Jag är rätt nöjd med mycket i mitt liv; vårt hus, mina barn, min man, min racer, mitt jobb, ja med livet i största allmänhet. Men jag är också lite vidskeplig, så jag vågar inte uttrycka det så ofta och jag vågar heller inte gå omkring och njuta av livet för mycket för då är jag är rädd att något dåligt ska hända. Det kanske inte kallas vidskeplig utan troligtvis är jag bara en cyniker...
Sen jag började med triathlon är jag dock mindre nöjd än vad jag var tidigare, i alla fall med min träning. När jag bara, eller enbart, ägnade mig åt löpning kunde jag vissa veckor känna mig riktigt nöjd. Det var de veckor då jag fick ihop 3-4 bra löppass; ett långpass, ett intervallpass, ett tröskelpass och ett bonuspass. Då var liksom kvoten fylld, jag kunde inte springa mer och jag kände mig nöjd. Nuförtiden har jag svårt att känna mig nöjd, hur många timmars träning det än blir per vecka för det finns ingen risk att nån kvot ska bli full, det finna alltid nåt jag borde träna mer. Cykelpendlingen ger 6-9 mil per vecka och under sommaren och hösten har jag nästan alltid kört nåt cykelpass på helgen också. Det är bra för jag är inte direkt bra på att cykla, å andra sidan ger pendlingen ingen kvalitet men är bättre än ingenting. Löpningen har fått stå tillbaka sen senaste maran i maj och jag springer bara 1-2 gånger per vecka, ett lunchpass och ett på helgen. Men här finns ingen plan mer än att hålla mig skadefri, så det är ingen ordning alls. På sista tiden har det blivit en del terränglöpning vilket är super-duper-kul. Sen har vi simningen, som visserligen är kul när man väl kommer i vattnet, men ack så påtagligt att komma iväg. Träningen förläggs alltid till före jobbet, sjukt tidigt, eller efter nattning vilket är lite för sent. Men jag kämpar på. Och jag har alltid ett pass att följa, så inget planlöst simmande utan varje minut tillvaratas. Sen blir det lite yogapass hemma på kvällarna och jag smiter även ner på gymet på jobbet ibland. Så totalt tränar jag rätt många timmar per vecka med tanke på att jag även har ett "vanligt" liv, men ändå känner jag mig som sagt sällan nöjd.
Och det är nåt jag måste ändra på, för om man pratar med genomsnittsmotionären tycker de man är lite vrickad när man säger att man inte hinner träna så mycket och låter halvmissnöjd över det. Jag brukar dock försöka undvika ämnet för att inte verka besatt och självupptagen, men ibland kommer det upp och då vill jag vara ärlig och samtidigt försöka verka normal. En normal människa föredrar att gå omkring i människokläder framför träningskläder, föredrar att ta bussen till jobbet om det regnar, snöar eller blåser framför att ta cykeln eller springa, föredrar att åka till New York framför att åka på träningsresa, föredrar sovmorgon framför att sticka ut på långpass kl 6 på morgonen osv. Jag själv tycker att jag lyckas ganska bra med att framstå som normal, men jag vet inte om mina vänner håller med. Som min goda vän Anna i Lund sa: "Du är så duktig, jag är verkligen superimponerad. Och Per, du är också duktig för det kan väl vara ganska jobbigt att vara ihop med nån som tränar mycket?" Och visst har hon rätt den kloka Anna. Som tur var har jag hittat några nya kompisar i triathlonklubben som är precis som jag, eller faktiskt ännu värre. De är duktigare, tränar mer och har dyrare grejer, så när jag är med dem är det jag som känner mig normal vilket är väldigt skönt som omväxling.
Jag funderar ibland på vad som krävs för att jag ska känna mig nöjd och just nu är det att jag håller mig frisk och skadefri och kan träna bra inför Kalmar i augusti nästa år. Jag vill vara väl förberedd, kunna genomföra loppet och tycka det är kul, inte bli skadad och vilja göra det igen. Och som med alla långlopp så vet jag att det är inte loppet som är utmaningen utan vägen dit. Så nu gäller det att bita ihop och träna på, men även att träna smart och att känna sig nöjd längs vägen. Annars finns det risk att stressen tar överhand och att glädjen försvinner. Och jag har lovat mig själv att den dagen jag inte tycker det är kul att träna längre så ska jag sluta. Men så långt ska det inte gå. Istället ska jag börja värdesätta all träning jag faktiskt hinner med istället för att stressa upp mig över det jag eventuellt inte hinner med. Jag ska bli lite mer nöjd helt enkelt!
Igår satt jag och tittade på gamla bilder och blev lite nostalgisk. Jag slogs av hur mycket känslor som är förknippade med vissa foton. Jag fastnade vid tre bilder vilka samtliga förmedlar en känsla av harmoni. Bara genom att titta på dem kan jag återuppleva känslan jag kände då, trots att det var 8-10 år sedan bilderna togs. En av dem lade jag upp som skärmbakgrund och jag blir glad varje gång jag ser den.
Nu ser jag fram emot en lugn och skön familjehelg. Ikväll ska jag på teater med en god vän. Imorgon är det först brunch i Uppsala och sen bad i Fyrishov. På kvällen blir det filmtajm hemma med Draktränaren 2. På söndag ska jag virka på min mössa och bara ta det lugnt. Förhoppningsvis hinner jag med ett terränglöpningspass också, då kommer jag känna mig nöjd!
Sen jag började med triathlon är jag dock mindre nöjd än vad jag var tidigare, i alla fall med min träning. När jag bara, eller enbart, ägnade mig åt löpning kunde jag vissa veckor känna mig riktigt nöjd. Det var de veckor då jag fick ihop 3-4 bra löppass; ett långpass, ett intervallpass, ett tröskelpass och ett bonuspass. Då var liksom kvoten fylld, jag kunde inte springa mer och jag kände mig nöjd. Nuförtiden har jag svårt att känna mig nöjd, hur många timmars träning det än blir per vecka för det finns ingen risk att nån kvot ska bli full, det finna alltid nåt jag borde träna mer. Cykelpendlingen ger 6-9 mil per vecka och under sommaren och hösten har jag nästan alltid kört nåt cykelpass på helgen också. Det är bra för jag är inte direkt bra på att cykla, å andra sidan ger pendlingen ingen kvalitet men är bättre än ingenting. Löpningen har fått stå tillbaka sen senaste maran i maj och jag springer bara 1-2 gånger per vecka, ett lunchpass och ett på helgen. Men här finns ingen plan mer än att hålla mig skadefri, så det är ingen ordning alls. På sista tiden har det blivit en del terränglöpning vilket är super-duper-kul. Sen har vi simningen, som visserligen är kul när man väl kommer i vattnet, men ack så påtagligt att komma iväg. Träningen förläggs alltid till före jobbet, sjukt tidigt, eller efter nattning vilket är lite för sent. Men jag kämpar på. Och jag har alltid ett pass att följa, så inget planlöst simmande utan varje minut tillvaratas. Sen blir det lite yogapass hemma på kvällarna och jag smiter även ner på gymet på jobbet ibland. Så totalt tränar jag rätt många timmar per vecka med tanke på att jag även har ett "vanligt" liv, men ändå känner jag mig som sagt sällan nöjd.
Och det är nåt jag måste ändra på, för om man pratar med genomsnittsmotionären tycker de man är lite vrickad när man säger att man inte hinner träna så mycket och låter halvmissnöjd över det. Jag brukar dock försöka undvika ämnet för att inte verka besatt och självupptagen, men ibland kommer det upp och då vill jag vara ärlig och samtidigt försöka verka normal. En normal människa föredrar att gå omkring i människokläder framför träningskläder, föredrar att ta bussen till jobbet om det regnar, snöar eller blåser framför att ta cykeln eller springa, föredrar att åka till New York framför att åka på träningsresa, föredrar sovmorgon framför att sticka ut på långpass kl 6 på morgonen osv. Jag själv tycker att jag lyckas ganska bra med att framstå som normal, men jag vet inte om mina vänner håller med. Som min goda vän Anna i Lund sa: "Du är så duktig, jag är verkligen superimponerad. Och Per, du är också duktig för det kan väl vara ganska jobbigt att vara ihop med nån som tränar mycket?" Och visst har hon rätt den kloka Anna. Som tur var har jag hittat några nya kompisar i triathlonklubben som är precis som jag, eller faktiskt ännu värre. De är duktigare, tränar mer och har dyrare grejer, så när jag är med dem är det jag som känner mig normal vilket är väldigt skönt som omväxling.
Jag funderar ibland på vad som krävs för att jag ska känna mig nöjd och just nu är det att jag håller mig frisk och skadefri och kan träna bra inför Kalmar i augusti nästa år. Jag vill vara väl förberedd, kunna genomföra loppet och tycka det är kul, inte bli skadad och vilja göra det igen. Och som med alla långlopp så vet jag att det är inte loppet som är utmaningen utan vägen dit. Så nu gäller det att bita ihop och träna på, men även att träna smart och att känna sig nöjd längs vägen. Annars finns det risk att stressen tar överhand och att glädjen försvinner. Och jag har lovat mig själv att den dagen jag inte tycker det är kul att träna längre så ska jag sluta. Men så långt ska det inte gå. Istället ska jag börja värdesätta all träning jag faktiskt hinner med istället för att stressa upp mig över det jag eventuellt inte hinner med. Jag ska bli lite mer nöjd helt enkelt!
Igår satt jag och tittade på gamla bilder och blev lite nostalgisk. Jag slogs av hur mycket känslor som är förknippade med vissa foton. Jag fastnade vid tre bilder vilka samtliga förmedlar en känsla av harmoni. Bara genom att titta på dem kan jag återuppleva känslan jag kände då, trots att det var 8-10 år sedan bilderna togs. En av dem lade jag upp som skärmbakgrund och jag blir glad varje gång jag ser den.
Nu ser jag fram emot en lugn och skön familjehelg. Ikväll ska jag på teater med en god vän. Imorgon är det först brunch i Uppsala och sen bad i Fyrishov. På kvällen blir det filmtajm hemma med Draktränaren 2. På söndag ska jag virka på min mössa och bara ta det lugnt. Förhoppningsvis hinner jag med ett terränglöpningspass också, då kommer jag känna mig nöjd!
Bottenhavet utanför Högbonden på Höga kusten
Augustinatt i skärgården
Morgonsol i Chamonix
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar