Efter fyra sömnlösa nätter och lika många dagar tillsammans med en liten kille som hostar o nyser mig i ansiktet, är det nog inte så konstigt att kroppen resignerar. Jag kände det redan igår men försökte förneka det, men imorse var det ingen tvekan. Symptomen gick inte längre att bortse ifrån; det spränger i bihålorna, kliar och gör ont i halsen, har ont i huvudet och småvärk i hela kroppen. Formen som var på topp för en vecka sen, är nu som bortblåst och jag blir trött bara av att dra vagnen till dagis.
Klart jag känner mig besviken men jag hade förberett mig mentalt. Och jag är ju lite van, samma sak hände ju innan Lidingöloppet. Där valde jag att starta och joggade runt på en, för mig, rätt dålig tid. Nu är jag mer tveksam till om jag ska starta. Men det finns många som vill köpa startplatser fortfarande, så jag bestämmer mig imorgon bitti när jag ser om jag blivit sämre eller bättre. Dagen ägnas åt att trycka i mig diverse huskurer och försöka vila lite grann, vilket nästan är misson impossible när det ska lämnas, handlas, lekas, lagas mat, plockas undan, hämtas och lagas mat igen osv. Men det kunde varit värre, det kan det alltid...
Vädret ser ut att bli fint på söndag så kanske jag åker upp och tar en lugn tur bara för att ha gjort det. Men mina ambitioner att gå under 8 timmar känns inte längre realistiska, så det får bli ett annat år när barnen är lite större.
Nu är det dags att lägga sig i soffan och kolla lite längdskidor, dricka te och äta bullar. För även om uppladdningen är avbruten behöver man lite uppmuntran när man är sjuk :)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar