Nu är slutet nära

När det bara återstår knappt två timmar av 2014 är vi äntligen tillbaka i fjällen. Julen är överstökad med alla förväntningar och trevligheter som den innebär. Vi hade en lugn och skön julhelg hemma i Täby. Det var riktigt mysigt att fira jul i huset :). Vi julstökade lagom mycket och försökte ge barnen mycket tid. Jag känner mig fortfarande hängig och hostar och har täppta bihålor så jag försökte sova så mycket som möjligt.

Julhelgen bästa, förutom tomten såklart, var juldagens löptur i skogen med Perry. Kallt och klart väder och en sol som bländade oss, det är vi inte direkt bortskämda med. Vi sprang min favo-terrängrunda på ca 10 km. Kyla o ett tunt snötäcke gjorde underlaget lurigt och jag halkade omkull på en berghäll och skrapade knät. Landade pp mjuka baken dock så det gick bra. Det var så kul att springa ihop med Perry, det blir så sällan nuförtiden.

Det är lätt att bli lite sentimental såhär på årets sista dag. Middagen är uppäten och nu inväntar vi 12-slaget, får se om man orkar hålla sig vaken...Men en snabbsummering av 2014 blir ändå att det var ett av de bättre åren i mitt liv. Det verkar som det bara blir bättre och bättre ju äldre man blir!

Våra dagar i fjällen har varit bra. Lite väl kyligt i början men nu är det varmt o det töar. Vi åker skidor på längden och utför och Timothy trivs verkligen i backen. Han går i skidskola och tycker det är jättekul. Värre är det med vår yngsta. Han deklarerade ju redan förra året att han faktiskt inte gillar att åka skidor, utan att ha testat. I år fick vi mer eller mindre tvinga honom att prova. Efter mycket gråt och tandagnissel och pinsamma utspel i backen, usch vilka hemska föräldrar vi är, sa Timothy att han skulle lära sin lillebror att åka skidor. Sagt och gjort, idag åkte vi alla till barnbacken. Perry och jag var mycket skeptiska men Timothy var övertygad om att det skulle gå bra. Väl i backen åkte Samuel både knapplift och åkband och han skrattade när han åkte rakt ner för barnbacken alldeles själv. Och Timothy tog åt sig all äran över detta enorma framsteg. Vi vuxna var bara oerhört tacksamma och lyckliga över att Samuel åkt flera åk i barnbacken :), och vi hoppas att det inte var en engångsföreteelse. Vi ser ju framför oss att vi ska till Alpeena om 2-3 år och hur ska det gå om Samuel inte vill åka slalom!? Det är ju det där när allt inte blir som man tänkt sig...

Jag ser fram emot ett spännande 2015!

En entusiastisk skidåkare

En motvillig skidåkare

Fast längdåkning var kul!

Årets näst sista vecka

Veckan som gått har varit händelserik och rolig. Jag känner mig äntligen mer frisk än sjuk och har tränat ok och även sovit hyfsat. Men framför allt har jag haft rätt kul, även på jobbet där det just nu pågår en stor omorganisation där informationen till oss på gräsrotsnivå är lika med noll. Jag orkar inte engagera mig särskilt mycket i det utan jobbar på som vanligt. Man kan ju ändå inte påverka nåt och det brukar bli rätt bra till slut. Och blir det inte det så får jag hitta nåt annat att försörja mig på.

I tisdags var jag i Högdalen och tog en simlektion. Vägg i vägg med badet ligger ett gym. Bara en glasvägg skiljer lokalerna åt och de som tränar på löpband, cross trainers och trappmaskiner har utsikt mot simbassängen och vi som simmar kan se dem på gymet. Jag reflekterade över att majoriteten av besökarna var av utländsk härkomst, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på vart jag befann mig. Det blev plötsligt rätt påtagligt att vi lever i ett segregerat samhälle. I Täby och innerstan, där jag oftast befinner mig, finns det mest svenskar. Det som jag dock tyckte var glädjande var att många av dem som tränade var tjejer av utländsk härkomst. Jag blev glad eftersom jag vet att det traditionellt sett i flera länder, särskilt i Mellanöstern och Afrika, inte är accepterat att kvinnor ägnat sig åt sådana aktiviteter. Men här var det tjejer i burkor och slöjor som sprang på löpbanden och tjejer iklädda mer eller mindre heltäckande baddräkter som simmade. Coolt tyckte jag!

För ganska precis ett år sen flyttade vi till Täby. Och vi trivs jättebra i huset och i området och i kommunen. Jag säger som barnen: Jag älskar vårt hus! Julen närmar sig och i helgen har vi klätt granen och bakat pepparkakor. Eftersom vi har jättehögt till tak i vardagsrummet ville jag ha en riktigt hög gran, vilket kräver en rejäl julgransfot, vilket jag inte tänkt på. Men skam den som ger sig, vi var tvungna att ge upp jakten igår men imorse kl 10.00 stod jag utanför Claes Ohlson och lade beslag på den sista julgransfoten i modell större till det facila priset av 699 kr. Men jag ser det som en investering. Vårt överflöd av tomtar ter sig plötsligt inte så överflödigt längre när man har drygt 200 kvm att sprida ut dem på. Så kanske måste vi önska oss fler framöver...

Mycket fin gran, tycker jag iaf

Barnen dekorerar pepparkakor

Under veckan har jag även kommit till insikt om att jag verkligen irriterar mig på martyrer och jag tycker förfärligt synd om dem. Tänk att gå omkring hela livet och och tycka synd om sig själv och samtidig vara helt oförmögen att göra nåt åt sin situation. Att gå igenom livet och ständigt tycka att man blir orättvist behandlad, vilket man på diverse olika sätt försöker göra omgivningen uppmärksam på. Men omgivningen har fullt upp med sig själv och sina egna problem, så man uppfattas bara som gnällig och tråkig. Och målsättningen att ge andra dåligt samvete misslyckas alltför ofta. Jag är av den åsikten att var och en ansvarar för sitt eget liv och sin egen lycka. Man får utgå ifrån sin egen situation och göra det bästa av den. Mitt liv har inte varit nån himla dans på rosor jämt men jag har vägrat att vika ner mig och tillåta mig att bli en martyr. Jag har bestämt mig för att livet är värt att leva, det gjorde jag för många år sen, och sen dess ser jag till att just leva livet och inte tänka livet.

Veckans snålaste står mäklarfirman, som vi köpte huset genom, för. Både jag och Perry får SMS från dem fortfarande. Efter att ha haft hjälp av Individa vid försäljningen av vår lägenhet, var det en skarp kontrast att tvingas göra sitt livs största affär med denna mäklarfirma. För mig står Individa för kvalitet och personlig service medan den andra firman, och många med dem, fokuserar helt på kvantitet. I de två SMS:sen vi fått under veckan uppmanas vi rekommendera mäklarfirman genom att klicka på en länk. I det första SMS:et stod det att om vi rekommenderar dem skänker de 5 kr till Barncancerfonden. I det andra, påminnelse-SMS:et stod vi "tycker till" om dem så skänker de pengar till Barncancerfonden. Förhoppningsvis kom de själva på hur snålt det såg ut med 5 kr. Jag hade kunna tänka mig att tycka till, man kan ju ge bottenbetyg, men 5 kr, viket skämt! Ska man ägna sig åt välgörenhet ska det vara på riktigt, inte bara i marknadsföringssyfte. I kontrast kan nämnas en liten byggnadsingenjörsfirma som Perry har kontakt med. De skänker 5 kr per debiterad timme under 2014 till Musikhjälpen. 

Veckans trevligaste var nog lunchen på Berns med min vän och kollega Caroline. Vi unnade oss en finlunch med dessertbuffé. Mycket mysigt, gott och välförtjänt.

