Vilken är din Sliding doors?

Min man tycker att det borde finnas lite fler nyanser i min värld, att allt inte behöver vara svart eller vitt. Och jag håller med och jag har blivit bättre med åren men det skulle inte skada med ännu lite fler nyanser. Som nu till exempel när jag varit krasslig i 14 dagar och ganska risig den senaste veckan så att träna har varit helt uteslutet. Då faller jag in i gamla tankebanor och vill genast ta tillbaka min anmälan till Kalmar IM, för hur ska det gå om jag missar en träningsvecka? Då kommer jag säkert inte klara tävlingen (som går av stapeln i augusti 2015). Stressen ökar då jag ser mina träningskompisars pass radas upp i sociala medier och det blir ännu mer påtagligt hur mycket jag missar. Vad min blockerade hjärna inte tänker på är att de troligtvis också är sjuka ibland, bara inte samtidigt som jag är sjuk. Och om man ser tillbaka på det senaste året så har jag varit relativt frisk och skadefri, så vad har jag egentligen att gnälla över? Om/när hela familjen ligger däckade i influensan, då kan det kanske vara befogat med lite gnäll, men en vanlig bondförkylning är bara att genomlida och kanske även försöka njuta lite av att ha tid över till annat såhär i juletid. Men det är ju det där när saker och ting inte blir som jag har tänkt mig....

En av mina absoluta favoritfilmer är "Sliding doors" och jag brukar ofta tänka på andemeningen i denna film. Om inte om hade varit, hur hade livet varit då? Jag tror på ödet, jag är fatalist. Det innebär inte att jag tror att allt som sker har en mening, däremot tror jag att många saker i våra liv är förutbestämda. Kanske är det bara för min egen bekvämlighet som jag tror det, må så vara. Men jag upplever oftare än sällan att saker som händer i livet, ofta mindre bra eller jobbiga saker, i efterhand får sin förklaring. Eller snarare att jag i efterhand kan inse att de inte enbart var av ondo utan att det faktiskt kan ha lett till nåt positivt i slutändan. Och jag försöker att tänka på det när man är mitt i något som känns meningslöst, orättvist och jobbigt. Några exempel på mina sliding doors, som lett till nåt bra:

- Om jag inte fått hälsporre hade jag aldrig börjat simma och cykla så mycket. Och då hade jag inte börjat med triathlon och inte träffat alla trevliga människor jag lärt känna i klubben.

- Om barnprojektet rullat på och vi inte förlorat Lilla A 2004, hade vi inte dragit igång adoptionsprocessen och fått våra fantastiska småkillar. Huh, hemska tanke att nån annan hade fått dem. Vi hade troligtvis inte åkt till Korea och fått uppleva mitt födelseland. Och jag hade inte landat i mitt ursprung och min identitet och inte kunnat vara en bra förebild för mina barn.

- Om vi inte fått två vattenläckor i lägenheten hade vårt husköp inte blivit försenat och då hade vi inte bott i det fina huset vi bor i nu. 

...och så vidare. Det kan vara stora och små saker men gemensamt är att de inte skulle inträffat om allt gått enligt den tänkta planen.

För mig som är en präktig och planerande person känns det ofta stressande när allt inte blir som jag tänkt mig. Men jag har blivit mer avslappnad med åren. Sen vi fick barn lever jag snarare efter måttot att inget oftast blir som man tänkt sig. Det är bara att hålla i sig och åka med, för det brukar bli bra ändå. För det blir det oftast, det blir bara lite annorlunda. Så vilken är din Sliding doors?

Idag är det Lucia och det är en av årets mysigaste dagar tycker jag. I veckan var vi på luciafirande på förskolan. Samuel, som är en mycket viljestark liten kille, vägrade först att ha på sig tomtedräkt, pepparkaksdräkt eller stjärngosselinne. Han ville ha fladdermuströjan. Efter endel lirkande och halvlögner om att fladdermuströjan var smutsig, gick han med på att prova pepparksdräkten. Och tro det eller ej, men vi fick iväg honom till förskolan iklädd pepparkaksdräkt. När vi kom dit sa en av pedagogerna: Nej, men vilken fin pepparkaka som kommer här! Varpå Samuel förnärmat utbrast: Men jag är ingen pepparkaka, jag är ju vanliga Samuel ser du väl! Och jag började gapskratta. Undrar om han gav uttryck för en identitetskris till följd av adoptionen? Jag hoppas inte det utan tror snarare att det bara var en typisk Samuel-kommentar.

Söt pepparkaka

Förra helgen var det gradering för Timothy på karaten. Jag var för dålig för att orka hänga med till Tibblehallen så jag och Samuel var hemma och bakade. Graderingen gick bra och Timothy har numera rött bälte. Det känns som han har utvecklats mycket den senaste terminen, både fysiskt och mentalt. På träningarna är det stenhård disciplin och det kan vara svårt att vara fokuserad i en hel timme när man är 6-7 år. Men det går bättre och bättre. Även fysiskt så har han växt till sig lite, även om han fortfarande är en liten 7-åring. Han gör alla rörelser jättefint och för en som inte är insatt verkar det obegripligt att de förstår vad de ska göra när det bara ropas ut olika kommandon på japanska, men alla barnen förstår. Det ska bli spännande att se om han vill fortsätta med karaten framöver. Hans andra stora intresse är numera fiolen. Han har spelat en termin och tycker det är jättekul. Perry och jag är imponerade såklart eftersom vi själva är två total omusikaliska individer. 

Pepparkaksbak

Bullbak

Gradering,  Timothy längst ut till höger

Rött bälte