I denna ljuva juletid

Mycket tid har gått sen senaste bloggen och många tankar har tänkts…Det är tur att jag inte förtjänar mitt levebröd som bloggare för då hade det varit fattigt den senaste månaden. Tiden rinner iväg och orken och inspirationen har varit på bottennivå de senaste veckorna. En förkylning och fullt schema på jobbet och privat har dränerat mig på den lilla energi som fanns kvar efter omställningen till vintertid. Det har varit minst sagt sparsamt med träning och det känns faktiskt helt ok. Kropp och själ har fått chans att vila lite och jag ser med stor tillförsikt fram emot nästa år. Jag är övertygad om att inspirationen återvänder med nyårsskumpan i Idre :).

MEN nu närmar sig julen med stormsteg och då förväntas alla vara glada och snälla, så det är bara att kasta sig in i julstöket med liv och lust. Vid den aktningsvärda åldern 39 år har jag gjort mitt första pepparkakshus. Annas prefab fick utgöra grunden. Det var en tillräcklig utmaning att montera ihop det och pynta det tillsammans med en ivrig 4-åring, tillslut var det Nonstop och kristyr överallt. Vi var dock båda väldigt nöjda med resultatet även om det inte skulle ta hem förstapriset i en pepparkakshustävling direkt.

I helgen inhandlades en julgran, i plast i och för sig men ändå. Den är lagom hög och förhoppningsvis tät och fin (har inte monterat ihop den ännu), barrar inte och kan återanvändas. Vissa säger att det inte är samma känsla som med en riktig gran eftersom den inte luktar gran. Men det är bara positivt för mig då min näsa inte gillar grandoft inomhus och börjar rinna. Blir saknaden av grandoft outhärdlig får vi väl komplettera med lite granspray eller en Wunderbaum.

Nästa aktivitet på julschemat är pepparkaksbak. Jag har beställt special-pepparkaksdeg som man bara inte kan misslyckas med. Det gäller bara att inte glömma bort pepparkakorna i ugnen så att de blir brända…Glögg och saffranslängder har också inhandlats och avnjutits i goda vänners lag. Det finns ju numera en mängd olika goda glögger och bagerierna tävlar om att göra den smarrigaste saffranslängden, så jag ser ingen mening med att stressa ihjäl mig och försöka hinna sätta egen glögg och baka eget saffransbröd som ändå inte blir lika gott.

Julstjärnor och adventsljusstakar plockades fram till första advent och snart ska vi ta fram alla tomtar som ligger i källaren och väntar. Några få julklappar ska inhandlas och sen är det klart!

Jag är mycket nöjd med mitt julstök, alla halvfabrikat och prefabs till trots. Precis som med allt annat här i livet gäller det att sätta kraven på sig själv på rätt nivå och utgå ifrån sina egna förutsättningar. Då är det lättare att känna sig nöjd med sin prestation och chansen att det blir en fridefull jul ökar. Annars finns det ju gott om avskräckande exempel på hur det kan gå…

Tankar om tid

Förra veckan var en förhållandevis lugn träningsvecka. Jag skriver förhållandevis, för det syftar till antal träningstillfällen och inte på belastning och ansträngning. Veckan inleddes med ett cirkelträningspass som jag blivit medlurad på. Det var jobbigt, inte asjobbigt, men tillräckligt jobbigt för att svettas floder och känna en lätt blodsmak i munnen då och då. Före passet ansåg jag mig vara en hyfsat vältränad person, men allt eftersom passet fortskred gick en annan sanning upp för mig. Nu tränades muskler som jag inte trodde fanns och jag anade att träningsvärken inte skulle bli nådig. Passet slutfördes i alla fall med godkänt resultat och det var verkligen kul och skönt att göra nåt annat än att jaga kilometertider i löparspåret eller på cykeln.