Julstämning på Berns

Veckans roligaste var när jag fick chans att skänka bort mina nya terminalglasögon till en bättre behövande. De gjorde succé på jobbet under den tiden jag hade dem. Alltid kul att man kan glädja nån!

Lovely!

Vilken som var veckans, eller månadens, godaste saffransbulle är svårt att avgöra. Jag har ätit så gott som en saffransbulle per dag sen i början av december och alla har varit typ lika goda. Kulmen nåddes dock i tisdags då jag bad en kollega köpa en bulle åt mig. Han kom tillbaka med en hel längd, bullarna var slut. Efter att ha tryckt i mig hälften fick jag ont i magen och det dröjde ända till fredagen tills jag var sugen på saffransbulle igen. Men det kanske var lika bra det. En mycket närstående person konstaterade i all välmening att min mage, och även resten av kroppen för den delen, är förvånansvärt mjuk och odeffad med tanke på hur mycket jag tränar. Jag tycker det är bra att ha lite vinterpäls när det börjar bli kallare ute och bryr mig inte så mycket faktiskt. Och till våren/sommaren finns det ju inga saffransbullar, så det finns hopp om att jag kommer hinna bli lite mer fit till beach 2015.

Hur många bullar motsvarar en längd?

Veckan avslutades med en trevlig middag tillsammans med bästa vännerna som vi ska åka till fjällen med. Tanken var att vi skulle planera resan, framför allt vem som ska ta med vad i dryckesväg, men det blev som vanligt rätt mycket fokus på barnen och nuet. Jag drabbades av julsentimentalitet och försökte döva känslosvallet med lite för mycket gott vin, vilket hjälpte och det sentimentala förbyttes mot glädje. Kvällen ägnades åt att slå in julklappar och imorgon jobbar jag årets sista arbetsdag. Tänk vad ett år går fort när man har kul!

En välbehövlig time-out innan jul

Timothy var hemma från skolan halva torsdag och fredag förra veckan eftersom han sa att han hade ont i huvudet och magen. Ingen magsjuka dock men lite småfeber och ett stort behov av att få vara hemma och bara ta det lugnt tror jag. Samuel har kämpat på, snorig och lite hostig och även han jättetrött. Han somnar varje kväll i cykelkärran påvägen hem från förskolan eller så går han och lägger sig i sin säng och somnar när man håller på att laga mat. Även vi vuxna är nog lite trötta om vi känner efter ordentligt, jag har ju varit ordentligt hängig drygt två veckor, men det gör vi inte för vi vet att vi måste hålla ut en vecka till. Men i ren självbevarelsedrift valde vi att ta en time-out i helgen. Vi bestämde oss för att bara fixa hemma och ta det lugnt och hänga med barnen. Det gav resultat både avseende fixandet och julefrid i familjen.

I lördags bytte min egen MacGyver ut ett trasigt element i hallen och i Timothys rum, det tog "bara" ett år för oss att ta tag i det. Varför anlita en elektriker när man har en Perry? Efter mycket strul fick vi det tillslut båda elementen att fungera och det gav inspiration till mer fixande (vi brukar annars vara hopplöst ohändiga och lyckas göra fel även när vi bara ska montera ihop den enklaste IKEA-möbeln). Så efter det hängde vi upp tavlor, fotografier, fönsterbärda, hylla i hallen, fixade utebelysning och hängde upp en Stringhylla i vardagsrummet. Vi hann även med en promenad i det härliga vintervädret till Blomsterlandet och köpte en krans att hänga på dörren och en juldekoration till vardagsrummet. Perry julpyntade förra helgen så nu börjar det likna ett riktigt mysigt hem. På eftermiddagen åkte vi och spelade bowling hela familjen. Det var mycket uppskattat, särskilt av Timothy, men även Samuel kom igång efter ett litet tag. En sötare bowlare får man leta efter, tänk att de hade bowlingskor i storlek 28. Jättekul att kunna göra något tillsammans alla 4!

Liten bowlare

Igår var vi också bara hemma och softade, med undantag för en lite utflykt till Viggbyholms Stationcafé. Där kan man sitta och fika och titta ut på Roslagsbanan och se tågen passera. Det höll Samuel relativt lugn ett bra tag och vi hann får i oss lunch och en chokladboll innan han blev för vild. Då gick vi vidare till Barnens handelsbod. Det är en mycket annorlunda leksaksaffär där man får personlig hjälp, där barnen får röra sakerna och där det inte finns en LEGO-byggsats så långt ögat kan nå. Men det finns en mängd andra fina leksaker och spel och vi lyckades hitta julklappar till alla kusinerna utan att Samuel rev hela affären. Mycket effektivt!

Väl hemma var det dags för julbad för barnen. Vårt enorma badkar tar en evighet att fylla och det blir som en pool för dem. Tyvärr blir de ofta väldigt vilda i badet och plaskar, skriker och lever om så att hela badrummet ofta blir som en pool. Igår höll det på att spåra ur totalt och jag tänkte att jag provar nåt nytt. Så jag släckte ner, tände ljus och satte på en CD med Beethoven. Sen gick jag ut. Efter en stund blev det helt tyst inne i badrummet och när jag kikade in låg båda två och guppade på rygg och var jättesöta. Efter badet var det dags för Samuel att klippa sig. Som vanligt är det en traumatisk upplevelse där det gör ont i håret mest hela tiden. Men det går bättre och bättre och igår grät han inte en enda gång :).Sen lekte killarna faktiskt hela kvällen tillsammans i Samuels lektält, jag trodde knappt det var sant. Jag hann laga köttbullar som de båda åt med god aptit. Sen fick de se film och äta popcorn i soffan och det blev en alldeles för sen läggning. Men båda barnen somnade glada i sina sängar på mindre än 2 minuter så det var helt ok. En otroligt skön helg där vi alla hann ladda med lite energi inför sista arbetsveckan innan julledigheten. 

När barnen somnat hoppade Perry upp på trainern och jag körde ett yogapass i lekrummet. Det känns så himla skönt att vara nästan frisk igen. I lördags körde jag ett hyfsat långt terrängpass i skogen och igår morse var jag och simmade. Imorse cyklade jag i halvstorm och snöblandat regn till jobbet och njöt av att slippa trängas på bussen och i tunnelbanan. Förra veckan monterade Perry min racer på trainern. Han tyckte inte jag skulle cykla utomhus när jag fortfarande var dålig i hals och bihålor, mycket omtänksamt. Så förra onsdagen, när abstinensen efter träning blev för svår, hoppade jag lydigt upp och trampade i 35 min. Men gud så tråkigt, jag höll på att försmäkta av tristess och värmeslag. Så igår kväll fick min racer åter förpassas in i förrådet och Perrys cross tog plats på trainern igen. Ordningen återställd. Jag föredrar att cykla utomhus så jag och crossen kämpar på i ur och skur. 

Min Venge fick prova trainern men gillade inte den

För ett par veckor sen lyckades jag lägga beslag på två flaskor champagne, Terre Natale 2002. Endast 360 flaskor levererades till Sverige 5 december och jag klickade hem två!!!! Under tio års tid har denna årgångschampagne lagrats i producentens källare i Premier Cru-byn Ludes. Med Terre Natale - ursprungsjorden - har vinmakaren François Huré, enligt experterna, skapat en superkomplex och smakspäckad lyxchampagne. Champagnen tillverkas bara när skörden är perfekt, som den var år 2002, ett så kallat riktigt Grande Année. Det ska bli spännade att testa den på nyårsafton. Kanske blir det en stor besvikelse, för jag är ju egentligen ingen finsmakande champagneexpert, eller så blir det succé. Det som lever får se!

Nyårsskumpan :)

Vilken är din Sliding doors?

Min man tycker att det borde finnas lite fler nyanser i min värld, att allt inte behöver vara svart eller vitt. Och jag håller med och jag har blivit bättre med åren men det skulle inte skada med ännu lite fler nyanser. Som nu till exempel när jag varit krasslig i 14 dagar och ganska risig den senaste veckan så att träna har varit helt uteslutet. Då faller jag in i gamla tankebanor och vill genast ta tillbaka min anmälan till Kalmar IM, för hur ska det gå om jag missar en träningsvecka? Då kommer jag säkert inte klara tävlingen (som går av stapeln i augusti 2015). Stressen ökar då jag ser mina träningskompisars pass radas upp i sociala medier och det blir ännu mer påtagligt hur mycket jag missar. Vad min blockerade hjärna inte tänker på är att de troligtvis också är sjuka ibland, bara inte samtidigt som jag är sjuk. Och om man ser tillbaka på det senaste året så har jag varit relativt frisk och skadefri, så vad har jag egentligen att gnälla över? Om/när hela familjen ligger däckade i influensan, då kan det kanske vara befogat med lite gnäll, men en vanlig bondförkylning är bara att genomlida och kanske även försöka njuta lite av att ha tid över till annat såhär i juletid. Men det är ju det där när saker och ting inte blir som jag har tänkt mig....

En av mina absoluta favoritfilmer är "Sliding doors" och jag brukar ofta tänka på andemeningen i denna film. Om inte om hade varit, hur hade livet varit då? Jag tror på ödet, jag är fatalist. Det innebär inte att jag tror att allt som sker har en mening, däremot tror jag att många saker i våra liv är förutbestämda. Kanske är det bara för min egen bekvämlighet som jag tror det, må så vara. Men jag upplever oftare än sällan att saker som händer i livet, ofta mindre bra eller jobbiga saker, i efterhand får sin förklaring. Eller snarare att jag i efterhand kan inse att de inte enbart var av ondo utan att det faktiskt kan ha lett till nåt positivt i slutändan. Och jag försöker att tänka på det när man är mitt i något som känns meningslöst, orättvist och jobbigt. Några exempel på mina sliding doors, som lett till nåt bra:

- Om jag inte fått hälsporre hade jag aldrig börjat simma och cykla så mycket. Och då hade jag inte börjat med triathlon och inte träffat alla trevliga människor jag lärt känna i klubben.

- Om barnprojektet rullat på och vi inte förlorat Lilla A 2004, hade vi inte dragit igång adoptionsprocessen och fått våra fantastiska småkillar. Huh, hemska tanke att nån annan hade fått dem. Vi hade troligtvis inte åkt till Korea och fått uppleva mitt födelseland. Och jag hade inte landat i mitt ursprung och min identitet och inte kunnat vara en bra förebild för mina barn.

- Om vi inte fått två vattenläckor i lägenheten hade vårt husköp inte blivit försenat och då hade vi inte bott i det fina huset vi bor i nu. 

...och så vidare. Det kan vara stora och små saker men gemensamt är att de inte skulle inträffat om allt gått enligt den tänkta planen.

För mig som är en präktig och planerande person känns det ofta stressande när allt inte blir som jag tänkt mig. Men jag har blivit mer avslappnad med åren. Sen vi fick barn lever jag snarare efter måttot att inget oftast blir som man tänkt sig. Det är bara att hålla i sig och åka med, för det brukar bli bra ändå. För det blir det oftast, det blir bara lite annorlunda. Så vilken är din Sliding doors?

Idag är det Lucia och det är en av årets mysigaste dagar tycker jag. I veckan var vi på luciafirande på förskolan. Samuel, som är en mycket viljestark liten kille, vägrade först att ha på sig tomtedräkt, pepparkaksdräkt eller stjärngosselinne. Han ville ha fladdermuströjan. Efter endel lirkande och halvlögner om att fladdermuströjan var smutsig, gick han med på att prova pepparksdräkten. Och tro det eller ej, men vi fick iväg honom till förskolan iklädd pepparkaksdräkt. När vi kom dit sa en av pedagogerna: Nej, men vilken fin pepparkaka som kommer här! Varpå Samuel förnärmat utbrast: Men jag är ingen pepparkaka, jag är ju vanliga Samuel ser du väl! Och jag började gapskratta. Undrar om han gav uttryck för en identitetskris till följd av adoptionen? Jag hoppas inte det utan tror snarare att det bara var en typisk Samuel-kommentar.

Söt pepparkaka

Förra helgen var det gradering för Timothy på karaten. Jag var för dålig för att orka hänga med till Tibblehallen så jag och Samuel var hemma och bakade. Graderingen gick bra och Timothy har numera rött bälte. Det känns som han har utvecklats mycket den senaste terminen, både fysiskt och mentalt. På träningarna är det stenhård disciplin och det kan vara svårt att vara fokuserad i en hel timme när man är 6-7 år. Men det går bättre och bättre. Även fysiskt så har han växt till sig lite, även om han fortfarande är en liten 7-åring. Han gör alla rörelser jättefint och för en som inte är insatt verkar det obegripligt att de förstår vad de ska göra när det bara ropas ut olika kommandon på japanska, men alla barnen förstår. Det ska bli spännande att se om han vill fortsätta med karaten framöver. Hans andra stora intresse är numera fiolen. Han har spelat en termin och tycker det är jättekul. Perry och jag är imponerade såklart eftersom vi själva är två total omusikaliska individer. 

Pepparkaksbak

Bullbak

Gradering,  Timothy längst ut till höger

Rött bälte

Glädjen över att se ljuset i tunneln

Stockholm har haft 1,5 soltimmar i november i år. Det är inte konstigt att man känner sig trött och glåmig. Men i onsdags kom solen fram och jag passade på att springa en sväng på lunchen bara för att få lite D-vitamin. Jag saknar ljuset och det känns som det inte ens är riktigt ljust mitt på dagen. Kanske är det bristen på ljus som gjort att jag varit rätt låg under en period. Men under förra veckan kunde jag skönja en förändring. Jag fick liksom tillbaka lite energi, orkade ta tag i saker och ting på jobbet, ville ha nya projekt och lära mig nya saker, fick en plötslig lust att ordna middagar och umgås med vänner, blev jättesugen på att gå på after-work, fick tillbaka lusten att blogga igen osv. Det kändes som en lättnad att äntligen se ljuset i tunneln, även om det är ett tag kvar tills dagarna blir längre igen.

I går sprang jag Stockholm Tunnel Run 10 km. Ett lopp som gick nästan 100% under jorden, i mer eller mindre mörker. Jag var inte alls sugen på att tävla, kroppen kändes seg och jag hade grym prestationsångest. Jag är, och kommer nog alltid förbli, hopplöst långsam på kortare distanser, vilket gör mig stressad. Dessutom är det otroligt jobbigt att springa kortare lopp, i en mara är ju i alla fall de första 30 km hyfsat bekväma och man ligger aldrig på mjölksyratröskeln utom möjligtvis på upploppet. Under ett 10 km-lopp ligger i alla fall jag på den tröskeln från start, och jag flåsar och frustar och ser ut som nåt man kan skrämma barn med. Löpteknik vad är det? Perry skulle också springa loppet men fick gubbvad så han stod över. Kanske bidrog detta till min osugenhet. Detta var ju nåt vi skulle gjort tillsammans, i alla fall haft sällskap dit och hem. Bara nån timme innan start slängde jag iväg ett SMS till en kollega och frågade om han ville springa, och det ville han. Det är alltid kul att ha nån att hänga med innan start så jag blev glad. Mina förväntningar på loppet var komma närmare 45 min än 50 min, utan att behöva ta i så att jag kräktes.

När Perry o Timothy kom hem från karaten igår morse hoppades jag upp på cykeln och trampade iväg till Östermalms IP. Där parkerade jag cykeln, lämnade väskan och träffade kollegan. Sen gick vi ner till starten vid Tallink/Silja Line. Det var 42 000 personer anmälda men ändå kändes det inte trångt varken i bajamajakön eller under loppet. Arrangörer var Lidingöloppet och de har ju viss rutin så allt flöt på väldigt smidigt. Jag startade i andra startgruppen och stack iväg kl 12.10. Klockan 12.56 var det över. Loppet var spektakulärt och banan mycket jobbigare än jag trodde. Det gick upp eller nedför hela tiden och bitvis kändes det som jag stod stilla. Så när jag äntligen såg ljuset i tunneln blev jag oerhört glad. De sista 350 metrarna innan målet var en låååång uppförsbacke men jag lyckades lägga in en pytteliten spurt och gick i mål på 46.48, en tid som jag är nöjd med. Närmare 45 än 50 min utan att ta ut mig alltför mycket :). Jag pustade några sekunder, fick min medalj och hittade kollegan vid mötesplatsen. Han hade överträffat sina egna förväntningar med råge och slog till med en tid på 42.06. Efter en rask promenad tillbaka till Östermalms IP var det bara att slänga sig upp på crossen och trampa hem till Täby igen. Det blev en bra träningsdag; 10 km löpning i tröskelfart och 30 km cykel, får väl nästan räknas som ett brickpass?

På kvällen hade jag och Perry date. Vi firade att vi hade varit förlovade i prick 11 år, det är ju jättelänge faktiskt, och var på MissVoon och åt och drack mycket gott. Barnen passades av bästa barnvakten Tom och de sov så sött i sina sängar när vi kom hem vid 12-tiden. De hade varit jättesnälla och Tom tyckte att nattningen gått löjligt enkelt. Ibland känns livet bara gott att leva!

Vändpunkten efter 5 km vid Universitetet

30 november öppnar Norra Länken för biltrafik

Länge leve präktigheten

Jag tror att jag uppfattas som rätt präktig av mina kompisar, ordentlig liksom och eventuellt lite tråkig. Det är coolare att vara lite flummig, sådär lagom förvirrad så att det verkar som man inte helt har koll eller som att man inte bryr sig så mycket. Och jag håller med, det verkar rätt charmigt och ofta ordnar sig allt ändå för det finns alltid nån präktig människa som styr upp det hela. Ibland träffar jag personer som jag tycker är präktiga, ja det är faktiskt sant, och om jag då bara fortsätter att vara mig själv blir det plötsligt jag som är lite flummig och lätt förvirrad. Det är en rätt härlig känsla att känna att nån annan har koll på allt och styr upp saker och ting. Så emellanåt har jag försök förändra mig och bli mindre präktig, men det funkar sällan bra i längden. För jag är och förblir präktig. Och numera gillar jag det för det är ju sån jag är. Så varför låtsas vara nåt man inte är? 

Jag gillar att ha viss struktur på vardagen och att planera mitt liv i viss utsträckning. Allt blir lite enklare då, särskilt när man har barn, jobbar heltid, vill hinna träffa vänner och träna minst 6 timmar per vecka. Jag gillar att planera våra resor, även om det innebär att man sällan får sista-minuten-priser. Jag tycker även om att planera kommande veckas middagar så man kan se till att ha allt hemma och slippa småhandla under veckan. Jag planerar alltid veckans träningspass och jag gör en grov veckoplanering på jobbet. När jag tävlar vill jag vara där i god tid, även om det är coolare att komma stressande i sista sekunden med nummerlappen och tidtagningschipet i handen och verka som att man egentligen inte bryr sig. Om jag ska hålla möte på jobbet vill jag vara förberedd, sen att man kanske inte alltid är det är en annan sak. När vi ska åka till fjällen tycker jag om att ha middagarna planerade i viss utsträckning så att man slipper trängas i den pyttelilla mataffären efter after-skin och slåss om spagettin och köttfärsen som säljs till ockerpriser. Listan kan göras lång och jag får ibland pikar från min omgivning rörande sånna saker.

I deras ögon framstår troligvis som präktigheten personifierad. Det innebär dock inte att jag inte kan glömma matsäckar till Knytte, åka till fel avgång på Gotlandsfärjan, klä ut fel barn till Emil på Astrid Lindgrendagen, glömma bort var Timothys livs första stråksamling äger rum, glömma en sovande Samuel i cykelkärran i släckt och låst garage, glömma nycklarna i dörren ett antal gånger mm. Men detta räknas inte och är heller inte särskilt charmigt. Det ska nog snarare skyllas på glömska än på charmig flummighet, för jag är ju i grund och botten är jag ju väldigt ordentlig, eller....

För många år sen fick jag och kompis en komplimang, det var nog i alla fall menat som så fast vi snarare tolkade det som en förolämpning. Den löd: "Tjejer, ni är som bäst när ni är fulla!" Det vi tolkade in i denna kommentar var att vi i vanliga fall är rätt trista och ordentliga men när vi var fulla blev vi roligare helt enkelt. Och kanske är det så att jag behöver några glas vin för att bli av med den värsta präktigheten? Eller så säger det bara mer om den som fällde kommentaren än om oss. För vem säger att man inte kan vara både präktig och rolig och nykter på samma gång?

En präktig mamma bakar goda bullar

En präktig triathlet virkar triatholnmössa

Konsten att vara nöjd

I dagens samhälle är det minsann ingen lätt grej att vara nöjd, men jag har fått för mig att det är nåt som de flesta människor skulle vilja vara. Samtidigt kan det ibland uppfattas om lite dåligt att gå omkring och vara nöjd mest hela tiden. Det signalerar att man inte har några ambitioner och att man liksom bara går omkring och myser i nuet och att det inte finns nåt "go" i en.

Jag är rätt nöjd med mycket i mitt liv; vårt hus, mina barn, min man, min racer, mitt jobb, ja med livet i största allmänhet. Men jag är också lite vidskeplig, så jag vågar inte uttrycka det så ofta och jag vågar heller inte gå omkring och njuta av livet för mycket för då är jag är rädd att något dåligt ska hända. Det kanske inte kallas vidskeplig utan troligtvis är jag bara en cyniker...

Sen jag började med triathlon är jag dock mindre nöjd än vad jag var tidigare, i alla fall med min träning. När jag bara, eller enbart, ägnade mig åt löpning kunde jag vissa veckor känna mig riktigt nöjd. Det var de veckor då jag fick ihop 3-4 bra löppass; ett långpass, ett intervallpass, ett tröskelpass och ett bonuspass. Då var liksom kvoten fylld, jag kunde inte springa mer och jag kände mig nöjd. Nuförtiden har jag svårt att känna mig nöjd, hur många timmars träning det än blir per vecka för det finns ingen risk att nån kvot ska bli full, det finna alltid nåt jag borde träna mer. Cykelpendlingen ger 6-9 mil per vecka och under sommaren och hösten har jag nästan alltid kört nåt cykelpass på helgen också. Det är bra för jag är inte direkt bra på att cykla, å andra sidan ger pendlingen ingen kvalitet men är bättre än ingenting. Löpningen har fått stå tillbaka sen senaste maran i maj och jag springer bara 1-2 gånger per vecka, ett lunchpass och ett på helgen. Men här finns ingen plan mer än att hålla mig skadefri, så det är ingen ordning alls. På sista tiden har det blivit en del terränglöpning vilket är super-duper-kul. Sen har vi simningen, som visserligen är kul när man väl kommer i vattnet, men ack så påtagligt att komma iväg. Träningen förläggs alltid till före jobbet, sjukt tidigt, eller efter nattning vilket är lite för sent. Men jag kämpar på. Och jag har alltid ett pass att följa, så inget planlöst simmande utan varje minut tillvaratas. Sen blir det lite yogapass hemma på kvällarna och jag smiter även ner på gymet på jobbet ibland. Så totalt tränar jag rätt många timmar per vecka med tanke på att jag även har ett "vanligt" liv, men ändå känner jag mig som sagt sällan nöjd.

Och det är nåt jag måste ändra på, för om man pratar med genomsnittsmotionären tycker de man är lite vrickad när man säger att man inte hinner träna så mycket och låter halvmissnöjd över det. Jag brukar dock försöka undvika ämnet för att inte verka besatt och självupptagen, men ibland kommer det upp och då vill jag vara ärlig och samtidigt försöka verka normal. En normal människa föredrar att gå omkring i människokläder framför träningskläder, föredrar att ta bussen till jobbet om det regnar, snöar eller blåser framför att ta cykeln eller springa, föredrar att åka till New York framför att åka på träningsresa, föredrar sovmorgon framför att sticka ut på långpass kl 6 på morgonen osv. Jag själv tycker att jag lyckas ganska bra med att framstå som normal, men jag vet inte om mina vänner håller med. Som min goda vän Anna i Lund sa: "Du är så duktig, jag är verkligen superimponerad. Och Per, du är också duktig för det kan väl vara ganska jobbigt att vara ihop med nån som tränar mycket?" Och visst har hon rätt den kloka Anna. Som tur var har jag hittat några nya kompisar i triathlonklubben som är precis som jag, eller faktiskt ännu värre. De är duktigare, tränar mer och har dyrare grejer, så när jag är med dem är det jag som känner mig normal vilket är väldigt skönt som omväxling.

Jag funderar ibland på vad som krävs för att jag ska känna mig nöjd och just nu är det att jag håller mig frisk och skadefri och kan träna bra inför Kalmar i augusti nästa år. Jag vill vara väl förberedd, kunna genomföra loppet och tycka det är kul, inte bli skadad och vilja göra det igen. Och som med alla långlopp så vet jag att det är inte loppet som är utmaningen utan vägen dit. Så nu gäller det att bita ihop och träna på, men även att träna smart och att känna sig nöjd längs vägen. Annars finns det risk att stressen tar överhand och att glädjen försvinner. Och jag har lovat mig själv att den dagen jag inte tycker det är kul att träna längre så ska jag sluta. Men så långt ska det inte gå. Istället ska jag börja värdesätta all träning jag faktiskt hinner med istället för att stressa upp mig över det jag eventuellt inte hinner med. Jag ska bli lite mer nöjd helt enkelt!

Igår satt jag och tittade på gamla bilder och blev lite nostalgisk. Jag slogs av hur mycket känslor som är förknippade med vissa foton. Jag fastnade vid tre bilder vilka samtliga förmedlar en känsla av harmoni. Bara genom att titta på dem kan jag återuppleva känslan jag kände då, trots att det var 8-10 år sedan bilderna togs. En av dem lade jag upp som skärmbakgrund och jag blir glad varje gång jag ser den.

Nu ser jag fram emot en lugn och skön familjehelg. Ikväll ska jag på teater med en god vän. Imorgon är det först brunch i Uppsala och sen bad i Fyrishov. På kvällen blir det filmtajm hemma med Draktränaren 2. På söndag ska jag virka på min mössa och bara ta det lugnt. Förhoppningsvis hinner jag med ett terränglöpningspass också, då kommer jag känna mig nöjd!

Bottenhavet utanför Högbonden på Höga kusten

Augustinatt i skärgården

Morgonsol i Chamonix

Rundare med åren

När jag var yngre var jag rätt fyrkantig både utseendemässigt och tankemässigt. Det mesta var svart eller vitt och jag kunde reta upp mig på saker som egentligen inte rörde mig. Jag hade ett behov av att säga min mening och krävde att bli hörd och respekterad redan från barnsben. Jag uppfattades nog ofta som en liten brådmogen, pedantisk besserwisser vilket varken gick hem särskilt bra hos vuxna eller barn. Vissa vuxna såg mig som ett hot, nån man helt enkelt inte kunde bestämma över, och jag ansågs vara jobbig och uppkäftig. Barnen tyckte jag var lite konstig och det tyckte jag med. Jag ville ju bara vara ett harmoniskt barn och vara sådär oförskämt glad och obekymrad som de andra barnen. Men det gick inte för min hjärna var redan intagen av alldeles förmånga tankar och åsikter.

I skolan var jag duktig och talförd fram till gymnasiet. Då skiljde sig mina föräldrar, vi flyttade och jag förvandlades till en obstinat och olycklig tonåring som var totalt likgiltig till det mesta. Jag struntade i skolan, jobbade mycket, kände mig annorlunda, umgicks med äldre kompisar och längtade bort mest hela tiden. Räddningen var min kusin Lena som då bodde hos oss och tog med mig ut på roligheter i stan. Vi hängde på krogarna trots att vi var alldeles för unga och busade och levde loppan. Betygen från gymnasiet var knappt godkända och jag ser tillbaka på den tiden som en parentes i livet. Men jag hade tur att Högskoleprovet passade mig. Mitt toppresultat blev min biljett in till univesitetet och väl där hade jag inga problem att hänga med. Så jag tackar den som lade förslaget att införa Högskoleprovet, för alla förtjänar väl en andra chans!?

Nu är jag vuxen, ja faktiskt mer än så, och mamma och fru. Jag har ett ordentligt jobb och en del riktiga vänner som står ut med mig år ut och år in. På jobbet tycker många att jag är en "frisk fläkt" och jag känner mig inte sällan som Lotta på Bråkmakargatan. Jag är ofta politiskt inkorrekt och jag vet att jag gör min vardag onödigt jobbig men ibland kan jag bara inte låta bli. Jag mår dåligt av att se hur det fjäskas uppåt och hur man offrar kollegor för att själv komma framåt. Herregud, alla kan väl omöjligt tycka likadant? Eller blir det så när man varit för länge på samma ställe? Det är förmodligen mig det är fel på och jag borde kanske byta jobb? 

Men så läster jag en artikel av Lottie Knutsson där hon skrev att företag borde anställa fler vildhjärnor. Så kanske är det inte helt kört för mig, jag har ju mitt jobb kvar och har jag riktigt tur kanske jag kan bli nån mellanchef om några år när jag slipat lite mer på mina kanter. Med åren har kvadraten faktiskt blivit mindre kantig. Hörnen är rundare nu och snart liknar den kanske en cirkel, och då, om inte förr, kommer jag förhoppningsvis passa in. Jag väntar fortfarande på att den dagen ska komma!

Förra helgen var vi och besökte vänner i Skåne. Det var jättetrevligt och jag blir alltid lite nostalgisk när jag är där. De fyra åren i Lund och Malmö hör definitivt till höjdpunkterna i livet. Och det var med viss tvekan som jag flyttade tillbaka till Stockholm. Med facit i handen är jag dock mer än nöjd. I Skåne saknar jag pulsen, mångfalden och skogen och jag har aldrig mött så mycket rasism och smygrasism som jag gjort i Skåne. Jag gillar mångfalld och uppskattar olikheter hos mina vänner och i min omgivning. Och jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp och känna sig som två ufon och ständigt bli påminda om att de inte ser ut som alla andra. Därför tackar jag min lyckliga stjärna för att vi bor i vår fina huvudstad.

Morgonjogg längs havet

Gissa åt vilket håll det oftast blåser?

