Bryter ny mark

Igår körde jag mitt första riktiga kombo-pass, det blev 32 km cykling följt av 8 km löpning. Bytet tog knappt 2 minuter, vilket inkluderade hoppa av cykeln, bära upp den på verandan, hoppa ur cykelskor, hjälm och cykelhandskar och snöra på sig löparskor samt slänga på sig en keps. Cyklingen hade gått ganska bra med tanke på att jag körde själv och att det var ganska blåsigt. Men när jag började springa, eller rätare sagt när jag tänkte att jag skulle börja springa, blev det totalfiasko. Benen lydde liksom inte, de var helt inställda på att fortsätta cykla och när jag sprang kändes det som jag skulle falla handlöst framåt eftersom låren inte tycktes ha några muskler alls. Jag staplade fram i några kilometer, faktiskt i hela fyra kilometrar, innan jag kunde börja springa normalt igen och trycka på i steget. Det blev en helt ok runda tillslut men det där måste jag träna mer på. Kanske tog jag ut mig för mycket på cyklingen, eller så var det bara orutin. Det var nog heller inte optimalt att cyklingen slutade med en mördarbacke där jag nästan fick mjölksyra, plus att jag inte tänkte på att dricka ordentligt. Tänkte att jag inte skulle vara ute så länge och inte köra så hårt, men det blev totalt 1 tim och 49 min i stekande sol. Man lär sålänge man lever och det var rätt kul. Nu kan det bara bli bättre, hoppas jag i alla fall.

Annars har vi gått in i nån slags semesterlunk. Barnen är ute och leker från morgon till kväll och dagarna går mest åt till att fixa mat och fika. Sen blir det lite lek och fix däremellan. Vilken skillnad det är på att ha en 5-åring och att ha en 6-och en 2-åring. Det är full fart precis hela tiden. Samtidigt är det jättekul att vi fick möjligheten att uppleva det igen. Samuel är en redig liten kille som ska göra precis som storebror. Han hänger med så gott han kan, får sina törnar och tjuvnyp men gnäller sällan. Han har börjat prata mer sammanhängade nu och det kommer många 2-ordsmeningar och även 3-4-ordsmeningar emellanåt. Timothy är stora killen nu och tar stundtals väl hand om sin lillebror. Det märks dock att han är 6 år, han är inte längre den där totalt obekymrade lilla killen som alltid skiner som en sol. Nu kan han tjura över både det ena och det andra och ta ton till både mig och Perry. Och hur bemöter man det? Oftast blir jag så förbannad att jag har lust att säga nåt jättedumt tillbaka, men det får man ju inte... Jag måste kolla om den där danska psykologen Jesper har gett ut nån bra bok där jag kan få råd. Perry behåller oftast sitt lugn som vanligt, vilket är tur men ibland får mig att känna mig misslyckad. Men det är väl lika bra att vänja sig, för nu kommer nog utvecklingsfaserna att avlösa varandra. Och om vi har kommit lindrigt undan med Timothy så tror jag att vi får en rejäl utmaning med vår lilla söta, men ack så envisa Samuel.

Samuel plockar smultron