Jag är inte bitter

Hösten är här och därmed också höstförkylningarna. Efter att ha jobbar 1 vecka efter semestern var det dags för höstens första förkylning. Den kom minst sagt olägligt med tanke på de två inplanerade loppen i september; Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Men jag är inte bitter, det kunde varit värre. Jag hade en förhoppning om att den skulle vara snabbt övergående. Men inte då, när man tror att den är borta så gör den sig påmind igen och det är svårt att inte känna pyttelite bitterhet. Mentalt är det ”halvsjuka” tillståndet värst. När man inte är tillräckligt sjuk för att det sunda förnuftet ska ta överhand och tvinga en att ligga i sängen och inte ens tänka på träning, men man är heller inte tillräckligt frisk för att prestera max och att ställa upp i en tävling kan bara leda till besvikelse. 

I våras blev jag jättesjuk på tisdagen innan Stockholm Marathon, jag var fortfarande väldigt förkyld på lördagen men genomförde loppet ändå. I efterhand kan jag erkänna att jag var jä-ligt bitter när jag låg hemma i sängen, men ändå tacksam över att jag tillfrisknade så att jag kunde genomföra loppet. Resultatet blev över förväntan, då min enda förhoppning var att fullfölja, men jag kommer alltid undra vad det kunde ha blivit om jag varit 100%-igt frisk...

Och nu är det alltså dags igen. Trots kurer med förkylningsteer, nässköljningar, gurgling i saltvatten och whiskey, kiwiboost, Oleumångor, ingefära och vitlök, så fastnar de elaka bacillerna i näsan och halsen. Och jag försöker verkligen att inte vara bitter men det går sådär. Men varifrån kommer den, bitterheten alltså? Vem tror jag att jag är egentligen? Det är ju inte så att jag tillhör eliten på nåt sätt eller är beroende av löpningen för min försörjning. Jag undar om det beror på att jag är 70-talist. Typiskt för oss är ju, enligt vissa, att när saker o ting inte blir precis som vi tänkt oss, när vi känner att vi inte har kontroll och kan förutse och planera allt i våra liv till 100 %, då blir vi störda och då blir vi bittra och frustrerade och otrevliga. Eller så är det bara ren och skär besvikelse som på nåt sätt omvandlas till bitterhet.     

Och vad är ett Stockholm Halvmarathon eller ett Lidingölopp egentligen? Det kan ju vara fruktansvärt kallt o regnigt o geggigt o trångt o jobbigt, ja till och med plågsamt. Men det kan ju också vara alldeles, alldeles underbart! Sensommarvärme i Stockholm, en massa glada löpare, härlig publik och en flack o fin bana. Eller en krispig höstdag med färgglada löv, en slingrande bana i skogen och längs vattnet på Lidingö med utmanade backar och peppande skyltar som "Välkommen till Abborrbacken".

Men det kommer fler år och fler lopp, och fler förkylningar. Men nej, jag  är INTE bitter.... bara lite ibland ;)