Glimmingehus i dimma

Timothy på stranden

Träningsmässigt har de senaste veckorna varit lite upp och ner. Jag var sjuk i en vecka men förra veckan vart riktigt bra, så nu känns det som jag är på gång igen. Kroppen känns stark och jag har fått lite ordning på simningen och tycker det är kul att simma igen. Jag har kommit igång med terränglöpningen och upptäcker nya stigar och spår i vår skog varje helg, det är lerigt och blött och alldeles, alldeles fantastiskt kul. Jag har helt slutat använda klocka och tycker numera alltid att jag springer jättefort ;).

Den vintertid nu kommer

Om mindre än två månader är det julafton och i söndags ställde vi om till vintertid. Den senaste veckan har hela familjen varit trötta och slitna och behovet av semester är större än någonsin. Tyvärr har vi ingen trevlig höstlovsresa till solen inbokad men vi ska vara lediga i slutet av veckan ett par dagar.

Timothy åkte till farmor och farfar i Småland tillsammans med kusinerna i lördags. Och Samuel åkte till mormor ett par dagar. Perry och jag hade en lyxhelg hemma utan barn och det var helt fantastiskt skönt. I lördags hade vi födelsedagslunch för min vän Mimmi med familj, hon fyllde nyss 40 år. De bor i London men hennes man Tom hade fixat en överraskningsresa för henne till Stockholm. De skulle bo på hotell och äta middag med hennes familj på lördagskvällen. Det hon inte visste om var att även hennes närmaste vänner var inbjudna till middagen, så när hon hörde av sig och frågade om vi inte kunde ses för lunch på lördagen hade jag inget annat val än att spela med. Det blev en trevlig lunch hemma hos oss innan vi var tvungna att mer eller mindre köra ut våra gäster för att hinna få iväg Samuel till mamma och fixa oss iordning. Men det gick bra och Perry o jag hann även med en liten löptur i lerig terräng i skogen. Härligt!

Kvällen tillbringade vi på hotell Diplomat. Vi började med champagne i Biblioteket, och det hann bli en hel del eftersom vi fick vänta rätt länge på Mimmi. Sen själva överraskningsmomentet, jättekul att se att hon faktiskt blev överraskad, och sen en fantastiskt trevlig middag i Blå Loungen med utsikt över Nybroviken. Hennes familj gav trevliga och roliga tal och maten och vinet var utsökt. Kvällen gick alldeles för fort och vid 1-tiden var vi tvungna att åka hemåt. Det var lite kul att vandra Birger Jarlsgatan upp mot Stureplan på natten, kvällen hade precis börjat för det hippa folket och jag kände mig hopplöst gammal och ute, men samtidigt otroligt nöjd över att få hoppa in i en taxi och åka hem till förorten.

Igår stod klockan på 11.28 när jag vaknade, vilket innebar att vi sovit hur länge som helst. Och ändå hade jag inte haft nåt emot att sova en stund till. Men nån gräns får det finnas på vad man lägger sin lediga tid på. Vi steg upp och åt frukost/lunch och åkte sen iväg för att kolla på möbler och lite grejer till barnens rum. Efter det var vi helt slut med åkte ändå till Täby C för att handla lite till. För att orka köpte jag en äppelmuffins och en power juice, Body Fuel Detox, bestående av nypressat äpple, morrot, rödbeta, citron, ingefära och "Defence kick". Kanske var det inbillning men jag piggnade till temporärt i alla fall. 

Energikick

Det blev en supereffektiv shopping där Perry fick både kläder och skor. Sen gick vi till Melanders och handlade middag; laxcarpaccio och hummersoppa med pilgrimsmusslor, som vi tog med oss hem. Tyvärr var ingen av oss särskilt sugna på vin men vi lyxade i alla fall till det med Pellegrinivatten. Kvällen tillbringades sen i soffan framför en film. En perfekt avslutning på en perfekt helg!

Laxcarpaccio

Förra veckan blev en rätt dålig träningsvecka. Den började bra med bland annat ett löppass till jobbet, men slutade sämre eftersom jag började känna mig trött och hänigig. I lördags fick jag ont i halsen och tappade rösten och är fortfarande kraxig så vi får se hur mycket jag vågar träna den här veckan. Min plan var annars att köra rätt hårt med dubbla pass sönd-onsd eftersom jag sen är i Skåne torsd-sönd och troligtvis inte hinner träna nåt alls. Den planen har dock redan spruckit. Men jag orkar inte stressa upp mig över uteblivna träningspass just nu. Är det nån tid på året som en triathlet kan unna sig lite vila, och kanske även försöka njuta av den, så är det under perioden oktober-december. Sen börjar upptrappningen inför nästa sommars tävlingar. Jag har ett millopp inplanerat i slutet av november men det är mer på skoj och jag kommer inte att gå all-in där eftersom min ena fot är lite skruttig. Så nu ser jag fram emot en lugn vecka, förhoppningsvis även på jobbet, med bara ett barn hemma. Sen en skön minisemester i Skåne hos vännerna Catrin och Calle i deras fantastiska hus utanför Ystad och avslutningsvis en lunch hos finaste Anna, som har blivit sambo :), i Lund innan vi åker hemåt på söndag.

Om att flytta fram sina gränser

Det som jag för ett år sen sa aldrig i livet till, kommer förhoppningsvis bli verklighet om mindre än ett år. Det som jag för två-tre år sen ansåg att bara övermänniskor kan genomföra, är jag nu själv anmäld till. Och jag tror verkligen att jag kommer klara det, ganska bra till och med, och det hör ju inte till vanligheterna att jag sticker ut näsan så. Snarare brukar jag ofta tvivla på mig själv och min förmåga och tycka att alla andra är så himla mycket bättre än jag och att jag själv aldrig gör några framsteg. Men i det här fallet tror jag på mig själv, annars skulle jag aldrig anmält mig, och jag ser fram emot utmaningen.

Hur kan det bli så? I mitt fall tror jag det kan förklaras med att jag under flera års tid tränat kontinuerligt och känner att jag byggt upp en bra fysik, samt att jag numera umgås endel med människor som gör sånna här grejer hela tiden. Det är lite som med marathon; när jag sprang det första gången 2010 kändes det som en otroligt stor prestation och jag var stolt i flera veckor. Idag springer var och varannan människa marathon och det är knappt nån som höjer på ögonbrynet åt det längre. Själv ser jag det numera som en rolig grej och en del av min träning, mer än som en jättestor prestation. För jag vet att alla kan göra det bara man tränar lite. I början när jag hörde talas om loppet med stort I var jag full av beundran för dem som genomfört den, det kändes ouppnåeligt. Nu känner jag att fortfarande beundran för jag vet hur mycket träning som ligger bakom en sån prestation, men det känns inte längre helt ouppnåeligt. Jag skulle också kunna genomföra det, lilla jag som aldrig varit bra på nån idrott men som alltid varit väldigt envis och målmedveten. Att jag sedan blir påhejad och uppmuntrad av nära och kära bidrar till att självförtroendet växer och att jag vågar satsa.

Vad är det då som ska hända om knappt ett år? Jo, den 15 augusti ska jag köra min första Ironmantävling i Kalmar. Det är ett långsiktigt mål och jag kommer att lägga upp min träning under året för att klara av den tävlingen. Fokus ligger på uthållighet. Jag kommer tävla under året men se det som träningpass och inte jaga några tider. Nu gäller det i första hand att hålla sig frisk och skadefri och att fokusera på nyckelpassen. I dagsläget har jag tre tävlingar inplanerade innan Kalmar; Stockholm Marathon, Halvvättern och Vansbro Halv Ironman, men först väntar en rätt lång period av bara träning, träning och åter träning.

