Jag tror att jag uppfattas som rätt präktig av mina kompisar, ordentlig liksom och eventuellt lite tråkig. Det är coolare att vara lite flummig, sådär lagom förvirrad så att det verkar som man inte helt har koll eller som att man inte bryr sig så mycket. Och jag håller med, det verkar rätt charmigt och ofta ordnar sig allt ändå för det finns alltid nån präktig människa som styr upp det hela. Ibland träffar jag personer som jag tycker är präktiga, ja det är faktiskt sant, och om jag då bara fortsätter att vara mig själv blir det plötsligt jag som är lite flummig och lätt förvirrad. Det är en rätt härlig känsla att känna att nån annan har koll på allt och styr upp saker och ting. Så emellanåt har jag försök förändra mig och bli mindre präktig, men det funkar sällan bra i längden. För jag är och förblir präktig. Och numera gillar jag det för det är ju sån jag är. Så varför låtsas vara nåt man inte är?
Jag gillar att ha viss struktur på vardagen och att planera mitt liv i viss utsträckning. Allt blir lite enklare då, särskilt när man har barn, jobbar heltid, vill hinna träffa vänner och träna minst 6 timmar per vecka. Jag gillar att planera våra resor, även om det innebär att man sällan får sista-minuten-priser. Jag tycker även om att planera kommande veckas middagar så man kan se till att ha allt hemma och slippa småhandla under veckan. Jag planerar alltid veckans träningspass och jag gör en grov veckoplanering på jobbet. När jag tävlar vill jag vara där i god tid, även om det är coolare att komma stressande i sista sekunden med nummerlappen och tidtagningschipet i handen och verka som att man egentligen inte bryr sig. Om jag ska hålla möte på jobbet vill jag vara förberedd, sen att man kanske inte alltid är det är en annan sak. När vi ska åka till fjällen tycker jag om att ha middagarna planerade i viss utsträckning så att man slipper trängas i den pyttelilla mataffären efter after-skin och slåss om spagettin och köttfärsen som säljs till ockerpriser. Listan kan göras lång och jag får ibland pikar från min omgivning rörande sånna saker.
I deras ögon framstår troligvis som präktigheten personifierad. Det innebär dock inte att jag inte kan glömma matsäckar till Knytte, åka till fel avgång på Gotlandsfärjan, klä ut fel barn till Emil på Astrid Lindgrendagen, glömma bort var Timothys livs första stråksamling äger rum, glömma en sovande Samuel i cykelkärran i släckt och låst garage, glömma nycklarna i dörren ett antal gånger mm. Men detta räknas inte och är heller inte särskilt charmigt. Det ska nog snarare skyllas på glömska än på charmig flummighet, för jag är ju i grund och botten är jag ju väldigt ordentlig, eller....
För många år sen fick jag och kompis en komplimang, det var nog i alla fall menat som så fast vi snarare tolkade det som en förolämpning. Den löd: "Tjejer, ni är som bäst när ni är fulla!" Det vi tolkade in i denna kommentar var att vi i vanliga fall är rätt trista och ordentliga men när vi var fulla blev vi roligare helt enkelt. Och kanske är det så att jag behöver några glas vin för att bli av med den värsta präktigheten? Eller så säger det bara mer om den som fällde kommentaren än om oss. För vem säger att man inte kan vara både präktig och rolig och nykter på samma gång?
En präktig mamma bakar goda bullar
En präktig triathlet virkar triatholnmössa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar