Glädjen över att se ljuset i tunneln

Stockholm har haft 1,5 soltimmar i november i år. Det är inte konstigt att man känner sig trött och glåmig. Men i onsdags kom solen fram och jag passade på att springa en sväng på lunchen bara för att få lite D-vitamin. Jag saknar ljuset och det känns som det inte ens är riktigt ljust mitt på dagen. Kanske är det bristen på ljus som gjort att jag varit rätt låg under en period. Men under förra veckan kunde jag skönja en förändring. Jag fick liksom tillbaka lite energi, orkade ta tag i saker och ting på jobbet, ville ha nya projekt och lära mig nya saker, fick en plötslig lust att ordna middagar och umgås med vänner, blev jättesugen på att gå på after-work, fick tillbaka lusten att blogga igen osv. Det kändes som en lättnad att äntligen se ljuset i tunneln, även om det är ett tag kvar tills dagarna blir längre igen.

I går sprang jag Stockholm Tunnel Run 10 km. Ett lopp som gick nästan 100% under jorden, i mer eller mindre mörker. Jag var inte alls sugen på att tävla, kroppen kändes seg och jag hade grym prestationsångest. Jag är, och kommer nog alltid förbli, hopplöst långsam på kortare distanser, vilket gör mig stressad. Dessutom är det otroligt jobbigt att springa kortare lopp, i en mara är ju i alla fall de första 30 km hyfsat bekväma och man ligger aldrig på mjölksyratröskeln utom möjligtvis på upploppet. Under ett 10 km-lopp ligger i alla fall jag på den tröskeln från start, och jag flåsar och frustar och ser ut som nåt man kan skrämma barn med. Löpteknik vad är det? Perry skulle också springa loppet men fick gubbvad så han stod över. Kanske bidrog detta till min osugenhet. Detta var ju nåt vi skulle gjort tillsammans, i alla fall haft sällskap dit och hem. Bara nån timme innan start slängde jag iväg ett SMS till en kollega och frågade om han ville springa, och det ville han. Det är alltid kul att ha nån att hänga med innan start så jag blev glad. Mina förväntningar på loppet var komma närmare 45 min än 50 min, utan att behöva ta i så att jag kräktes.

När Perry o Timothy kom hem från karaten igår morse hoppades jag upp på cykeln och trampade iväg till Östermalms IP. Där parkerade jag cykeln, lämnade väskan och träffade kollegan. Sen gick vi ner till starten vid Tallink/Silja Line. Det var 42 000 personer anmälda men ändå kändes det inte trångt varken i bajamajakön eller under loppet. Arrangörer var Lidingöloppet och de har ju viss rutin så allt flöt på väldigt smidigt. Jag startade i andra startgruppen och stack iväg kl 12.10. Klockan 12.56 var det över. Loppet var spektakulärt och banan mycket jobbigare än jag trodde. Det gick upp eller nedför hela tiden och bitvis kändes det som jag stod stilla. Så när jag äntligen såg ljuset i tunneln blev jag oerhört glad. De sista 350 metrarna innan målet var en låååång uppförsbacke men jag lyckades lägga in en pytteliten spurt och gick i mål på 46.48, en tid som jag är nöjd med. Närmare 45 än 50 min utan att ta ut mig alltför mycket :). Jag pustade några sekunder, fick min medalj och hittade kollegan vid mötesplatsen. Han hade överträffat sina egna förväntningar med råge och slog till med en tid på 42.06. Efter en rask promenad tillbaka till Östermalms IP var det bara att slänga sig upp på crossen och trampa hem till Täby igen. Det blev en bra träningsdag; 10 km löpning i tröskelfart och 30 km cykel, får väl nästan räknas som ett brickpass?

På kvällen hade jag och Perry date. Vi firade att vi hade varit förlovade i prick 11 år, det är ju jättelänge faktiskt, och var på MissVoon och åt och drack mycket gott. Barnen passades av bästa barnvakten Tom och de sov så sött i sina sängar när vi kom hem vid 12-tiden. De hade varit jättesnälla och Tom tyckte att nattningen gått löjligt enkelt. Ibland känns livet bara gott att leva!

Vändpunkten efter 5 km vid Universitetet

30 november öppnar Norra Länken för biltrafik