Det var faktiskt Perry som kläckte idén att jag skulle ställa upp nästa år. Efter två OS-distanser och en halv IM-distans i år tyckte han att jag borde var redo. Men så mycket mer träningstid tror han inte jag behöver, så det kommer krävas rätt mycket planering för att få till det. Men jag tror det är bra, jag gillar ju att träna men även att vila och varje söndag planerar jag vilka pass jag ska köra under veckan. På så sätt kan jag verkligen vila både huvud och kropp när jag vilar. Annars blir det lätt att man går och funderar på om man inte kan klämma in ett pass här eller där och man tappar fokus på allt annat som är viktigare i livet. Det är helt enkelt så att vissa veckor hinner eller orkar man knappt träna nåt alls, medan det under andra veckor flyter på över förväntan.

För den som tycker att man är lite knäpp om man ser fram emot att få plåga sin kropp i 12-15 timmar med 3,86 km simning, 180,2 km cykel och sen 42 195 m löpning, kan jag rekommendera att titta på filmen från årets tävling. Och svara sen ärligt, blir man inte lite sugen på att vara med?

https://www.youtube.com/watch?v=nUdrdiREvUs

Förra veckan var en riktig vilovecka men fick en fin avslutning med cykling hem från landet på min pimpade racer, som numera börjar likna en tempocykel :). .

My preciousssss

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Efter ett par slitsamma veckor blev det så äntligen dags för mig och Brita att sticka iväg till fjällen, till Åre och Copperhill Mountain Lodge. Jag var där i somras och tittade på bygget som ligger så långt upp man kan komma i Åre Björnen, nästan ända uppe vid trädgränsen. Redan då fick jag en bra känsla och planerade att återvända inom kort. Jag bestämde mig för att åka dit en helg i september, utan barn och man, för att bara springa i fjällen och skogen, gå på SPA, få massage, äta god mat och sooooova. Och så blev det, och som en extra bonus följde min kompis Brita från triathlonklubben med.

Vi tog flyget från Bromma till Östersund i fredags morse. Brita som heller inte gillar kollektivtrafik, tog helt enkelt cykeln från Nacka till Bromma flygplats. Fullt så hard core var inte jag, utan istället tråcklade jag mig fram genom rusningstrafiken med tre olika bussar. Väl framme med incheckat bagage berättade Brita att hon är flygrädd, och jag förstod att hon menade allvar. Jag sa att det nog skulle gå bra och försökte prata om annat. När det blev dags för ombordstigning visade det sig att vi skulle åka med ett ganska litet propellerplan. Jag som inte heller direkt är jätteförtjust i att flyga höll god min för att inte Brita skulle bli ännu mer orolig och resan gick bra även om den var lite väl skumpig för min smak.

Framme i Östersund var det höst och det regnade och blåste. Vi hämtade ut hyrbilen och styrde mot Åre. Det blev ett lunch- och shoppingstop i Åre by innan vi körde upp till Copperhill. Vi hade bestämt oss för att springa en runda på fjället innan SPA och middag och vi tittade ut en lämplig runda på 17 km, plus 4 km ToR från Copperhill. Den där lilla extra turen innebar ca 2 km nedför slalombackarna ner till en spårcentral och på tillbakavägen motsvarande 2 km men då uppför slalombackarna. Glada i hågen gav vi oss iväg, laddade med energikakor och sportdryck. Vädret var mulet och lite blåsigt och det var regn i luften. Terrängen var blöt och efter bara nån kilometer var vi dyngsura om fötterna och långt upp på benen. Nedfärden gick bra, även om det är förvånansvärt jobbigt att springa nedför, och vi hittade vår led som vi tänkt springa och stack iväg. Det gick uppför i början men sen blev det lite mer varierande. Vi kom in i en skog och underlaget var blött, stenigt och massor med rötter. Benen och fötterna fick jobba och det var höga knän som gällde för att inte snubbla. Efter en timme hade vi kommit 5 kilometer och var rätt trötta. Vi insåg att vi aldrig skulle hinna springa 17 km som vi tänkt men ville ändå hinna en bit upp på kalfjället innan vi vände. Så vi kämpade på. Ibland var det så brant att det inte gick att springa och vi halkade hit och dit i leran. Men upp kom vi och utsikten och naturen var storslagen. Men den hårda vinden gjorde att vilan blev kort. Vi tog några bilder och sen var det dags att börja nedstigningen. Den gick å andra sidan mycket fortare än vi tänkt och tur var väl det. Uppfärden till Copperhill tog ca 20 min och det var två leriga och rätt möra löpare som staplade in på hotellet.

Brita med Åresjön i bakgrunden

En liten fjällbäck

Härlig utsikt från toppen

Somewhere over the rainbow

Efter ett besök i SPA:t och en smoothie var vi redo för middag i restaurangen. Miljön på hotellet var fantastisk. Mycket inslag av koppar såklart och annars mycket sten och trä. Maten var helt ok men inget som man kommer åka dit för igen.

Torsk till middag

Kopparlampor på Copperhill såklart...

...och en kopparvägg

På lördagen när vi vaknade möttes vi av uselt fjällväder. Det blåste 20-30 m/sek uppe på fjället och regnade/snöade. Vi hade tänkt ta bilen till Storulvån och springa till Blåhammaren, fika där och sen springa tillbaka. Men vi insåg rätt snabbt att det inte var så lämpligt. SMHI hade dessutom utfärdat en klass 1-varning i fjällen. Så vi fick tips om Blanktjänrnsrundan som utgår ifrån Vålådalen. Den går i lågterräng och skog. 

Hårt fjällväder

Det blev en jättefin tur och vädret blev lite bättre under dagen även om det fortsatte blåsa rejält. Vi var tvungna att passera en hängbro två gånger under turen och då fick vi båda en adrenalinkick. Vi klamrade oss fast i vajern, som fungerade som räcke, med båda händerna och gick hukandes långsamt över bron. När kastvindarna kom var vi tvungna att stanna eftersom hela bron svajade okontrollerat hit och dit. Jag som normalt inte är så räddhågsen av mgi var faktiskt lite skrajsen. Men vi kom över och vi kom tillbaka. Blanktjärnsrundan var jättefin och inte fullt så jobbig som att springa på fjället. Just den här dagen var tjärnen inte så blank men jag kan tänka mig att den är fantastisk en solig och vindstilla dag. Vattnet var dock väldigt blått, som glaciärvatten.

Blanktjärn

På eftermiddagen hade vi bokat massage och det gjorde gott. Hela kroppen var rätt sliten efter totalt 5 timmars löpning i tuff terräng. Det blev en skön eftermiddag i SPA:t och sen tidig middag innan vi däckade tidigt i de supersköna sängarna.

Igår var vädret vacker igen och vinden hade nästan avtagit helt. Vi åt en rejäl frukost, packade ihop grejerna och stack sen ut på en lite kortare löptur. Benen var stela och skorna hade knappt torkat men vad gjorde det? Efter 1,5 timmar var vi tvungna att återvända till hotellet. Efter en dusch och en snabblunch blev det rallykörning till flygplatsen. Vi hann precis med flyget och vips så var vi hemma i Stockholm igen. Helgen var riktigt lyckad trots vädret. Jag får mycket energi i fjällen och längtar redan tillbaka. Så nästa sommar hoppas jag vi kan åka dit hela familjen igen. Men först väntar en förhoppningsvis härlig vintersäsong.

Brita förevigar vyerna

Utsikt mot Åreskutan

Idag är benen, ja hela kroppen, lite sliten. Cykeln fick vila idag men imorgon får den nog följa med till jobbet igen, jag står bara inte ut med att åka buss och tunnelbana. Men nån löpning blir det inte förrän på torsdag. Efter en trevlig middag på stan men en kompis, är det nu dags för kvällsmål och sen är det godnatt. Tiden går alldeles för fort när man har kul!

En riktig tempohöjare

I helgen har det varit underbart väder, sol, nästan vindstilla och drygt 20 grader varmt. Perfekt cykelväder alltså! Jag har ju tillfälligt träningsförbud men det innebär inte att man inte kan ut och rulla lite på en tempocykel som man fått låna av en snäll klubbkompis. Så igår tog jag bilen och styrde mot Vallentuna med förhoppningen att hitta en rak och hyfsat öde väg där jag kunde vingla fram och tillbaka ett tag. Jag hade dock missat att det i söndags var Roslagshösten, ett cykellopp som går genom Roslagen, Vallentuna och Upplands Väsby. Det kändes som vart jag än körde så kryllade det av cyklister, och jag ville ju varken ha bilar eller cyklister på den väg jag skulle köra. Till slut hittade jag en väg som var ca 8 km, hyfsat rak men framför allt med väldigt lite trafik. Jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Det var lite vingligt i början och ovant att ha växlarna framme i pinnarna och bromsarna ute på handtagen, men efter bara en stund gick det bättre. Och efter ett par vändor gick det riktigt bra. Det var en härlig känsla att susa fram ihopkrupen som en köttbulle för att ta minimalt med vind. Det är absolut ingen värstingcykel jag lånat, tvärtom, men ändå var det en helt annan känsla jämfört med min racer. Så till nästa säsong ska jag definitivt sätta pinnar på racern och kanske även köpa ett par bättre hjul. Någon triathloncykel kommer jag dock inte att köpa även om det känns lockande.

Det lilla gröna vrålåket

Helgen förflöt annars utan större revolutionerande händelser. I fredags hade Perry och jag ett par timmar egentid. Samuel var hos mormor och Timothy var på kalas. Planen var att springa ett terrängpass, men eftersom jag var hängig bytte vi den aktiviteten mot en öl och lite snacks på altanen. Det var också härligt och ovant! 

Efter att ha varit helt sänkt hela helgen och sovit så fort jag fått en chans, börjar jag nu piggna till lite grann och jag hoppas kunna börja träna ordentligt i mitten av veckan. Imorse var jag i simhallen innan jobbet och körde lite teknikövningar i 30 minuter, sånt som man aldrig annars tar sig tid till när fokus ligger på fart och distans. Sen cyklade jag till jobbet i dimma och duggregn. Veckan bjuder förhoppningsvis på en utekväll på torsdag och kanske nån annan trevlighet mot slutet av veckan. Fram tills dess är det bara att bita ihop och beta av alla inbokade aktiviteter. Mitt mål den här veckan blir att piggna till igen och få tillbaka det lilla tålamod jag hade innan jag blev dålig. Det kan inte varit lätt att vara kille, varken stor eller liten, i den här familjen den senaste veckan. Jag hoppas att penicillinet hjälper och att jag slipper ytterligare en kur, vilket läkaren hotade med när jag försökte förhandla ner behandlingstiden från 10 till 7 dagar. Han sa att kuren normalt är 14 dagar och att det inte är ovanligt att man behöver två. Så jag tackade och tog emot min 10-dagarskur! 

Följetången med IKEA fortsätter. Eftersom även den fjärde leveransen innehöll en trasig garderobsdörr, den här gången med ett stort hål mitt i dörren, har vi nu bett om att få häva köpet. Så i helgen monterade vi ner garderoben, om det är meckigt att montera upp IKEA-möbler så är det ingenting emot vad det är att montera ner dem. Det tog två personer ca 1 timme. Och ikväll var de och hämtade delarna. Sen kommer de ringa och erbjuda oss återbetalning för varan, kompensation för monteringsarbete och även en skälig ersättning för allt besvär detta medfört. Spännande att se hur de värderar den sista komponenten.

Nu har jag varit på föräldramöte, lagat müsli och förberett middagen imorgon. Återstår att packa jympakläder, läggar fram fiolen och kläder till barnen. Sen får man sooooooova :)! Imorgon ska jag jobba hemma, larmkillen kommer och installerar larmet efter renoveringen samt heminredaren Rakel som vi anlitade lägenheten. Nu ska här bli ordning och reda, framför allt i barnens rum. 

Sista dagen i trötthetstöcken?

I nästan två veckor, ja ända sen veckan innan Stockholm Triathlon, har jag gått omkring och känt mig total orkeslös och dödstrött. Det har gått så långt att jag somnat på bussen och tunnelbanan, tagit power-naps i soffan för att orka natta barnen och längtat efter att sova under i stort sett hela min vakna tid. Samtidigt har jag försökt träna för att få tillbaka energin men det har varit helt hopplöst, så jag har börjat känna mig riktigt nedslagen. Så i veckan upptäckte jag ett stort rött märke på ena foten, och kom då ihåg att jag haft en fästing där i mitten av augusti. Så jag beställde genast tid hos läkaren och han konstaterade borelia, utan att ens ta ett blodprov. Så nu är det stark penicillin 10 dagar och ingen träning, eller bara lätt, i tre dagar. Inga muntra nyheter men i alla fall skönt att få en förklaring till denna totala genomklappning. Hoppas Penicillinet verkar snabbt för nu är jag trött på att vara trött. Nu förstår jag dock bättre varför det kändes så otroligt tungt på Stockholm Triathlon; boreliainfektion plus förkylning är ingen bra kombo. Jag är glad att jag kom runt under 2.45 och att jag inte fått nån allvarlig följdsjukdom. Det där med att lyssna på kroppen, som jag för ett tag sen tyckte att jag blivit så bra på, får jag nog ta och bli bättre på!

Annars rullar det mest på just nu. Förra helgen hade vi en riktig hemmahelg och det var jätteskönt. Timothy började på sin dans och verkar nöjd. Så numera är det karate på onsdag och lördag, fiol på tisdagar, jogging på torsdagar och dans på söndagar. Men jag tycker bara det är kul att han vill prova på många olika aktiviteter så det får bli lite stressigt ett tag. Jag antar att det bara är att vänja sig, för om nåt år har även Samuel aktiviteter.

Jag har kämpat på cykeln till jobbet flera dar i veckan trots att jag varit hängig. Men vädret är så underbart att jag bara inte står ut med att åka kommunalt. Så hellre cykla långsamt och få vara ute än att sitta och trängas på en varm buss och tunnelbana. Jag tog till och med cykeln till Högdalen i måndags då jag skulle till simlektionen, 26 km från oss. Egentligen är inte Stockholm större än att det går att cykla överallt. Det tar inte mycket längre tid än att åka kommunalt och går ofta snabbare än att åka bil. På vissa ställen har de byggt ut cykelbanorna och då är det riktigt kul att cykla. På andra ställen, typ Götgatan och Slussen, är det total kaos och när det är rusningstrafik för cyklisterna går det snabbare att promenera. Förra fredagen kom det en störtskur precis när jag skulle cykla hem och hämta barnen. På bara ett par minuter var jag genomsur och när jag kom till dagis blev det en stor pöl runt omkring mig. Men det var inte kallt så det var ändå rätt skönt att cykla. Jag fasar för vintern, tänk om det blir så kallt och mycket snö att det bara inte går att cykla. Hur ska jag stå ut att åka kommunalt?

Nu ska jag lägga mig i soffan och försöka hålla mig vaken en liten stund till. Imorgon är det karate kl 9 och sen ska vi åka och hämta Samuel som varit hos mormor idag och ska sova över till imorgon. Det är första gången han är där själv och han var väldigt förväntansfull. Eventuellt ska vi besöka det nya badhuset i Norrtälje imorgon, men vi får se. Först ska jag i alla fall få soooooova, och det tänker jag göra i minst 9 timmar!

Botemedlet hoppas jag

Förra veckan regnade det...