Ett marathon utan lidande

Förmiddagen bjöd på idealiskt löparväder, 16 grader varmt, mulet och vindstilla. När starten i den 35:e upplagan av Stockholm Marathon gick kl 12 var det dock tryckande kvavt och luften stod stilla mellan adrenalinstinna kroppar.

Jag gick ut i ett lugnt tempo, ja jag fegade nog lite faktiskt, dels eftersom jag var osäker på löparformen, dels eftersom det inte kändes som en dag då jag ville ta ut mig 110%. Så jag tuffade på i typ 5.30-tempo, vilket alla som är någolunda snabba på huvudräkning kan räkna knappast räcker till en tid under 3.45 på ett marathon. Det var först efter 15 km som jag vaknade till och fick lite fart på benen, men det kändes lite jobbigt så jag föll tyvärr tillbaka i det gamla tempot. Efter drygt 20 km började det regna, äntligen släppte den tryckande värmen och luften blev lättare att andas. Jag stördes inte alls av regnet utan sprang på utan brådska. Dagens insats får väl sammanfattas som stabil och helt utan överraskningar. Men behaglig, hade inga krämpor eller riktiga svackor under hela loppet. Tiden blev 3.48.22, bara 40 sekunder från mitt personbästa på Stockholm Marathon.

Coach Perry tycker dock att jag är alldeles för pigg och rörlig ikväll. Han tycker jag borde gått ut hårdare, vilket underförstått innebär att han tycker jag borde sprungit på en bättre tid. Själv är jag hyfsat nöjd, med tanke på förutsättningarna tycker jag min kropp är fantastisk, samtidigt som jag medger att det fanns en hel del till att ge idag om jag bara hade vågat. Men alla som har sprungit ett marathon vet att det är en hårfin skillnad mellan succé och fiasko. Går man bara ut lite för hårt i början så blir de sista 12 kilometrarna oerhört plågsamma och i värst fall får man kramp och måste antingen stretcha i några minuter eller bryta. Som jag brukar säga, det kommer fler år och flera marathons :).

Efter loppet fick jag massage av Kattis och en kollega på Axlesons. De erbjöd, som vanligt, gratis massage till alla löpare på Östermalms IP. Det kändes oerhört lyxigt, tack så mycket! Det kanske är därför jag är så rörlig nu?!

Imorgon är det dags för Mini-marathon och Timothy ser faktiskt mer fram emot det än emot sitt 6-årskalas. Sådan mor, sådan son...

Isabella vann damklassen

 

Inte fullt så snabb men väldigt glad

 

Langning av gel från coach Perry