Mellandagsmys

I morse ringde väckarklockan klockan åtta och för ovanlighetens skull sov vi alla fyra. Uppstigning och avfärd mot IKEA. Planen var att stå där när portarna öppnades plus att knipa en av de åtråvärda familjeparkeringsplatserna närmast ingången, något jag inte lyckats med sen vi fick barn. Vi misslyckades med båda men hittade en parkering och steg in på IKEA klockan 10-över-10. En glad Timothy lämnades in på Småland, barnpassning, medan en missnöjd Samuel som även han gjort sig redo att storma in på leklandet genom att ta av sig skor och jacka, fick följa med på shoppingrunda. Det hela avlöpte dock väl och kvart-över-11 var vi klara och satt och åt lunch. Avfärden gick sen nästan som planerat, förutom att vi glömde Timothys jacka i restaurangen och kom på det precis när vi betalat och skulle lämna varuhuset. Så det var bara att ge sig in i labyrinten igen, och nu var det betydligt mer folk, och åka upp till plan 3. Jackan fanns som tur var kvar och sen snirklade vi oss ut i rekordfart.

Väl hemma lovprisade vi ännu en gång lyxen att ha ett hus. När man bott i lägenhet ett antal år känns det overkligt att kunna parkera precis framför dörren när man varit och handlat. Man kan låta ett sovande barn sitta kvar en stund i bilen och sen lugnt packa in sina varor. Nu blev det Perry som packade in medan jag kastade mig in och slängde på mig träningskläderna och rusade ner till elljusspåret. Där blev det 4 x 2500 meter med 1 min vila mellan varje, men tyvärr gick det inte alls så fort som jag hoppats på. Men jag gjorde det i alla fall och var hemma på drygt 1 timme.

På eftermiddagen på våra kära vänner Ylva och Pelle på besök. Vi fikade och myste i soffan i vårt stora vardagsrum. Samuel lekte mest på sitt rum och Timothy spelade LEGO Star Wars på sitt nya Wii i källaren. Det är verkligen kul att få besök och jag hoppas att fler av våra vänner hittar hit snart.

Till middag lagade jag en härlig hjortgryta och till det blev det några glas Côtes du Rhône och ljuv musik från Så mycket bättre. Barnen gillade köttet och vi satt faktiskt tillsammans till bords i drygt 20 minuter, inte illa. Sen sa Samuel att han var klar och ville ha en glassbåt och då var det bäst att lyda ;).

Perry har köpt en trainer, som han fram tills idag ännu inte har testat. Jag förstår inte hur han kunnat hålla sig (eller så är det på grund av mig och att min träning oftast går först som han helt enkelt inte haft tid), jag måste alltid testa nya grejer på en gång. Men här om dagen trodde jag att han satt och trampade nere i källaren för jag hörde ett monotont malande ljud och såg inte till honom. Jag frågade Timothy om pappa var i källaren och cyklade. Timothy tittade konstigt på mig och sa nej, varpå jag frågade vad det då var som lät. Timothy bara suckade och sa: mamma ibland frågar du så konstiga saker. Det är Samuels batteridrivna tåg som kör runt runt på hans tågbanan. Jag höll då med om att mina frågor var lite konstiga, men tyckte att det hela var lite lustigt.

Nu är den i alla fall invigd, Timothy hejade på och Perry kämpade på. Hoppas röd vin och hjortgryta var bra bränsle :).

Kör hårt Perry

En timme senare hör jag inte längre något från källaren och går ner och kollar. Perry sitter djupt försjunken över...paddan. Tydligen ska man kunna synka trainern med paddan och lägga in rundor som man vill köra, rundor som går vart man vill i hela världen. Verkar dock inte vara fullt så enkelt som den duktiga försäljaren utlovade. Imorgon får vi leta bruksanvisning. Nu blir det mer rödvin i soffan!

Det är mycket med det tekniska...

En grön jul med sjukt mycket julklappar

Julfirandet inleddes på söndagen hos mamma/mormor i Norrtälje. Perry var motvilligt tomte och de små barnen, kusin Alice och Samuel, var uppspelta och lite reserverade. Medan Timothy trodde sig veta att det var pappa men han höll god min och spelade med. Jag hann med en härlig 15-km löptur i skogen på förmiddagen, sprang vilse men hittade tillbaka till slut. Längtar ut igen för det finns massor att utforska.

Måndag var resdag. Färden gick till Småland till svärföräldrarna. Där väntade barnens kusiner och det var julpyntat in i minsta detalj. Tyvärr uteblev snön och vädret var grått, regnigt och blåsigt hela helgen. Men julhelgen blev lyckad ändå. Barnen, i åldrarna 8, 6, 6, 2 och 1 år, lekte från morgon till kväll och vi vuxna satt mest och åt eller ägnade tiden åt att förbereda nästa måltid. Jag tog en lugn löptur på julafton för att göra lite plats till julmaten, men annars har det inte varit så mycket fysisk aktivitet de senaste dagarna. Tomten kom med otroligt mycket julklappar. Barnen var i himmelriket och hann knappt med att registrera vad de fick i present. Även jag måste ha varit snäll för jag fick fina julklappar. På julaftonskvällen åt vi ett fantastiskt julbord innan vi alla hamnade framför TV:n.

Delar av julbordet...

...och så resten!

Juldagen förflöt i en lugn lunk. Igår, Annandag jul, tog Perry och jag en tur till Västervik för att kolla lite på mellandagsrean. Vi handlade lite fina kläder på Ogräs, en butik som har jättesnyggt mode för både killar, tjejer och barn. Det är alltid kul att shoppa lite i en annan stad än Stockholm och en lyx att få ett par timmar på tu man hand utan barnen. På kvällen styrde vi en fullpackad bil mot Täby igen. Takboxen var lastad med fin björkved, som vi ska elda med i vår fina öppna spis, och bagagelyckan var proppfull med julklappar. Det var så otroligt skönt att komma hem till huset igen. Borta bra men hemma bäst känns verkligen sant just nu trots att vi bara bott i huset mindre än en månad. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så bra men det känns som en helt annan livskvalitet än i lägenheten och då har vi ännu inte utnyttjat trädgården. Barnen älskar att bara vara hemma och det känns inte som att man går på varandra på samma sätt som i lägenheten. Men det där är en grej som växt fram hos mig och jag har full förståelse för dem som aldrig kan tänka sig att flytta till hus och som värdesätter närheten till stan högst av allt, för så var jag ju själv fram till för bara några månader sen. Så jag är glad att man kan ändra sig, för tänk vad hemskt det hade varit att ha köpt ett stort hus i förorten och sen bara ångra sig och längta tillbaka till lägenheten!  

Nu ska vi bara vara hemma och lediga till den 7 januari. Vi ska fixa i ordning i huset och bara ta det lugnt och göra saker med barnen. Imorse var jag på Tibblebadet för första gången. Jag var nästan ensam på hela anläggningen och fick en hel 50-metersbana för mig själv. Lyxigt även om själva badet inte alls var i klass med Eriksdalsbadet. Perry håller på att montera ihop sin trainer i källaren, så snart blir det åka av!

Tänk vad livet vore förutsägbart utan T&S

Första dagen på julledigheten startade klockan 6 och var regnig. Vi var hemma och julstökade, storstädade huset, fortsatte att packa upp, bakade pepparkakor och gjorde lammgryta. Ingen träning idag men desto mer föda i både fast och flytande form.