Dagen efter var jag ganska stel men ok. Lunchlöpning stod på schemat, tänkt att motverka den tilltagande träningsvärken, och jag joggade iväg ut på Djurgården. Eftersom jag glömt GPS-klockan hemma tänkte jag testa den omtalade appen RunKeeper. Efter mycket om och men fick jag igång appen och gav mig iväg. Jag hade dock glömt stänga av ”rösten”, så med jämna mellanrum blev jag avbruten av en dam som gav mig väldigt utförlig information om mitt träningspass. Detta var väldigt irriterande eftersom jag hade jag glömt byta enhet från mile till kilometer, dessutom försvann musiken varje gång damen bröt in och hon pratade väldigt länge. Ju längre tiden gick dessto mer irriterad blev jag och förbannade alla dessa tekniska prylar man numera är mer eller mindre beroende av. Det blev ett bra tempopass men jag kände ändå en viss irritation efteråt.

Torsdag var det dags för lite terränglöpning. Jag hade problem att få igång GPS-klockan då jag gav mig iväg, men eftersom jag hade bråttom inväntade jag inte någon signal. Detta ledde till att jag sprang drygt 2 km innan klockan hittade en satellit. Följden blev att min kilometertid blev typ 11 min/km eftersom tidtagningen startade då jag började springa. Helt värdelöst alltså!

Veckans sista pass var ett lugnt distanspass och det avlöpte väl. Men när jag skulle överföra mitt pass från GPS-klockan till Garmin connect på datorn, upptäckte jag dock att tidtagningen inte stängts av som den skulle. Den hade av någon anledning inte stängts av förrän batteriet i klockan tog slut. Träningstiden blev 20 timmar, värsta utltramarathon alltså och kilometertiden föga imponerande. 

Suck, vad är det som händer? Jag undrar om det är ett tecken? Jag har läst att man ska springa oftare utan klocka och lyssna på kroppen, det är kanske det jag ska göra. Fast det är ju lite tråkigt för de gånger jag gör det känns det som det går jättefort, men det kanske är det som är vitsen med det hela. Det kanske betyder att jag hittat flytet och att kroppen anpassat farten efter dagsformen? Vem vet, jag har i alla fall lovat mig själv att springa oftare utan klocka i vinter. Det är ändå bara frustrerande att jaga tider när det är snöigt, moddigt och mörkt ute. Så jag lovar mig själv att spara klockan till intervallpassen, säger jag nu i alla fall.

Bra kvinna reder sig själv

Söndag morgon, Perry är ute och cyklar MTB i Hellas m dagispapporna. Jag drog vintslotten i familjens träningslotteri och fick sovmorgon J. Eftersom löparbenen känns lite slitna hade jag planerat att ta en cykeltur. Men veckan har varit stressig och jag har inte hunnit byta däck på Orbean, och heller inte hunnit förbi Outsport med cykel. Alltså återstår ”bara” att ge sig i kast med detta själv. Hur svårt kan det vara? Jag har ju bytt slag på min MTB ett antal gånger ute i skogen när jag fått punka, det måste väl vara samma sak...

Med facit i hand, hade jag vetat hur jä-la jobbigt det var hade jag budat cykeln till Outsport i veckan och låtit killarna göra detta. Bara att få av de släta däcken tog mig drygt 30 minuter och kostade en däckavtagare, skinnet på mina tummar och en stor portion tålamod. Sen återstod att få på de andra däcken och slangarna. Framhjulet gick ok och jag var ganska nöjd med mig själv när jag monterat tillbaka hjulet på cykeln. Denna känsla förbyttes dock ganska snart mot frustration och uppgivenhet då jag hörde ett pysande ljud som tilltog i styrka i takt med att jag pumpade i luft i däcket. Jag hade råkat punktera slangen med mitt verktyg när jag skulle få på den sista biten av däcket, eftersom det var så himla tight. Så det var bara att leta reda på reservslangen, av med däcket igen, ut med slangen, in med den nya och så på med däcket igen. Den här gången verkade det vara tätt. Bakhjulet gick bättre, ingen punktering, men jag blev otroligt smutsig av kedjan. Oljan på händerna påminde om lakritssåsen i Alvesta glass´ fantastiska Saltlakritsglass, både till konsistens och färg. Jag tvättade mig med tvål och Yes men det hjälpte inte. Då kom jag på att jag hört nånstans att fett löser fett, så jag tog en rejäl dos med olivolja och gned in händerna med. Och gissa om jag blev förvånad när det mesta av oljan försvann! Lite sorgkanter runt naglarna sitter kvar och tummarna är helt rosa och skulle man ta ett fingeravtryck av dessa skulle resultatet troligtvis bli blankt...

