Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Efter ett par slitsamma veckor blev det så äntligen dags för mig och Brita att sticka iväg till fjällen, till Åre och Copperhill Mountain Lodge. Jag var där i somras och tittade på bygget som ligger så långt upp man kan komma i Åre Björnen, nästan ända uppe vid trädgränsen. Redan då fick jag en bra känsla och planerade att återvända inom kort. Jag bestämde mig för att åka dit en helg i september, utan barn och man, för att bara springa i fjällen och skogen, gå på SPA, få massage, äta god mat och sooooova. Och så blev det, och som en extra bonus följde min kompis Brita från triathlonklubben med.

Vi tog flyget från Bromma till Östersund i fredags morse. Brita som heller inte gillar kollektivtrafik, tog helt enkelt cykeln från Nacka till Bromma flygplats. Fullt så hard core var inte jag, utan istället tråcklade jag mig fram genom rusningstrafiken med tre olika bussar. Väl framme med incheckat bagage berättade Brita att hon är flygrädd, och jag förstod att hon menade allvar. Jag sa att det nog skulle gå bra och försökte prata om annat. När det blev dags för ombordstigning visade det sig att vi skulle åka med ett ganska litet propellerplan. Jag som inte heller direkt är jätteförtjust i att flyga höll god min för att inte Brita skulle bli ännu mer orolig och resan gick bra även om den var lite väl skumpig för min smak.

Framme i Östersund var det höst och det regnade och blåste. Vi hämtade ut hyrbilen och styrde mot Åre. Det blev ett lunch- och shoppingstop i Åre by innan vi körde upp till Copperhill. Vi hade bestämt oss för att springa en runda på fjället innan SPA och middag och vi tittade ut en lämplig runda på 17 km, plus 4 km ToR från Copperhill. Den där lilla extra turen innebar ca 2 km nedför slalombackarna ner till en spårcentral och på tillbakavägen motsvarande 2 km men då uppför slalombackarna. Glada i hågen gav vi oss iväg, laddade med energikakor och sportdryck. Vädret var mulet och lite blåsigt och det var regn i luften. Terrängen var blöt och efter bara nån kilometer var vi dyngsura om fötterna och långt upp på benen. Nedfärden gick bra, även om det är förvånansvärt jobbigt att springa nedför, och vi hittade vår led som vi tänkt springa och stack iväg. Det gick uppför i början men sen blev det lite mer varierande. Vi kom in i en skog och underlaget var blött, stenigt och massor med rötter. Benen och fötterna fick jobba och det var höga knän som gällde för att inte snubbla. Efter en timme hade vi kommit 5 kilometer och var rätt trötta. Vi insåg att vi aldrig skulle hinna springa 17 km som vi tänkt men ville ändå hinna en bit upp på kalfjället innan vi vände. Så vi kämpade på. Ibland var det så brant att det inte gick att springa och vi halkade hit och dit i leran. Men upp kom vi och utsikten och naturen var storslagen. Men den hårda vinden gjorde att vilan blev kort. Vi tog några bilder och sen var det dags att börja nedstigningen. Den gick å andra sidan mycket fortare än vi tänkt och tur var väl det. Uppfärden till Copperhill tog ca 20 min och det var två leriga och rätt möra löpare som staplade in på hotellet.

Brita med Åresjön i bakgrunden

En liten fjällbäck

Härlig utsikt från toppen

Somewhere over the rainbow

Efter ett besök i SPA:t och en smoothie var vi redo för middag i restaurangen. Miljön på hotellet var fantastisk. Mycket inslag av koppar såklart och annars mycket sten och trä. Maten var helt ok men inget som man kommer åka dit för igen.

Torsk till middag

Kopparlampor på Copperhill såklart...

...och en kopparvägg

På lördagen när vi vaknade möttes vi av uselt fjällväder. Det blåste 20-30 m/sek uppe på fjället och regnade/snöade. Vi hade tänkt ta bilen till Storulvån och springa till Blåhammaren, fika där och sen springa tillbaka. Men vi insåg rätt snabbt att det inte var så lämpligt. SMHI hade dessutom utfärdat en klass 1-varning i fjällen. Så vi fick tips om Blanktjänrnsrundan som utgår ifrån Vålådalen. Den går i lågterräng och skog. 

Hårt fjällväder

Det blev en jättefin tur och vädret blev lite bättre under dagen även om det fortsatte blåsa rejält. Vi var tvungna att passera en hängbro två gånger under turen och då fick vi båda en adrenalinkick. Vi klamrade oss fast i vajern, som fungerade som räcke, med båda händerna och gick hukandes långsamt över bron. När kastvindarna kom var vi tvungna att stanna eftersom hela bron svajade okontrollerat hit och dit. Jag som normalt inte är så räddhågsen av mgi var faktiskt lite skrajsen. Men vi kom över och vi kom tillbaka. Blanktjärnsrundan var jättefin och inte fullt så jobbig som att springa på fjället. Just den här dagen var tjärnen inte så blank men jag kan tänka mig att den är fantastisk en solig och vindstilla dag. Vattnet var dock väldigt blått, som glaciärvatten.

Blanktjärn

På eftermiddagen hade vi bokat massage och det gjorde gott. Hela kroppen var rätt sliten efter totalt 5 timmars löpning i tuff terräng. Det blev en skön eftermiddag i SPA:t och sen tidig middag innan vi däckade tidigt i de supersköna sängarna.

Igår var vädret vacker igen och vinden hade nästan avtagit helt. Vi åt en rejäl frukost, packade ihop grejerna och stack sen ut på en lite kortare löptur. Benen var stela och skorna hade knappt torkat men vad gjorde det? Efter 1,5 timmar var vi tvungna att återvända till hotellet. Efter en dusch och en snabblunch blev det rallykörning till flygplatsen. Vi hann precis med flyget och vips så var vi hemma i Stockholm igen. Helgen var riktigt lyckad trots vädret. Jag får mycket energi i fjällen och längtar redan tillbaka. Så nästa sommar hoppas jag vi kan åka dit hela familjen igen. Men först väntar en förhoppningsvis härlig vintersäsong.

Brita förevigar vyerna

Utsikt mot Åreskutan

Idag är benen, ja hela kroppen, lite sliten. Cykeln fick vila idag men imorgon får den nog följa med till jobbet igen, jag står bara inte ut med att åka buss och tunnelbana. Men nån löpning blir det inte förrän på torsdag. Efter en trevlig middag på stan men en kompis, är det nu dags för kvällsmål och sen är det godnatt. Tiden går alldeles för fort när man har kul!