Ett brutet lopp är också ett lopp

Ibland går tiden alldeles för fort. Jag syftar på veckan mellan 17 och 24 september (mellan Sthlm Halvmarathon o Lidingöloppet). Antibiotikakuren avslutas på onsdagen men eftersom jag fortfarande har hosta o snuva är jag bevisligen inte helt frisk. Lägg därtill att jag inte sprungit på ganska exakt 1 månad. Beslutsvåndan upptar typ all min vakna tid, och min omgivning tycker med all säkerhet att jag är minst sagt tjatig, men tillslut bestämmer jag mig i alla fall för att starta i Lidingöloppet 30 km.

På lördagen är det perfekta förhållanden. Sol och 11 grader, lite blåsigt men helt ok. Jag har inte hunnit med någon kolhydratladdning så det blir gröt till frukost o sen en carbo gel och lite sportdryck. Beger mig sen till Lidingö. Det är härlig stämning på Lidingövallen, fullt med entusiastiska löpare som laddar. Ur högtalarna hörs musik varvat med en speakerröst som välkomnar löpare i 15 km-klassen i mål. Alla är glada och förväntasfulla! Starten går och den första milen går över förväntan trots att jag medvetet håller igen. Nästa 5 km helt ok och jag tänker att jag kommer gå under 3-timmar med marginal. Ungefär när jag tänkt färdigt tanken börjar kroppen säga ifrån. Jag får inte ner pulsen i nedförsbackarna, jag hostar o snorar så folk tittar konstigt på mig och den uteblivna kolhydratladdningen gör sig påmind. Jag bestämmer mig för att bryta loppet vid 20 km, precis innan man går ut på sista milen då man är väldigt nära målområdet. Trots att det var ett lätt beslut, jag skulle aldrig riskera min hälsa, så känner jag mig som en biggest looser när funktionären tar mitt chip och ber mig lämna banan. Jag lommar in bakom målområdet samtidigt som trötta o glada löpare strömmar in i mål och får medaljer och dryck. Jag har ju trots allt sprungit nästan 21 km och är trött, hungrig, törstig och känner mig ensam och övergiven bland alla glada finishers. Jag köper en korv och ringer sen till min bästa träningskompis blogg-Jenny för att prata av mig. Efter det känns allt mycket bättre. Och sen dyker min underbara man upp och livet känns helt ok igen.

Idag har jag bara tagit det lugnt. Tänkte ett tag att jag skulle ut och cykla men ger kroppen en dags vila först. Så vi åkte ut till Gustavsberg för att fika och vad ser man då, om inte ett gäng glada cyklister från Fredrikshov. De har parkerat sina fina cyklar utanför fiket, en härlig syn. Jag studerar cyklarna och konstaterar att det inte finns någon Orbea med i sällskapet, tänk vad de går miste om!

Sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med helgen. Jag är glad att jag valde att springa Lidingöloppet, otroligt glad över att kroppen kändes så bra trots senaste månadens infektion o virus och nöjd med mitt beslut att bryta loppet då kroppen sa ifrån. Förkylningen har inte blivit sämre och utflykten till Gustavsvberg idag var mysig och gav inspiration till att återuppta cyklandet inom kort :).