Efter däckbytet var jag trött och lite less på cykeln. Lusten att cykla hade nästan försvunnit men jag tog mig i kragen och trampade iväg mot Gustavsberg. Det blev en lugn och skön tur i milt och mulet väder. Preimär för cykeljackan från Outsport också! Däcken höll hela vägen och jag kände mig rätt nöjd med mig själv när jag kom tillbaka.

Belöningen idag blev en rejäl portion Pasta Carbonara, ett lass med lakritsglass samt en extra timme att spendera med familjen. Inte illa!

Because I´m worth it!

I augusti bestämde jag mig för att om jag genomför Sthlm Halvmarathon och Lidingöloppet med "godkända resultat", så skulle jag få köpa nya löparskor trots att mina nuvarande egentligen borde hålla till i vår. Jag funderade länge och väl på vilka skor det skulle bli och kom så småningom fram till att det skulle bli ett par trailskor i Gore Tex. De borde funka bra i regn, snö o slask. Men de lysande resultaten i ovannämnda lopp uteblev ju som bekant och jag hamnade i ett litet dilemma. Inga lopp, inga skor, så var ju dealen. Att trösthandla kändes inte som nåt alternativ, tanken var ju att jag skulle uppfylla vissa kriterier för förtjäna ett par nya skor. Så jag funderade och funderade och funderade....  

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att ta en sväng förbi Runner´s Store på Vasagatan, där jag köper alla mina löpargrejer. Bara för att kolla om de hade nåt intressant och om det var mycket folk skulle jag gå därifrån. Jag hinner knappt in i butiken innan jag står där med ett par perfekta trailskor på fötterna. Det hela tog inte mer än max 5 minuter och sen fanns det ingen återvändo. Och inte nog med det, som vanligt när jag besöker butiken höll det på att sluta riktigt illa. Tjejerna o killarna som jobbar där är så otroligt trevliga och hjälpsamma. De tar sig alltid tid och pratar lite, berättar om nyinkomna träningskläder och rekommenderar utrustning som de själva testat och gillar. Det här resulterar nästan alltid i att jag handlar mer än jag tänkt mig. Den här gången sansade jag mig i alla fall och nöjde mig med skorna, även om det var mycket nära att det även blev ett par nya vintertights, så jag var rätt nöjd med mig själv när jag cyklade hem. 

Imorse var det så dags att prova de nya skorna. Tidig uppstigning, ännu en dag med perfekt löparväder och man blir bara glad :). En snabb frukost, på med skorna och iväg mot Hellas. Körde milbanan och lite andra stigar. Skorna var kanon och benen bara ville fortsätta springa hur långt som helst. Efter 20 km insåg jag dock att ena vaden ville vila och jag tog faktiskt busssen hem. Under de 20 kilometrarna hann jag iaf tänka ut att jag nog ändå var värd de nya skorna. Jag nådde inte de mål jag satt upp från början, men jag har i alla fall kämpat hårt för att komma tillbaka efter sjukdomsperioden och känner att jag börjar hitta formen och träningsglädjen igen. Och det borde också vara värt ett par nya trailskor!

Kommande veckas projekt är att byta tillbaka till de grova däcken på Orbean så att jag kan cykla ett tag till. Jag hann bara med två träningspass på de släta däcken, men det gör inget. Det var väldigt trevliga turer och bra för självförtroendet att känna att man kan få upp farten lite. Och nu när Orbean är min på riktigt, kan jag garantera att nästa säsong blir det många fler!   

Downshifting

De senaste veckorna har jag lagt märke till nåt som kan liknas med downshifting hos mina annars så träningshetsande vänner och kollegor, och även hos mig själv. Årets inplanerade lopp är avklarade och alla andas ut. De flesta har presterat över förväntan och kan möta vintersäsongen med en bra känsla, vissa andra kanske inte lyckats infria sina mål och är lite frustrerade över att säsongen redan är över. Oavsett vilken grupp man tillhör verkar det som att vi downshiftar lite nu när det börjar bli mörkt o kallt o ruggigt ute. Det är inte lika lockande att dra på sig träningskläderna vid 9-tiden på kvällen och ge sig ut. Och istället för att stressa upp oss över att vi tränar lite mindre under en period, för det är ju högst tillfälligt för så snart snön kommer jagar vi runt i skidspåren nästan oavsett tid på dygnet, så tar vi det med ro. I smyg njuter vi t o m lite av att inte vara tvungna att träna inför ett specifikt lopp...Helt plötsligt har vi tid över till annat, vilket känns ovant men vi gillar det faktiskt. Själv har jag börjat titta lite på TV, läser en bok och stickar på kvällarna. 

Ibland gör vi dock tappra försök att upprätthålla fasaden utåt som seriöst idrottande personer och det lyckas nästan alltid...

Häromdagen hade blogg-Jenny och jag stämt träff i gymmet, det var väldigt länge sedan någon av oss var där. Vi chattade lite innan för att stämma av ambitionsnivån på dagens pass och kom fram till att vi låg på ungefär samma nivå. Jag led fortfarande lite av sviterna av mig gamla förkylning och Jenny hade just dragit på sig en ny, så det passade ju bra. Dagens övningar inskränkte sig till lite styrkeövningar på varsin matta och ibland använde vi t o m vikter. Eftersom vi höll till inne i rummet där man styrketränar, möttes vi av nyfikna blickar från de seriösa utövarna av denna sport. Vi undrade om vi var i vägen, men samtliga svarade leende att det var vi inte alls. Så vi fortsatte "träna", men framför allt att prata. Efteråt konstaterade jag att det var ett av de bästa passen på länge, så himla trevligt, och jag kände mig oförskämt nöjd och glad även om jag knappt var svettig. Ibland är det bra att byta fokus, bara man inte fastnar där för länge!

Stockholm i mitt hjärta

Uppstigning kl 8, strålande sol, nästan vindstilla och 4 grader varmt, perfekt väder för en morgonjogg. Med Mannheimer & Tengby i lurarna ger jag mig av över Danvikstullsbron och svänger ner till vattnet mot Eriksdalsbadet och vidare längs Årstaviken. Efter ett par kilometers jogg har jag lyckats skaka ner gårdagens hjortgryta, Valpolicella classico och margäng sviss och resten av turen blir en ren njutning! På Västerbron kan jag inte låta bli att stanna och ta en bild. Stockholm badar i sol och fina höstfärger och alla löpare jag möte ser lyckliga ut. En ovanligt härlig joggingtur och en fantastisk start på en härlig söndag!  

PS. Eftersom syftet med dagens pass var att jogga 15 km i behagligt tempo (jag tänkte först lämna klockan hemma men den åkte på iaf) blev jag extra glad när jag såg vad den stannat på. En snittfart på 5.20 min/km, trots två sega kilometer i 6-min tempo i början! Förkylning, virus o influensa släng er i väggen, I´m back!!!! DS

Äntligen!!!!

Äntligen är jag tillräckligt frisk för att cykla igen. Efter mer än 1 månads träningsuppehåll var det så i lördags dags för första träningspasset. Jag rullade långsamt iväg på Orbean mot Gustavsberg. Vädret var fantastiskt och jag njöt varje sekund. Jag följde cykelbanan hela vägen genom Nacka och vidare över Skurubron. Genom Björkvik, förbi Orminge och förbi avfarten mot Velamsund. Jag var framme i Gustavsberg lite för snabbt men tiden går ju fort när man har kul. Jag gick in på Café Tornvillan och köpte den sista chokladbollen (se bilden). Sen satt jag på kajen en stund och bara njöt av att vara på gång igen. Hemfärden gick lite bättre, dels vågade jag cykla lite fortare och dels kändes det som kroppen vaknat till och fattat att det var dags att träna igen. Väl hemma kände jag mig mycket nöjd med mitt pass. Det gick inte fort, var inte särskilt långt, jag blev omkörd av många och jag blev ganska trött, men det spelar ingen roll. Solen sken, cykeln kändes bra och det var kul att jag hann prova mina släta däck innan det är dags att byta tillbaka till de grova. Med risk för att låta klyschig, så känner jag mig oerhört tacksam över att vara frisk och kunna träna igen. Och vad är egentligen en missad halvmara och ett brutet Lidingölopp om 100 år???

