Fartkänsla

På senare tid har jag allt oftare börjat lämna gps-klockan hemma när jag tränar. Det är oftast bråttom när jag ska iväg och då brukar jag bara ta med mig min digitala retroklocka som jag köpte i Seoul för en billig peng. Den duger gott och väl, det finns till och med stoppur på den. Så ska jag springa tröskelpass så vet jag att det bara är att springa nästan så fort jag kan under den tid jag bestämt mig för. Står det intervaller på schemat så får jag helt enkelt köra på tid. Och är det dags för långpass så kör jag också på tid, jag vet hur långa mina rundor är. Det positiva med att inte ha gps-klockan med sig är att man alltid kan inbilla sig att det går rätt snabbt och att pulsen är kontrollerad, och så lever man på det och är nöjd.

När jag började simma i havet lånade jag Perrys Suunto Ambit för att mäta hur långt jag simmade. Men där kan tala om en glädjemätare. Jag vet att jag ungefär simmar 1 km på 23-25 min, men den här klockan visade att jag simmat dubbelt så långt på samma tid. Även min gamla Garmin fick spel i vattnet och visade allt möjligt.

Så jag har bestämt mig för att under semestern får gps-klockan vila och jag väljer att leva i tron att jag forsar fram i vattnet och flyger fram längs vägar och stigar när jag springer. Åt cyklingen finns inget att göra, där sitter trip-mätaren på styret och visar den obarmhärtiga sanningen om hur långsamt det går trots att jag trampar som en galning. Men det är väl bra på sitt sätt att det finns nåt som håller mig kvar i verkligheten, trots att den inte alltid är så upplyftande :).