Våra goda vänner Anna och Johan med barnen Sixten och Valter kom på besök och åt lunch med oss. Jättekul att träffas som vanligt men småkillarna tyckte att "lägenheten" var lite väl stor när de lekt kurragömma. Och trots att vi har ett jättestort lekrum nere i källaren, ville barnen helst vara där vi vuxna var. Jag hoppas att det kommer ändra sig ju äldre barnen blir, kanske det blir mer lockande när Timothy får sitt Wii i julklapp. Samuel verkar gilla att ha ett eget rum, att leka i i alla fall. Så fort han ska sova går han med bestämda steg in till Timothys rum och lägger sig i underslafen.

Perry och jag hade bestämt att vi skulle fixa en god middag ikväll, för att fira att vi äntligen? köpt hus. Så Perry åkte iväg och köpte pilgrimsmusslor, löjrom och hummer. Jag la skumpan på kylning och funderade på hur vi skulle kunna få lugn och ro på vår lyxmiddag. Jag hade en rätt bra plan men eftersom middagen drog ut på tiden blev barnen tröttare och tröttare och så även jag eftersom champagnen lätt gick ner tillsammans med matlagningsbestyren. Strax före klockan 19 satt vi alla till bords, men då var Timothy och Samuel som bäst upptagna med att rita. Timothy gick med på att äta, lite snabbt för att sen fortsätta, men Samuel vägrade. Och eftersom han är en mycket bestämd liten kille så fick han fortsätta rita. Perry och jag avnjöt löjromssnittar, pilgrimsmusslor med potatiskräm och smörsås och gratinerad hummer, ackompanjerat av en god champagne i ett förhållandevis högt tempo. Trots det hade vi knappt hunnit svälja sista tuggan innan Timothy deklarerade att han nu gjort ett julkort till grannen, som vi vet har en kanin som heter Glass, och det skulle promt levereras just ikväll. Helst precis nu. Samuel var inte sen att hänga på med sin spretiga teckning. Så inom loppet av 10 minuter hade vi avslutat vår lyxmiddag, klätt på barnen ytterkläder, packat teckningar och morötter i påsar och var påväg till grannens brevlåda. Det är inte så långt och barnen tyckte det var väldigt spännande. När de kom fram la Timothy sin påse i brevlådan, medan Samuel vägrade och skrek IIIIIIINTE! Han ville ha moroten själv. Så det var bara att gå hem igen.

Efter att jag diskat upp efter middagen, det tog bra mycket längre tid än att äta själva måltiden, var det det dags att klä granen. Eftersom vissa av oss i familjen är allergiska har vi en plastgran. I år ser den extra fjuttig ut eftersom vi har 4 meter i takhöjd i vardagsrummet. Men det är mest Perry som stör sig på det, Timothy var eld och lågor och superentusiastisk över allt julpynt. Nu ligger han i soffan och ska försöka somna medan han tittar på granen. Tänk vad julen var spännande när man var liten. Nu är den mest ett stressmoment, i alla fall fram till själva julen faktiskt börjar. I år är jag tröttare än vanligt och det jag önskar mest av allt är att få sova ordentligt, och att träna förstås ;).

Recept från nya kokboken

Nya vardagsrutiner och utmaningar

Ny bostadsort innebär också nya vardagsrutiner. Jag har mer än dubblerat min restid till jobbet. Lägg därtill att Samuels förskola ligger 1,3 km åt "fel" håll och en bit från bussen, så förstår man att hämtningar och lämningar blir betydligt mer tidskrävande än tidigare. Men så är det bara och jag får ett par rejäla promenader per dag. Kanske är det därför jag känner mig lite sliten nu. Jag är verkligen inte van att promenera, antingen cyklar jag, springer eller åker kommunalt. Jag blir lite stressad av att gå för det går så långsamt. Så det kanske är nya muskler som börjat arbeta. I måndags var jag sen till hämtningen så då det blev löpning med kappa, stövlar o handväska.

I tisdags körde jag ett race där jag "tränade" alla tri-grenar men i helt fel ordning. Hämtade barnen, racade hem och fixade middag, åt i rekordfart, på med löparkläderna och packade cykelgrejerna i ryggsäcken. Sen sprang jag till Enebyäng för att hämta min cykel på Sportson, hann dit 5 min innan stängning. Bytte om och cyklade en tur för att testa de nya dubbdäcken. Hem och natta barnen. Sen packa simgrejer och köra till E-bay och simma med SCT. Slutligen hem och krascha i säng, fast först blev det lite glögg och saffransbullar med Perry. Men nu är cykeln kittad för vinterväglag och min plan är att försöka cykla 2 dar i veckan. Jag räknar det inte som träning, mer som underhåll och ett försök att bättra på en usel cykelform inför kommande säsong.

Imorse när klockan ringde 4.40 övervägde jag allvarligt på att ligga kvar i sängen. Torsdag innebär ett simpass kl 6.30. När vi nu bor i Täby tar det sin lilla tid att fara genom stan. Själva uppstigningen är ok men det kostar rätt mycket eftersom man ökar på sin redan höga sömnskuld. Men jag steg upp och åkte iväg till Eriksdalsbadet och simmade mitt pass. På vägen till jobbet träffade jag en kollega i Slussen. Han ropade över hela busskön: "Vad gör du här? Du ska väl inte åka den här vägen?" Helt korrekt, snabbaste vägen från Täby till Blasieholmen går inte via Slussen. Hela busskön tittade först på min kollega, sen på mig. Och jag hör mig själv säga: Ja det blev så idag, jag hade bortamatch igår! Busskön tittar åter på kollegan, som tänker några sekunder och sen asgarvar. Busskön tittar åter på mig. Och jag berättade varför jag faktiskt var i Slussen, varpå han säger att han tyckte jag är helt skruvad. Och det kanske jag är men så länge jag tycker det är kul fortsätter jag.

Lite jobb och sen dags för årets sista lunchlöpning. Det blev tusingar på Stadion, fyra stycken i 4.30-tempo och den sista i 4.20-tempo. Mycket nöjd rusade jag sen iväg på en jullunch på Vassa Eggen. Efter det lite mer jobb, hämtning, matlagning och julklappshandling. Nu äntligen dags att gå och lägga sig. Imorgon är årets sista jobbdag, ska bli skönt med långledigt :)!

Lite julstämning i vårt hus

Första veckan som villaägare

Det går snabbt att vänja sig vid vissa saker, t ex vid att det är relativt kyligt ett hus och att det nog alltid kommer finnas en oändlig lista över saker som ska åtgärdas och inhandlas. Jag inser att man liksom aldrig kommer bli färdig. Och det är kanske det som är tjusningen med att bo i hus även om det just nu känns övermäktigt. Vi har packat upp det mesta, mest tack vare Perry. Det återstår att fixa förvaring, lampor och en hel del möbler men vi har fått till det rätt bra så att vi kan få livet att fungera. I helgen hade vi besök av svärföräldrarna och då kom det upp en del tavlor och några lampor också. Och så har vi fått den nya TV:n på plats, även om jag inte fattar hur den fungerar så är bilden fin i alla fall.

Veckan som gått har varit rätt körig och med minimalt med sömn. Perry har skolat in Samuel på den nya förskolan och jag har "skolat" in Timothy, vilket innebar att följa med honom första dagen och stanna några minuter och prata med läraren. Sen har han gått i skolan och på fritids som vanligt. Jag är förundrad över hur anpassningsbar han är och alltid har varit. Även för Samuel har det gått över förväntan på den nya förskolan. Båda barnen visar dock tydliga tecken på att flytten inte passerat obemärkt förbi. De är stökiga och bråkiga och röjer runt på ett sätt som de aldrig gjort förr. Att vi vuxna är trötta och bara måste packa upp hela tiden gör ju inte saken bättre. Så idag har vi haft en riktig familjedag och bara hängt med barnen hela dan. Vi har varit ute och lekt, bakat pepparkakor och lussekatter och fikat mest hela dan. Och nu är det faktiskt lite julstämning i huset.

