagen fick vi bekräftat att flyg och hotell nu är bokat. Vi åker den 2 augusti och kommer hem den 14:e. Vi flyger med Finnair och bor på samma hotell som vi gjorde förra gången vi var i Seoul. Det är 7 familjer som åker och hämtar sina barn nu. De flesta åker inom ett par dagar men eventuellt hinner vi träffa några av dem när vi anländer. De flesta av dem verkar vilja ha kontakt och fler av dem reser med barn, så det blir nog bra.

När allt det praktiska var på plats kunde vi andas ut lite. Det blev en lunch på bryggan hos goda vänner och sen sol och bad hela eftermiddagen med barnen medan papporna svettades på sina MTBs på Roslagsleden.

Igår var jag som en uppskruvad Duracelkanin och hade svårt att samla tankarna och att stanna upp och känna efter. Idag är det lugnare, nu är vi snart i hamn med barnprojektet och det ska bli skönt att avsluta det även om det varit en intressant och lärorik resa genom många djupa dalar och två riktiga toppar :).

Ikväll blir det tidig läggning för hela familjen för imorgon ska vi fira resebesked och min 40-årsdag med närmaste familjen och vännerna. Champagnen ligger på kylning och grillarna är laddade. Jag hoppas vädret blir lika bra som idag. Godnatt!

Timothy o rockan på simtur

En minnesvärd dag

En omtumlande dag är till ända. Det blev ingen träning idag och heller inte så mycket mat faktiskt, jag som alltid, under alla omständigheter är hungrig, hade inte någon matlust alls idag. Fast den är nog tillbaka imorgon med råge...

Timothy försvann imorse ganska snabbt till en förstående och rörd mormor. Perry och jag satt som paralyserade och tittade på varandra, vad händer nu? Först tog vi tag i det praktiska; beställa flygbiljetter och boende i Seoul. Vi åker om en vecka, torsdag den 2 augusti, vi vill ha några dagar på oss att landa i det nya och njuta av semestern. Vi stannar 12 dagar och kommer hem den 14 augusti. Hela förmiddagen gick sen åt till att ringa och sms:a den glada nyheten till nära och kära. Vi blev överväldigade av alla fina lyckönskningar. För oss är detta såklart jättestort och överväldigande, men för alla andra som redan har två, tre eller fya barn, som får barn genom att skaka kalsonger, som bara råkar bli gravida eller som planerar dem och då blir det så, att de blir så glada för vår skull är rörande och jag blir alldeles varm inombords. Men det är väl ett tecken på att det här med att få barn  faktistk är nåt speciellt, oavsett hur man får dem, och jag är så tacksam för att vi får tillhöra den exklusiva skaran som får bli föräldrar.

Sent om sider bestämde vi oss i alla fall för att åka till Norrtälje för att shoppa lite barnkläder. Äntligen är det på riktigt, nu är det vår tur att bli föräldrar igen, att köpa ganska små barnkläder, njuta och känna oss speciella. Det blev även en tur till Systembolaget eftersom vi kom på att vi faktiskt hinner fira min 40-årsdag med den närmaste familjen på lördag. Vi hoppas på fint väder och en härlig grillfest på vår terrass.

Framåt kvällen blev det skumpa i solen och sen en god middag. Därefter lite vin med goda vänner och nu är det dags att sova. Imorgon ska vi inte ha någon klocka på ringning och framöver kan vi lämna mobilerna i stugan för nu har vi fått samtalet vi väntat på. Fram till torsdag ska vi bara njuta av semestern!



Dagens shoppingrunda!



Dags att åka till BB

Imorse kom samtalet!!!!!!! Adoptionscentrum brukar alltid ringa till kvinnan i familjen, men den här gången kom samtalet till mannen. Och gissa om vi blev glada. Timothy sprang ner till mormor för att berätta den glada nyheten och nu går telefonen varm.

De vill att vi ska vara där inom 1 vecka, så nu ska vi boka resa och boende, flytta hem till stan, fira 40-årsdag i förväg och bara njuta av att vi snart är 4.

Livet är som en berg-och-dalbana, bara att försöka hänga med!

Positiva nyheter?

Lugnet har lägrat sig i stugan. Killarna har åkt ut och fiskat och jag tänkte läsa en bok i solen och bara koppla av. Men först skulle jag bara ta en snabbtitt på Adoptionscentrums sida. Där har det hänt mycket sen jag loggade in sist. Ytterligare en familj har fått resebesked, så nu återstår "bara" 35 som väntar. Plus en massa information om hur svårt det är att säga hur lång väntan på resebesked kan bli. I ett annat infobrev med rubriken: Postivia nyheter!, står det att de flesta av oss 35 som väntar troligtvis får åka och hämta våra barn i år. I år, det är ju för f-n 5 månader kvar på 2012. Det känns som en evighet och inte alls som någon positiv nyhet för mig.

Efter att ha ögnat igenom de senaste infobreven står det i alla fall klart att de familjer som får besked om barn från och med nu inte kan räkna med att resa förrän 2013. Så nån slags tur kanske vi haft även om det känns svårt att glädja sig åt det just nu.

Min lugna lässtund får bli ett träningspass istället. Frustrationen måste ut nånstans och det enda som hjälper är fysisk aktivitet. Hälen är lite bättre idag så jag får ge mig ut och springa i hettan. Jag hör på radion att det är årets varmaste dag idag, dags att gå ut och njuta lite alltså. En joggingtur och ett uppfriskande bad borde göra susen för humöret!

Sänder en tanke till andra sidan jorden

Lillebror Samuel i Seoul, Sydkorea, blir 14 månader idag. Hela familjen hoppas innerligt att vi snart får åka och hämta hem dig!

På cykeltur i Bregottfabriken

Vi bor sen en vecka tillbaka i vår lilla sommarstuga i Roslagen. Vi bor nära havet och även nära kusiner, sysslingar, goda vänner och bäst av allt nära min mamma, vilket innebär att vi ofta har möjlighet till barnvakt.

Idag stack Timothy ner till mormor och Perry o jag drog ut på en cykeltur. Vädret var regnigt och blåsigt men nästan 20 grader varmt. Perfekt cykelväder tyckte Perry :). Vi tog turen Bergshamra - Svensboda - Roslagskulla - Wira bruk - Riala - Sjöändan - Bergshamra och tillbaka. En lagom tur på 46 km på slingringa småvägar. Perry var som en kalv på grönbete, det var ett tag sen han cyklade, och trampade iväg med pigga ben. Jag fick fin draghjälp i motvinden och piggnade till efter ett par mil.

Vägen går genom gårdar och förbi kohagar. Jag hade tänkt fånga några ystra kalvar på bild tillsammans med Perry och vi såg massor med kor och kalvar i hagarna men de ville inte komma fram till oss. Till slut hittade jag en ko som stod nära vägen och som inte verkade ha nåt emot att vara med på bild. Men trots att jag försökte med diverse konstiga ljud och trix vägrade hon att titta upp, så bilderna blev sådär...

Efter en rejäl portion pasta carbonara och rabarber- och jordgubbspaj till efterrätt mår man nu som en prins. Nu bär det av in till stan några dagar för att träffa vänner från Skåne.



På genomfart i Bregottfabriken




Perry och en blyg ko



Testing, testing

Efter en vecka i stillhet var det dags att testa foten idag. I underbart sommarväder joggade jag iväg på en liten skogsrunda på ca 4 km. Det var lite svalare i skogen och benen var pigga. Tog en liten paus för att njuta av omgivningarna och avslutade med mördarbacken. Mycket nöjd stretchade jag vaderna ordentligt och hoppas nu på att foten tyckte det var lika kul att springa som jag. Får se hur den mår imorgon...

Viloveckan är över och det var ganska skönt att vila faktiskt. Första semesterveckan bjöd på många goda middagar, en massa bubbel, gott vin och långa uppesittarkvällar i goda vänners lag. Hann även med 6,5 mil cykling och en skogsjogg, som en bonus så jag är mer än nöjd. Och nu verkar vädret bli ännu bättre så det finns inte mycket att klaga på.



Pigga fötter




Liten paus på bryggan



Konsten att koppla av och koppla bort

Trots ansträngingen att koppla bort, nåddes vi igår av ett mejl från Adoptionscentrum. De meddelade att 36 familjer väntar på att hämta sina barn från Sydkorea och undrade samtidigt om vi vill ha kontakt med andra familjer i samma situation som oss. Jag blir bara så anti, varför skulle jag vilja det? Så att vi kan vältra oss i kollektivt spekulerande? För ingen vet om eller när vi får hämta våra barn. I juni kom information från de koreanska myndigheterna att de skulle skynda på adoptionsärenden så att så många barn som möjligt skulle kunna lämna landet före 1 augusti, då en ny lag träder i kraft som innebär att processen blir ännu längre. Detta skruvade naturligtvis upp förväntningarna hos oss som fått barnbesked och som varit inställda på 2-6 månaders väntan. Vi plockades dock snabbt ner på jorden igen när samma myndighet endast beviljade 1 resebesked i juli. Med den takten kommer det ta 3 år för oss väntande att få hem våra barn. Och så nu detta mejl från Adoptionscentrum, vilket bara ännu mer förstärker oron över att detta kommer att ta tid. Vår son i Korea blir snart 14 månader och det är dags att plocka bort alla små barnkläder i storlek 80 som nu blivit för små. Förra månaden tog vi bort alla i storlek 74...

Så imorse var det dags för mig och Orbean att ta en tur för att rensa kropp och själ från negativa tankar. Det blev en ok tur i strålande sommarväder med efterföljande bad. Så nu är man tillbaka på banan igen och jag ser fram emot trevliga dagar med familj och vänner.

Vädret har varit lite växlande den här veckan kan man säga. I måndags var det strålande sol och vi firade första semesterdagen med skumpa på bryggan. Tisdagen bjöd på värsta åsk- och hagelskuren i mannaminne med ett långvarigt strömavbrott som följd. Igår och idag är det åter högsommarväder och vi tackar och tar emot så länge det varar.



Måndag...



...tisdag...



...onsdag



Post-marathon blues

Som vanligt efter ett genomfört lopp infinner sig en liten känsla av tomhet. Den här gången är den starkare än vanligt, förmodligen för att jag inte är så nöjd med mitt lopp. Men som kloka Perry sa, ingen kan ju lyckas varje gång...

Tänker tillbaka på loppet och är trots allt ganska nöjd med mina första 25-30 km. Och glad över att jag ställde upp i det historiska loppet. När jag stod i startfållan träffade jag Petra Månström, Marathonbloggaren i SvD. Vi pratade lite och här kan man snacka om en tjej som ligger i; sen Stockholm Marathon har hon hunnit med Vätternrundan och Vansbrosimmet och nu Jubileumsmarathon. För att inte tala om vad hon har inplanerat under resten av året. Men hon var full av positiv energi och såg varje ny tävling som en kul grej. Hon frågade om jag hade tid att ta foton eller om jag hade bråttom. Nej, jag hade verkligen inte bråttom och såhär fina blev bilderna :). Läs Petras blogg så får ni en fin resumé av loppet och fler fina bilder.


Jag o Petra på Stadion före starten.         Foto: Petra Månström




 Inne på Stadion påväg mot starten.      Foto: Petra Månström

 Nu har jag börjat min semester och kommer ta en veckas välbehövlig vila från all träning. Foten är inte bra och om jag ska kunna springa några lopp i höst måste den bli helt bra inom några veckor. Igår låg vi på bryggan på landet och solade tillsammans med några vänner. Jag bjöd på skumpa för att fira semestern och det fina vädret. Samtliga i sällskapet, utom jag, skulle ut och springa innan middagen. Två av dem har sprungit i exakt 9 dagar, har typ aldrig sprungit förr, och tränar nu inför Stockholm Halvmarathon. Imponerande och inspirerande! Men alla tackade ja till lite skumpa i alla fall :). Det kändes lite konstigt att det bara är jag som inte tränar nu, men jag ska försöka att inte bli stressad. Och om jag får panik så står min fina Orbea redo för en cykeltur!

Jubileumsmarathon 2012

Dagen började minst sagt dåligt. Jag upptäckte till min stora fasa att min gamla Garmin valt att ge upp under natten. Jag provade den igår kväll när jag satte den på laddning, men nu är den stendöd. Vad göra? Mitt mål idag var att gå strax under 4 timmar, d v s ca 5.40 min/km. Klockan ville jag ha för att försäkra mig om att jag inte gick ut för hårt. Men ingenting hjälpte, klockan var död. Jag ringde min trognaste supporter (utanför familjen), Lina. Hon sa att jag fick låna hennes sambos klocka och jag blev lite lugnare.

Klockan 13 sågs vi på Östermalms IP och jag fick instruktioner i hur en trendig, lövtunn Polar-klocka funkar. Sedan var det dags för ett sista toabesök innan vi i startgrupp nr 2 promenerade i gemensam trupp till starten utanför Stadion. Det var en härlig stämning och många var utklädda i tidsenliga kläder. Det var många utländska löpare som  kommit för att springa loppet och alla var förväntansfulla. Det var trångt och varmt i startfållan. 10 minuter för starten blev vi insläppta på Stadion. Det var massor med folk på läktarna och det kändes stort att gå det halva varvet fram till starten. Startskottet gick och de 2500 löparna i min startgrupp gav sig iväg på det historiska loppet.

Benen kändes pigga och flåset bra, men det var varmt och kvavt. Jag hade läst att banan var tuff men blev ändå lite chockad över hur kuperat det var. Till en början endel branta upp- och nedförsbackar och knappt några flacka partier där man kunde hitta lunken. Så småningom flackare men lååååånga sugande backar. Jag var osäker på mitt tempo eftersom jag inte hade någon GPS, men vid 5-km passeringen såg jag att jag höll mig till planen. Även vid 10 km låg jag bra till och det kändes lugnt. Joggade vidare till 15 km där jag tog min första gel och vid 17 km pajade magen. Dags för första besöket på bajamajan, som sedan följdes av ca 10 till innan jag nådde målet. Fram till vändpunkten, tillika 20 km passeringen, låg jag fortfarande bra till för att klara 4 timmar. Men ju tätare toabesöken blev, desto fortare var jag tvungen att springa däremellan för att hålla mig till planen. Och vid 25 km började krafterna ta slut. Jag var helt matt och magen verkade aldrig vilja lugna ner sig. Jag insåg att 4-timmars målet nästan var kört men kämpade vidare i någolunda styrfart fram till 30 km. Sen tog det stopp. Det fanns ingen energi kvar i kroppen och jag frös och mådde illa men halvsprang och gick ändå vidare. Vid 35-km var det totalkört och jag bestämde mig för att gå resten av biten. Jag fokuserade hårt på att inte vingla och att se pigg och glad ut när jag passerade någon funktionär, livrädd att någon skulle be mig bryta loppet när jag var så nära målet. Men jag klarade det. Så efter 4 timmar, 26 minuter och 20 sekunder passerade en mycket trött, missnöjd och uttorkad löpare/gångare mållinjen på Stockholms Stadion.

Min trogna hejarklack, Lina o Perry, tog emot mig med stora leenden men förstod att det inte var läge att be mig posa för ett målfoto med medaljen. Tack för supporten, ni är underbara!!! Det betyder så mycket, inte minst när det går dåligt!

Väl hemma igen efter en varm dusch och lite mat kändes det något bättre. Och när min 5-åring säger: Grattis mamma, jag tycker du är jätteduktig ändå! Så känns allting bra igen. Loppet blev inte som jag tänkt mig men vissa saker kan man inte styra över. Och jag har trots allt satt personbästa på både halv- och helmaran tidigare i år, så på det stora hela måste jag vara nöjd. Nu ska jag ha semester några veckor och vila både kropp och själ. Sen hoppas jag komma tillbaka till höstens lopp som en grymt revanschsugen tvåbarnsmamma!

Starten har gått! Nr 4831 vinkar glatt till publiken. Foto: Lina

...och bästa tänkbara slut!

Fredagen fick det bästa slutet man kan tänka sig! Timothy kom hem från farmor o farfar där han varit en vecka. Jag fick äran att läsa godnatt saga och sen somnade han för ovanlighetens skull bredvid mig. Godnatt!

...lite mindre bra fortsättning...

Hagel stora som ärtor vid nummerlappsutdelningen för Jubileumsmaran och värsta åskovädret!

Bra början iaf...

Dagen börjar bra med en härlig båttur till jobbet och snart är det fika med trevliga kollegor :)

Fredagen den 13:e juli blir en bra dag

Känner mig fortfarande lite låg men börjar vänja mig vid tanken att återgå till jobbet efter semestern istället för att vara föräldraledig. Hade behövt bränna av ett hårt löppass för att bli på riktigt bra humör, men det kändes lite dumdristigt med tanke på det stundande loppet på lördag.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att ställa upp. Foten brukar gör mindre ont efter några kilometer så det blir nog bra. Så imorgon ska jag hämta nummerlappen och börja ladda lite. Vädret ser ut att bli soligt och varmt så det blir en lugn löptur för mig. Förutom klädval och planering av måltider, måste jag även bestämma om jag ska springa samma bana som de gjorde 1912, vilket var drygt 40 km, eller ta en extra runda i Lill-jansskogen för att komma upp i officiell Marathondistans. Många beslut blir det...

Hur som helst tror jag att fredag den 13 juli kommer bli en bra dag. Inte för att Adoptionscentrum kommer ringa, för dem tänker jag inte på längre, utan för att det är sista dagen innan min semester, jag får träffa Timothy igen :) och för att jag ska åka till Stadion och hämta min nummerlapp!

Håll humöret uppe!

Igår kom månadens resebesked från Sydkorea, vilket innebär att Adoptionscentrum informerar om hur många familjer som får åka och hämta sina barn. Den här månaden var det en familj som fick det efterlängtade beskedet. Troligtvis kommer det några fler resebesked senare i juli, men vi är många som väntar så det är långt ifrån säkert att det blir vår tur då heller. Så vi får snällt fortsätta vänta. Hur länge vet ingen... Får vi inte resebesked innan 1 augusti tror jag väntan blir lång. Och för varje dag som går blir lillebror äldre och äldre...

Ibland har jag en tendens att se världen lite för mycket i svart eller vitt, det finns nyanser och jag vill blir bättre på att se dem. Men när det gäller saker som berör mig mycket är det lätt att hamna i gamla tankemönster. Min första tanke igår, när jag läste att bara en familj fått resebesked, var att om vi inte får hämta lillebror innan augusti vill jag inte ha nåt barn. Jag vet, det är jätteomoget och barnsligt att reagera så och jag menar det naturligtvis inte, men tanken poppade upp i min hjärna. Men som min kloka kollega påminde mig om igår så ska man inte ta ut olyckan i förskott och tar det lite längre tid än vi hoppats på så är lillebror desto mer efterlängtad när han väl kommer. Tack för påminnelsen!

Imorse var humöret fortfarande i moll. Vädret bidrar inte till att förbättra det så jag får köra en gammal beprövad metod. Sluta grubbla, stäng av känslorna och hitta nåt annat att fokusera på. På vaddå? Jobbet såklart. Lördagens Jubileumsmarathon, foten är lite bättre idag efter att Voltaren-kuren påbörjats så det finns hopp. Sen kan vi planera semestern som börjar på måndag, nu när vi vet att vi inte kommer vara i Korea de första veckorna i alla fall. Kanske en lite utflykt till Åland för att hälsa på våra finska vänner som seglar omkring där? Eller en biltur till Skåne? Eller ta tåget norrut? Jag tror vi styr kosan mot solen för den har vi inte varit bortskämda med i år. Och sen ska jag planera min 40-årsdag, även den har varit "put on hold" men nu ökar sannolikheten för vi är hemma i början av augusti och då ska det firas!

Dags att börja ladda om? Eller inte...

Måndagmorgon, en knapp vecka återstår till Jubileumsmarathon i Stockholm. Jag är dock mycket tveksam till om jag ska springa på lördag. Det borde egentligen vara ett ganska lätt beslut men ändå tvekar jag. Jag som alltid brukar ha lätt att fatta snabba beslut.

Det enda som faktiskt talar för att ställa upp är att det är ett historiskt lopp och att tillfället inte kommer tillbaka på 100 år. Annars talar det mesta emot; banan är ganska tråkig, arrangörerna informerar om att den dessutom är krävande och att det inte är läge att satsa på personligt rekord, det kommer sannolikt vara ganska varmt på lördag, jag har sprungit 5 gånger sen Stockholm Marathon och då kändes formen usel, foten har inte blivit bättre och borde vila samt att motivationen inte är på topp direkt. Så varför denna tvekan?
När jag rannsakar mig själv kommer jag fram till att min tvekan förmodligen grundar sig i det faktum att när jag föresatt mig en sak så ska den genom föras, nästan till vilket pris som helst. Kanske dags att bryta ett invant mönster? I våras längtade jag efter att få springa lopp och anmälde mig till ganska många. Tanken var ju, efter förra sjukdomshösten, att jag förmodligen skulle missa några av dem pga skada eller sjukdom. Och nu är jag ju faktiskt skadad trots att jag vägrar erkänna det för mig själv. Jag rejält ont i foten när jag går, står och springer, även om det går över efter jag sprungit ett tag. Så förnuftet säger att jag inte ska ställa upp...
Men vi får se hur det blir. En veckas vila och en kur Voltaren kanske gör underverk? Jag behöver hur som helst inte bestämma mig förrän på fredag, fredag den 13:e. Då är det dags att hämta nummerlappen och trycka i sign 3-4 Carboloader. Fram tills dess ska jag bara njuta av min tränings- och barnfria vecka i sommar-Stockholm.

Klara, färdiga...

Ja, jag är helt färdig efter att ha hört Klara Zimmergren sommarprata på P1.

"Brutal ärlighet och kirurgisk precision." Så skriver Mattias Sandberg i Aftonbladet efter sommarpratet och jag kan inte annat än att hålla med. Hennes berättelse berör och hennes sätt att berätta är fängslande. Sorgen går som en röd tråd genom programmet, även om där ofta finns en humoristisk underton. Slutet är otippat, i alla fall för mig som inte hänger med så bra i skvallerpressen, och det gör det extra bra. Jag blir enormt glad när Klara berättar om den lilla brunögda pojken som tillslut kom till dem. Och jag vill aldrig att programmet ska ta slut. Men det gör det... 

Sista meningen i programmet var:
” Tack för att ni har ­varit med mig och lyssnat i dag." Och jag vill bara säga tack för att du ville dela detta med oss!
  

In i kaklet

Fyra veckor efter kraftprovet Stockhom Marathon har min envisa hälsporre ännu inte gett med sig. Jag får väl erkänna att jag inte vilat 100% men jag har ägnat mig åt alternativ träning som cykling, styrketräning och simning. Hälsporrar läker alltid av sig själva, förr eller senare, sa idrottsläkaren jag besökte för ett par veckor sen. Det verkar vara senare i mitt fall, för jag har haft den av och till sen i oktober förra året. Men det är alltså bara att springa på sålänge man står ut med smärtan. Då jag besökte en naprapat tyckte han dock att jag skulle vila. Han är ganska klok men tycker alltid att jag ska vila bort mina åkommor. Det är svårt men nu tänkte jag ge det ett försök. Den 14 juli och därmed Jubileumsmarathon närmar sig snabbt. Formen är långt i från bra men jag tror inte den blir bättre av att hetsträna sista veckorna. Det får bli vad det blir och det vore skönt att inte ha ont i hälen när jag står på startlinjen. Inte läge för att sätta personbästa hur som helst. Banan är kuperad och det finns stor risk för att det är väldigt varmt. Dessutom är kroppen inte helt återhämtad efter senaste maran och längtar efter lite sommarvila. Men det ska bli kul och jag ser fram emot loppet!

Alltså bestämde jag mig i torsdags för att vila foten, inte springa, cykla eller köra cross-trainer på några dagar. Istället begav jag mig i igår till simhallen för att simma, det måste väl i alla fall vara helt riskfritt. Körde 1000 m bröstsim, så himla tråååkigt, och tänkte sen variera mig och prova om jag fortfarande kommer ihåg hur man crawlar. Fram till 12 års ålder var jag ganska duktig på att simma, men från 12 och fram till nu har jag knappt satt min fot i en simhall. Jag är fortfarande allergisk mot vitt kakel och mår lite illa av klorlukten. Men ibland måste man... De första 50 m var tunga, jag svalde massor med vatten och blev anfådd. Ändrade lite på tekniken och det gick lite bättre. Efter 400 m var jag supertrött men taggad. Här ska tränas crawl, nåt muskelminne måste jag väl ha det borde bli bättre nästa gång. Så det kanske inte är så dumt med simning trots allt.

Imorse hade jag träningsvärk i hela kroppen, eller berodde det på den vilda 40-årsfesten jag var på kvällen innan? Hur som helst tror jag det är nyttigt att variera träningen och härmed lovar jag mig själv att försöka simma typ 1 gång i veckan under hösten och vintern. Nu är det nedskrivet så nu gäller det.....