Om att flytta fram sina gränser

Det som jag för ett år sen sa aldrig i livet till, kommer förhoppningsvis bli verklighet om mindre än ett år. Det som jag för två-tre år sen ansåg att bara övermänniskor kan genomföra, är jag nu själv anmäld till. Och jag tror verkligen att jag kommer klara det, ganska bra till och med, och det hör ju inte till vanligheterna att jag sticker ut näsan så. Snarare brukar jag ofta tvivla på mig själv och min förmåga och tycka att alla andra är så himla mycket bättre än jag och att jag själv aldrig gör några framsteg. Men i det här fallet tror jag på mig själv, annars skulle jag aldrig anmält mig, och jag ser fram emot utmaningen.

Hur kan det bli så? I mitt fall tror jag det kan förklaras med att jag under flera års tid tränat kontinuerligt och känner att jag byggt upp en bra fysik, samt att jag numera umgås endel med människor som gör sånna här grejer hela tiden. Det är lite som med marathon; när jag sprang det första gången 2010 kändes det som en otroligt stor prestation och jag var stolt i flera veckor. Idag springer var och varannan människa marathon och det är knappt nån som höjer på ögonbrynet åt det längre. Själv ser jag det numera som en rolig grej och en del av min träning, mer än som en jättestor prestation. För jag vet att alla kan göra det bara man tränar lite. I början när jag hörde talas om loppet med stort I var jag full av beundran för dem som genomfört den, det kändes ouppnåeligt. Nu känner jag att fortfarande beundran för jag vet hur mycket träning som ligger bakom en sån prestation, men det känns inte längre helt ouppnåeligt. Jag skulle också kunna genomföra det, lilla jag som aldrig varit bra på nån idrott men som alltid varit väldigt envis och målmedveten. Att jag sedan blir påhejad och uppmuntrad av nära och kära bidrar till att självförtroendet växer och att jag vågar satsa.

Vad är det då som ska hända om knappt ett år? Jo, den 15 augusti ska jag köra min första Ironmantävling i Kalmar. Det är ett långsiktigt mål och jag kommer att lägga upp min träning under året för att klara av den tävlingen. Fokus ligger på uthållighet. Jag kommer tävla under året men se det som träningpass och inte jaga några tider. Nu gäller det i första hand att hålla sig frisk och skadefri och att fokusera på nyckelpassen. I dagsläget har jag tre tävlingar inplanerade innan Kalmar; Stockholm Marathon, Halvvättern och Vansbro Halv Ironman, men först väntar en rätt lång period av bara träning, träning och åter träning.

Det var faktiskt Perry som kläckte idén att jag skulle ställa upp nästa år. Efter två OS-distanser och en halv IM-distans i år tyckte han att jag borde var redo. Men så mycket mer träningstid tror han inte jag behöver, så det kommer krävas rätt mycket planering för att få till det. Men jag tror det är bra, jag gillar ju att träna men även att vila och varje söndag planerar jag vilka pass jag ska köra under veckan. På så sätt kan jag verkligen vila både huvud och kropp när jag vilar. Annars blir det lätt att man går och funderar på om man inte kan klämma in ett pass här eller där och man tappar fokus på allt annat som är viktigare i livet. Det är helt enkelt så att vissa veckor hinner eller orkar man knappt träna nåt alls, medan det under andra veckor flyter på över förväntan.

För den som tycker att man är lite knäpp om man ser fram emot att få plåga sin kropp i 12-15 timmar med 3,86 km simning, 180,2 km cykel och sen 42 195 m löpning, kan jag rekommendera att titta på filmen från årets tävling. Och svara sen ärligt, blir man inte lite sugen på att vara med?

https://www.youtube.com/watch?v=nUdrdiREvUs

Förra veckan var en riktig vilovecka men fick en fin avslutning med cykling hem från landet på min pimpade racer, som numera börjar likna en tempocykel :). .

My preciousssss