Jag ser fram emot en härlig höst-och vintersäsong utan skador o sjukdomar och med mycket cykling, löpning och skidåkning.  

Ett brutet lopp är också ett lopp

Ibland går tiden alldeles för fort. Jag syftar på veckan mellan 17 och 24 september (mellan Sthlm Halvmarathon o Lidingöloppet). Antibiotikakuren avslutas på onsdagen men eftersom jag fortfarande har hosta o snuva är jag bevisligen inte helt frisk. Lägg därtill att jag inte sprungit på ganska exakt 1 månad. Beslutsvåndan upptar typ all min vakna tid, och min omgivning tycker med all säkerhet att jag är minst sagt tjatig, men tillslut bestämmer jag mig i alla fall för att starta i Lidingöloppet 30 km.

På lördagen är det perfekta förhållanden. Sol och 11 grader, lite blåsigt men helt ok. Jag har inte hunnit med någon kolhydratladdning så det blir gröt till frukost o sen en carbo gel och lite sportdryck. Beger mig sen till Lidingö. Det är härlig stämning på Lidingövallen, fullt med entusiastiska löpare som laddar. Ur högtalarna hörs musik varvat med en speakerröst som välkomnar löpare i 15 km-klassen i mål. Alla är glada och förväntasfulla! Starten går och den första milen går över förväntan trots att jag medvetet håller igen. Nästa 5 km helt ok och jag tänker att jag kommer gå under 3-timmar med marginal. Ungefär när jag tänkt färdigt tanken börjar kroppen säga ifrån. Jag får inte ner pulsen i nedförsbackarna, jag hostar o snorar så folk tittar konstigt på mig och den uteblivna kolhydratladdningen gör sig påmind. Jag bestämmer mig för att bryta loppet vid 20 km, precis innan man går ut på sista milen då man är väldigt nära målområdet. Trots att det var ett lätt beslut, jag skulle aldrig riskera min hälsa, så känner jag mig som en biggest looser när funktionären tar mitt chip och ber mig lämna banan. Jag lommar in bakom målområdet samtidigt som trötta o glada löpare strömmar in i mål och får medaljer och dryck. Jag har ju trots allt sprungit nästan 21 km och är trött, hungrig, törstig och känner mig ensam och övergiven bland alla glada finishers. Jag köper en korv och ringer sen till min bästa träningskompis blogg-Jenny för att prata av mig. Efter det känns allt mycket bättre. Och sen dyker min underbara man upp och livet känns helt ok igen.

Idag har jag bara tagit det lugnt. Tänkte ett tag att jag skulle ut och cykla men ger kroppen en dags vila först. Så vi åkte ut till Gustavsberg för att fika och vad ser man då, om inte ett gäng glada cyklister från Fredrikshov. De har parkerat sina fina cyklar utanför fiket, en härlig syn. Jag studerar cyklarna och konstaterar att det inte finns någon Orbea med i sällskapet, tänk vad de går miste om!

Sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med helgen. Jag är glad att jag valde att springa Lidingöloppet, otroligt glad över att kroppen kändes så bra trots senaste månadens infektion o virus och nöjd med mitt beslut att bryta loppet då kroppen sa ifrån. Förkylningen har inte blivit sämre och utflykten till Gustavsvberg idag var mysig och gav inspiration till att återuppta cyklandet inom kort :).

Framåtblickande

Vaknade imorse på uselt humör. Idag är det Stockholm Halvmarathon, vädret är perfekt och jag VILL också vara med, men det kan jag inte för jag är fortfarande sjuk. Antibiotikakuren har inte haft önskvärd effekt och att delta i loppet är helt uteslutet. Jag bestämmer mig för att lämna stan, kanske låter ynkligt, men att heja på mina kompisar skulle kännas för tungt. Eftersom jag själv är sjuk och inte kan träna, orkar ju knappt gå upp för en trappa utan att flåsa som en 90-åring, passar det ju bra att lämna in Orbean på en service. Så jag slänger upp cykeln på taket och kör till Outsport i Solna, fortfarande på uselt humör, barnsligt besviken, och ja okej... jag är lite bitter!

På Outsport träffar jag Hasse, Jonas o Peter. Orbean ska servas nästa vecka medan jag kurerar mig. Jag blir kvar i butiken mycket längre än jag tänkt mig. Vi pratar om cykling såklart men också om utförsåkning. Och suget kommer tillbaka. Innan vi fick barn blev det ett antal skidresor per år och det är ju inte utan att man saknar luften, solen, den orörda snö och tystanden i t ex Gränsen. Peter tipsar om bra heliski i Abisko och berättar lite om sina skidäventyr. Jag börjar fundera på om jag ska damma av mina gamla Head Monster, el om jag är för gammal för offpist-åkning o framför allt för feg nu när jag är förälder...Lämnar butiken på mycket bättre humör och full av inspriation inför den kommande skidsäsongen. I vinter måste det absolut bli minst en "riktig" skidresa. Och kanske måste jag rentav köpa nya skidor för allt hänger väl på materialet?!

Det gäller att ha nåt kul att se fram emot när det känns lite tungt och skidåkning är verkligen kul!

Jag är inte bitter

Hösten är här och därmed också höstförkylningarna. Efter att ha jobbar 1 vecka efter semestern var det dags för höstens första förkylning. Den kom minst sagt olägligt med tanke på de två inplanerade loppen i september; Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Men jag är inte bitter, det kunde varit värre. Jag hade en förhoppning om att den skulle vara snabbt övergående. Men inte då, när man tror att den är borta så gör den sig påmind igen och det är svårt att inte känna pyttelite bitterhet. Mentalt är det ”halvsjuka” tillståndet värst. När man inte är tillräckligt sjuk för att det sunda förnuftet ska ta överhand och tvinga en att ligga i sängen och inte ens tänka på träning, men man är heller inte tillräckligt frisk för att prestera max och att ställa upp i en tävling kan bara leda till besvikelse. 

I våras blev jag jättesjuk på tisdagen innan Stockholm Marathon, jag var fortfarande väldigt förkyld på lördagen men genomförde loppet ändå. I efterhand kan jag erkänna att jag var jä-ligt bitter när jag låg hemma i sängen, men ändå tacksam över att jag tillfrisknade så att jag kunde genomföra loppet. Resultatet blev över förväntan, då min enda förhoppning var att fullfölja, men jag kommer alltid undra vad det kunde ha blivit om jag varit 100%-igt frisk...

Och nu är det alltså dags igen. Trots kurer med förkylningsteer, nässköljningar, gurgling i saltvatten och whiskey, kiwiboost, Oleumångor, ingefära och vitlök, så fastnar de elaka bacillerna i näsan och halsen. Och jag försöker verkligen att inte vara bitter men det går sådär. Men varifrån kommer den, bitterheten alltså? Vem tror jag att jag är egentligen? Det är ju inte så att jag tillhör eliten på nåt sätt eller är beroende av löpningen för min försörjning. Jag undar om det beror på att jag är 70-talist. Typiskt för oss är ju, enligt vissa, att när saker o ting inte blir precis som vi tänkt oss, när vi känner att vi inte har kontroll och kan förutse och planera allt i våra liv till 100 %, då blir vi störda och då blir vi bittra och frustrerade och otrevliga. Eller så är det bara ren och skär besvikelse som på nåt sätt omvandlas till bitterhet.     

Och vad är ett Stockholm Halvmarathon eller ett Lidingölopp egentligen? Det kan ju vara fruktansvärt kallt o regnigt o geggigt o trångt o jobbigt, ja till och med plågsamt. Men det kan ju också vara alldeles, alldeles underbart! Sensommarvärme i Stockholm, en massa glada löpare, härlig publik och en flack o fin bana. Eller en krispig höstdag med färgglada löv, en slingrande bana i skogen och längs vattnet på Lidingö med utmanade backar och peppande skyltar som "Välkommen till Abborrbacken".

Men det kommer fler år och fler lopp, och fler förkylningar. Men nej, jag  är INTE bitter.... bara lite ibland ;)

Tiden går fort när man har kul

Nu har jag cyklat o bloggat i två månder. Tänk vad tiden går fort när man har kul. Varken jag eller min man kan tänka oss ett liv utan vår Orbea, även om 4-åriga sonen tycker att ”vi har alldeles förmånga cyklar på balkongen”. Nu nalkas hösten och vi måste uppgradera vår utrustning för att kunna fortsätta cykla i mörker o regn o rusk. Men det känns inte som någon belastning direkt, vi älskar ju prylsporter!

Det FINNS annat i livet än träning, faktiskt

Nu vet jag, det FINNS annat i livet än träning. Visserligen har jag morgonjoggat ett par gånger på semestern, men jag har även blivit omvänd, delvis i alla fall. Vändpunkten kom när vi tillbringade 2 dygn på Väderöarna, 58° 34′38″N 11°4′4″O, den sista utposten på Västkusten inför tusen mil av hav, nordsjö och atlant. Båtfärden ut till ön i en täckt ribbåt var ganska skumpig i 2,5 meter höga vågor, men enligt de som bor på ön var det lugn sjö den dagen. De kör ut gäster i upp till 6 meter höga vågor. Väl framme på ön insåg jag ganska snabbt att man inte ens med bästa vilja varken kan springa eller cykla där. Allt man kunde göra vara att bara vara. Njuta av lugnet, sola på en klippa, fiska krabbor, bada i tunna, äta god mat eller titta på utsikten. Lugnet infann sig ganska snabbt i min rastlösa själ och inte en enda gång funderade jag på träning faktiskt. Jag funderade överhuvudtaget inte så mycket utan njöt bara av att vara där.

Vistelsen tog snabbt slut men känslan sitter kvar, länge. Jag tror jag behöver lite sånna här avbrott ibland för att få lite perspektiv på livet. Nu funderar jag på vilken utpost vi ska besöka nästa gång.

Det finns mer i livet än träning, eller....

I går åkte familjen iväg på semester till Västkusten. Det var med viss sorg i hjärtat som jag lämnade Orbean hemma, men nu skulle vi ha semester tillsammans och inte träna en massa. Joggingskorna var dock nedpackade, för en hel vecka utan träning funkar inte för en som just tagit steget från medelmotionär till lite-mer-än-medelmotionär :). När vi kör ut på Tjörn är det första jag ser en stor skylt som visar att cykelloppet Tjörnrundan 50 km gick av stapeln den 13 augusti, igår alltså. Och genast börjar tankarna snurra i huvudet. Om jag bara vetat det kanske vi hade kunnat planera lite annorlunda, tagit Orbean på taket och jag hade kunnat varit med i tävlingen. 50 km skulle varit helt perfekt för en nybörjare som mig, perfekt att börja semestern med en fysisk urladdning. Men nu blev det inte så. Jag säger inget om mina funderingar till familjen men undrar hur jag ska klara mig utan träning en hel vecka utan att bli rastlös och lite mindre trevlig än vanligt. Men sen sansar mig och tänker att det blir nog bra, det finns ju annat i livet än träning....

Ombyte förnöjer

Eftersom jag inte är någon riktig cykelpendlare inskränker sig mina cykelturer till härliga helgturer och en och annan eftermiddagstur. Jag är en orutinerad landsvägscyklist men har verkligen fått en blodad tand för denna sport och jag tittar längtansfullt på min Orbea varje dag. Jag inte så mycket att jämföra med, men pratar mycket med blogg-Jenny, blogg-Staffan och vår cyklande granne om cyklar och utrustning. Jag tycker Orbean passar mig och mina behov mer än väl och jag är så himla glad att jag fick chansen att vara testcyklist.

En positiv effekt av cyklandet är att min tidigare träningsdos på 2-3 dagar i veckan helt plötsligt nästan dubblats i sommar. Min kropp tål inte att springa två dagar i rad, då kommer skadorna som ett brev på posten. Men det går alldeles utmärkt att cykla och springa två dagarna efter varandra. Så numera är det inte kroppen som sätter begränsningen för hur mycket jag kan träna och detta trots att man inte är någon ungdom längre. Det känns bra!

Morgonstund har guld i mund

Tidig uppstigning. Solen skiner från en klarblå himmel och det blåser en lätt morgonbris. Dagens cykeltur utgår ifrån landstället på Urö, Bergshamra. Vi trampar på i riktning mot Östanå färjeläge. Dagens mål är Ljusterö. Det är knappt någon trafik på 276:an och benen vaknar snart till liv. Vi hinner med färjan till lite marginal och njuter av den korta båtturen över till Ljusterö färjeläge. Vi bestämmer oss för att köra till Östra Lagnö och sen tillbaka. Vi kör på slingriga småvägar och passerar bondgårdar och gröna ängar. Vi möter en och annan tidig motionär som är ute och springer och cyklar. Vi hälsar på varandra och man känner en viss gemenskap. Visst är det lite motigt att kliva upp tidigt på semestern, men det är helt klart värt det. Vi kommer till en grusväg och diskuterar om vi ska fortsätta eller inte. Men det heter ju cyclocross så det borde inte vara några problem, så vi kör vidare. Vi kör förbi små sommarstugor och stora sommarhus mitt ute i ingenstans. Inga problem alls för Orbean med gropig och kuperad terräng. Efter drygt 3 mil vänder vi tillbaka. Vid färjeläget köper vi glass, polka och saltlakrits, och tar färjan över till fastlandet igen. När vi kommer tillbaka till stugan har det blivit riktigt varmt. Vi tar ett morgondopp, äter en god frukost och är sen redo för ännu en härlig semesterdag.

Det gäller att prioritera här i livet!

Helt oväntat blev vi barnfria igår kväll och vad gör man då? Jobbar naturligtvis! Om det inte hade varit så att man har en ny Orbea som står hemma på balkongen och bara vill ut och rastas. Kl 16 är vi påväg mot Saltsjöbaden. Vädret är underbart och det går lätt. Vi kör lite vilse i Fisksätra efter en något luddig vägbeskrivning från blogg-Staffan, men hittar tillbaka på rätt väg och kör till Solsidan och sen via Hotellet och tillbaka. En snabb middag och lite vin på hotellet på kajen blir en perfekt avslutning på vår barnfria eftermiddag. Känns som jag blivit bättre på att prioritera rätt saker här i livet....

Tillbaka till verkligheten

Åter i stan efter en härlig midsommarhelg med drygt 8,5 mils cykling på Orbean. Visserligen har jag haft draghjälp av 2 x Per vid båda tillfällena, men ändå... Klämde in 14 km löpning också på midsommardagen, vilket vittnar om att min midsommarafton inte var så värst blöt.

Men nu är man tillbaka till cykelkaoset på Statsgården och Skeppsbron. Jag tittar avundsjukt på alla som susar förbi mig på snabba cyklar. Jag har börjat titta noga på vilket märke förbipasserande har på sina cyklar och om det är cross eller racers. Något som jag bara för en vecka sen struntade ganska mycket i. När jag kämpar på på min damcykel med barnsits känner jag för att ropa att jag minsann också har en cross och också kan cykla fort. Men det gör jag naturligtvis inte. Jag trampar på och tänker att var sak har sin tid, samtidigt som jag njuter av att ha så fin cykelväg till jobbet. Jag älskar Stockholm!

Premiärturen

Igår hämtade jag o min man ut varsin ny Orebea Terra på Outsport i Solna. Regnet stod som spön i backen då vi långsamt rullade till Mekonomen för att inhandla ytterligare ett Tule cykelställ att sätta på taket på bilen. Såhär fina cyklar kan inte fraktas med cykelställ från Biltema, det känns för osäkert. Sen körde vi till sommarstället i Roslagen för att fira midsommar.

Midsommarhelgen började på bästa sätt. Tidig uppstigning och iväg på premiärtur tillsammans med en rutinerad cyklist som bor granne med oss. Eftersom det var ganska exakt 10 år sedan jag cyklade på en "riktig" cykel kände jag mig väldigt vinglig i början, men det släppte ganska snabbt när vi fått upp farten. Vi körde en härlig runda i strålande solsken på slingrande småvägar i Roslagen. Cykeln var helt suverän och tycke uppstod efter bara nån mil. Jag insåg att det kommer bli mycket svårt att skiljas ifrån den och jag pratar redan om "min" cykel.

Ett uppfriskande bad och sen var vi redo för midsommarfirandet, men vi har redan planerat in nästa cykeltur!