I fredags avslutade vi vår lägenhetsförsäljning. Vi fick slutlikviden och vår lånebild ser nu lite trevligare ut när man loggar in på banken. Det kändes vemodigt att lämna över nycklarna men faktiskt helt ok, vilket nog beror på att vi trivs så bra i huset. Det var verkligen dags att gå vidare nu.

Träningsveckan har varit över förväntan, fem kvalitetspass uppdelat på fyra dagar får man vara nöjd med. Det känns som att jag både i simningen och löpningen tagit ett steg framåt och jag njuter av att köra järnet varje gång tillfälle ges. Lite konstigt med tanke på att den senaste tiden varit så himla stressig och fokus har legat på allt annat än träning. Men det kanske är som Jenny sa i fredags: Du har nog vilat dig i form! Ja det kanske jag har gjort. Jämfört med henne så framstår min träningsmängd som rena vilan, men jag är nöjd och tycker jag får bra utväxling för den tid jag lägger ner. Det verkar som min kropp behöver relativt mycket vila för att orka växla upp så det är väl bra att den får det. I lördags var jag och Perry ute och sprang tillsammans. Vi upptäckte att vi har skogen bara en kilometer från huset. Där finns både elljusspår och en massa bra trail-och mtbspår. Vi sprang en riktigt tuff terrängrunda på 11 km i snöstorm, men det var så kul och vi var båda överlyckliga över att vi har så nära till skogen. Det är alltså inte bara i Nacka det finns bra träningsmöjligheter även om Hellas är svårslaget.

I lördags eftermiddag var Timothy och jag på Operan och såg Nötknäpparen. En fantastisk balett som man kan se hur många gånger som helst. Timothy tyckte den var jättebra och var fascinerad över dansen och kostymerna. Jag gillar balett och opera och jag lovade mig själv att det måste bli mer av det under 2014.

En sak som jag tror jag kommer få svårt att acceptera är pendlandet och beroendet till SL. Jag lider varje dag och i eftermiddags tog jag min cyclocross och cyklade till Sportson. Där ska den vinterrustas och sen blir det nog ett par dagars cykling i veckan i alla fall för jag står bara inte ut med att åka tunnelbana varje dag.

Nu återstår bara en vecka och sen är vi jullediga. Men mycket ska hinnas med på jobbet och jag har inte handlat en enda julklapp, men det ordnar sig nog på ett eller annat sätt.

Äntligen på rätt plats

Öppen spis ger hög mysfaktor och värme

Perrys födelsedagspresent

Livet som medelmåtta

Härom dagen var det en tjej på jobbet som försökte övertyga en kille om att han måste skaffa ett tredje barn, med motiveringen att det bara är medelmåttor som har två barn. Och att "tre är lika med nya två", vilket väl egentligen innebär att det snart är de som har tre barn som är medelmåttor och att vi som bara har två börjar bli mer och mer sällsynta, eller? Andemeningen var hur som helst att vill man inte vara en medelmåtta så ska man ha tre barn. Och underförstått är det alltså något negativt att vara en medelmåtta.

Nästa dag pratade samma tjej om att de minsann har hämthjälp fyra dagar i veckan, för vem vill ha sina barn på dagis och fritids längre än till klockan tre varje dag? Det kanske är så i de finare områdena. Genom att titta på Solsidan har jag förstått att där tävlar man om allt mellan himmel och jord och säkert även om vem som hämtar tidigast. Det viktigaste verkar vara att någon hämtar men det behöver absolut inte vara föräldrarna, hellre en barnflicka eller au-pair. Jag gillar att hämta, och skulle aldrig vilja att någon annan hämta rmina barn fyra dagar i veckan, fast det är inget jag skyltar med för då kan det uppfattas som att jag är fast i kvinnofällan och att jag inte bryr sig om mitt jobb. Fast jag bryr mig om mitt jobb men jag vill inte jobba för mycket. Och jag har inte en så lysande karriär att det skulle vara ekonomiskt lönsamt att anlita en nanny fyra dagar i veckan. Men visst skulle det vara skönt att ha hämthjälp en dag i veckan...

Ungefär samtidigt som ovanstående diskussion pågår får jag ett sms från en god vän. De har, liksom vi, två adopterade pojkar och de har, liksom vi, haft en ganska lång resa tills de till slut blev föräldrar. I höstas fick jag ett sms från henne där hon skrev att hon var gravid, helt otroligt och oväntat och overkligt. Lika glad som jag blev när hon sms:ade och skrev att hon var gravid, lika ledsen blev jag nu. Hon skrev att hon var inlagd på sjukhus och troligtvis skulle mista barnet i vecka 17. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes sms och jag kurade ihop mig bakom min dator och låtsades vara väldigt upptagen. Finns det ingen rättvisa i den här världen? Varför drabbar sånna här hemska saker goda människor som redan gått igenom och klarat av svårigheter i livet?

Trots att jag har försökt lägga allt som har med barnprojektet bakom mig blir jag fortfarande väldigt berörd när nåt sånt här drabbar mina vänner. Mitt gamla blogginlägg "Projektavslutning" som jag skrev för drygt ett år sen känns ständigt akutellt och jag kommer aldrig sluta vara tacksam för mina två små troll. Men alla utgår ju ifrån sin egen situation, så jag klandrar inte dem som tycker det är Svensson-aktigt att "bara" ha två barn eller som har hämthjälp fyra dar i veckan, lika lite som jag klandrar dem som tycker det är klent att inte springa milen under 40 min. Jag kan bara konstatera att det som för många är lika med att vara en medelmåtta, för mig är som att ha vunnit högsta vinsten. Så God damn it vad jag gillar att vara en medelmåtta!

Mina två små underbara troll

Första snöjoggen för säsongen

Äntligen kom den första snön! Jag blev så glad imorse när jag vaknade och såg att det var vitt ute.

Flytten gick bra trots den utlovade stormen. Vi landade i huset med vårt bohag som planerat. Idag har vi packat upp och packat upp. Vi har även hunnit köpa en bäddsoffa på Blocket och baxat in den huset. Trots att vi monterade ner hela soffan i smådelar vägde metalldelarna ca 80 kg så jag hoppas verkligen den är skön att sova i.

Jag slet mig en stund från flyttstöket och tog mig ut på en uppfriskande löptur i snömodd o halka. Sprang ca 1 mil och utforskade omgivningarna, spurtade i alla uppförsbackar och tog det försiktigare utför. Klarade mig utan att ramla trots att jag varken har fina dubbskor eller broddar. Benen var pigga efter en lugn träningsvecka och det gav mersmak. Hoppas hinna ut en lite längte tur imorgon. Härligt var det i alla fall, äntligen vinter!!!

När jag kom hem stoppade jag ner barnen i det enorma badkaret, eller jaccuzzi kanske det heter. Det är som en barnpool för dem och de var helt vilda. Jag lyckades dock inte få igång bubblorna och Timothy var lite besviken.

Perry lagade en god lammgryta till middag och sen fick jag igång TV:n så att vi kunde se Ebbot i säsongen sista Så mycket bättre. Brasan sprakar, adventsstjärnan är upphängd och vinet o osten smakar bra. Vad mer kan man begära?

Dags att dra vidare

Så var det då dags att dra vidare, att lämna söder-om-söder och flytta norrut. Just nu håller flyttkillarna på att bära ut alla våra saker. Perry o småkillarna har åkt till huset och mormor är påväg dit för att hjälpa till och passa småtrollen. Jag sitter i lägenheten och betraktar hur den töms undan för undan. Den är så fin, allt är så fräscht trots att vi bott här sen 2007. Men det är bara yta och hur viktigt är det egentligen? Ytan falnar så småningom oavsett vad.

Igår kväll var vi och åt middag på hotellet, Elite Marina Tower. Det blev en fantastiskt god entrecôte och ett antal glas rödvin. Vi pratade då om hur viktigt det är att ha lite perspektiv på saker och ting. Har man det så spelar några taskiga ytskikt mindre roll, ja även mögel i husgrunden blir rätt oviktigt om man tänker på hur barnen på Filippinerna har det. Så kanske har man det lite för bra för sitt eget bästa, man har allt men har ändå svårt att uppskatta det och att vara nöjd.

Igår var vi och sa hejdå på Samuels förskola och Timothys skola. Det var lite sorgligt men det känns bra att de båda trivts så bra och utvecklats så mycket på alla plan. Jag känner en stor tacksamhet gentemot lärarna och pedagogerna och en stor beundran för alla som jobbar med barn och ungdomar. Deras jobb kräver inte bara hög kompetens utan också 110% engagemang varje dag. Jag kan villigt erkänna att jag inte riktigt är 100% engagerad på jobbet precis alla dar i veckan. Och jag skulle troligtvis inte stå ut mer än 1 vecka om jag tvingats jobba som lärare.

Appropå att vara engagerad och att brinna för något, så läste jag imorse att Nelson Mandela gått bort. Så oerhört sorgligt, han var en kämpe som lämnar stora avtryck och världen blir inte densamma utan honom. Träningsmässigt har veckan hittills inte varit den bästa. Löpningen och simningen i tisdags var det hög kvalitet på. Simning igår morse var dock rätt lugn och jag hann inte springa på lunchen, så nu spritter det lite i benen. Hoppas att stormen Sven inte slår till alltför hårt för i helgen måste jag ut och kolla in löparrundor i Täby.

Snart dags att stänga och låsa lägenheten för sista gången. Time to move on helt enkelt!

Tomt!

Den sista färden...

...med SL-båten från Nybrokajen till Saltsjöqvarn gjorde jag ikväll. Det var en hemfärd som alla andra men ändå inte. Det är sista gången på mycket länge som jag åker den här sträckan. Under åren har man blivit bortskämd med att kunna ta båten till och från jobbet. Det är verkligen en av de största fördelarna med att bo i Saltsjöqvarn. 

Vi packar och packar och Perry kör lass efter lass till huset men jag tycker inte att det minskar något i lägenheten. Imorgon kommer två packmän och packar det som är kvar. Det måste rymmas i 100 flyttkartonger. Imorgon är det även killarnas sista dag på förskola och skola. De är dock båda väldigt förväntansfulla och ser fram emot att flytta.

Nåt kul i flyttkaoset var att jag hann iväg till simningen igår kväll. Och peppad av en trevlig klubbkompis, Kristina, vågade jag simma i en snabbare grupp än jag brukar. Trots att jag sprungit 1000-metersintervaller på lunchen orkade jag hänga med hela passet, som även det var intervaller. Trött och lite stolt somnade jag gott, dan före dan före dan.

 

Ballerina påväg mot kajen

Sista veckan som Nacka-bo

De senast nätterna har jag sovit väldigt dåligt och vaknat med en konstig känsla i kroppen. Det kan ju ha nåt att göra med alkoholkonsumtionen kvällen innan, men jag har inte mått dåligt utan snarare känt mig stressad. I lördags var min första tanke: Detta är sista lördagen jag vaknar upp i den här lägenheten! Och samma sak på kvällen: Detta är sista lördagen jag går och lägger mig i den här lägenheten! Och morgonen efter: Detta är sista söndagen... Men så här kan det fortsätta hela veckan utan jag måste ta mig samman och försöka tänka positivt. Fast det är svårt för just nu känner jag mig väldigt vemodig och låg.

Vi flyttade in i vår lägenhet i februari 2007 och då var den nybyggd. Vi levde livets glada dagar och hade många mingelfester under året. I slutet på 2007, över julhelgen, fick vi så äntligen åka till Korea och hämta vår lilla Timothy. Och plötsligt försvann kontoret och gästrummet till förmån för den lilla kille som flyttat in. Perry jobbade på Söder och jag i city och vi hade max 20 min till jobbet på cykel. Livet flöt på och vi trivdes bra. Under flera år såg det ut som vi inte skulle få fler barn och vi slog oss till ro i lägenheten. Men så kom han då äntligen 2012, vår lilla busiga Samuel. Och genast kändes lägenheten för liten. Vi stod ut i ett år innan vi bestämde oss för att det var dags för att flytta. Och nu är vi där. Och vi flyttar inte bara till hus, utan vi byter kommun och stadsdel, från att alltid ha bott söder om stan flyttar vi norr om stan. Jag har alltid trott att jag inte har nåt emot förändringar, men jag kanske har blivit annorlunda med åren. Eller så är det att jag flyttar för sällan nuförtiden...

Helgen gick åt till att packa och rensa och packa och rensa. Vi var alla lite halvkrassliga så vi gick på lågvarv. En mycket trevlig middag hemma hos oss i fredags och en fantastiskt middag hos goda vänner lördags orkade vi dock med. Vi blev bjudna på rysk middag med allt vad det innebär. Lite annorlunda men mycket trevligt och gott. På kvällen när vi för sista gången på mycket länge promenerade hem längs kajen från Finnboda bort till Saltsjöqvarn blev vi lite vemodiga igen. Stockholm är så vackert, särskilt i juletid med alla färgglada lampor. Men vi kommer tillbaka. I vår ska vi ta in på hotellet en natt och hänga i våra gamla hoods, säger vi nu i alla fall. Jag tror det är bra att ha sånna där grejer att hänga upp sig på, även om det inte kommer att hända, så att det inte känns så definitivt.

I dag fyller Perry år, men vi firade honom igår. I morse var vi och betalade huset och sen åkte vi dit och tittade. Jag blev jättebesviken och ångrade mig och ville bara ha tillbaka lägenheten. Det kändes kallt och sunkigt och det luktade instängt, eller kanske var det mögel. Ingen har bott i huset på två veckor och det skulle vara nystädat men det var väl sådär med den saken. Alla ytskikt såg 100 gånger värre ut än förra gången vi var där och nu har jag bara lust att skicka dit tio snickare i två veckor så att de får fixa till allting som är sunkigt. Men så kommer det naturligtvis inte att bli. Under två veckors tid, tills vi fått betalt för lägenheten, kommer vi vara belånade upp över öronen så allt sånt får vänta. Nu ska vi först och främst klara av flytten. Och kanske kommer det kännas lite bättre när vi får dit våra egna grejer och boar in oss med vår egen lukt. Det viktigaste är att killarna trivs och att allt går bra med skolan och förskolan, allt det andra är sekundärt. Liksom att jag deppar över att jag inte kommer hitta lika fina löparrundor i Täby som jag har här, i-landsproblem men icke desto mindre saker som upptar min tankeverksamhet.

Det har inte blivit någon träning sen i torsdags, hann bara träna två dagar förra veckan. Och även om det innebar fyra kvalitetspass känns det alldeles för lite. Mest för att humöret inte blir så bra utan träning för formen försvinner inte på fyra dar, det vet jag. Idag känner jag mig lite bättre från snuvan så imorgon blir det lunchpass och sen simning på kvällen. Så kanske sinnesstämningen är lite bättre imorgon kväll får jag hoppas.

Från och med fredag är vi Täbybor. En epok slutar och en ny börjar.

Pepparkaksbak med Timothy

Är man på rysk middag så är man!