Så var det över och det är jag glad för. Om maran gick förhållandevis lätt, så var Vätternrundan väldigt tuff. Det blev en slitsam dag för relativt otränade cykelben. Men jag tog mig i mål på 10.50, vilket är bättre än jag hoppats på. Åt Perry fanns inget att göra. Han stack ifrån mig första kilometern, precis som jag ville att han skulle göra, och gick i mål på fina 10.13! Hade han inte fått in ett bi i hjälmen, som han var tvungen att stanna för att släppa ut (och därmed fick överge sin klunga), hade han gått under 10 timmar tror han. Ja alla bortförklaringar är bra utom de dåliga ;)...
Jenny satsade friskt och startade med Fredrikshofs sub 9.30-grupp, trots sin långa sjukdomsperiod, men valde att bryta i Fagerhult. Hon var nöjd med sitt beslut och kommer igen ett annat år, var så säker.
Jenny o Perry intar frukost kl 03.15
När starten för mig o Perry gick kl 04.26 blåste det rak motvind och den höll i sig de första 11 milen ner till Jönköping. Min plan var att gå ut lugnt, försöka hitta en klunga och hänga på den så länge jag orkade och sen hade jag inte planerat så mycket mer. Det var dock svårt att hitta en lämplig klunga i början och jag fick slita de första milen ensam i motvinden. Sen hängde jag på en tysk klunga. Det var intressant, jag är ju verkligen inte van att köra i klunga och kan knappt kommandona på svenska, men nu fick jag lära mig dem på tyska fortare än kvickt för att kunna uppföra mig och inte störa deras taktik. Jag hängde på dem ner till Gränna där jag gjorde mitt första depåstop medan de fortsatte vidare. Sen blev det ensamkörning ner till Jönköping och där brände jag mycket kraft och det kändes väldigt ensamt och eländigt. Efter Jönköping byttes motvinden mot en kraftig sidvind vilket i alla fall var bättre. Strax innan Fagerhult blev jag omkörd av Jennys klunga från Fredrikshofs cykelklubb. Det var kul att träffa någon jag kände igen. Vi gick in i depån i Fagerhult samtidigt och där valde hon att bryta. Jag vinkade hejdå och fortsatte sen min färd mot Motala. Strax innan Hjo hittade jag en jättebra klunga som jag körde med till Karlsborg där de gick in i depå men inte jag. Jag tog det lugnt ett tag och hittade därefter en ny klunga som jag körde med av och till upp till Hammarsundet där jag var tvungen att släppa dem. Därifrån är det 4 mil kvar till målet, kan tyckas nära men där och då kändes det allt annat än nära. Jag var återigen ensam och det blåste kraftig motvind igen. Läget kändes tröstlöst, jag var helt slut och innerligt trött på Power bars, Enervit sportdryck och gels. Fram tills dess hade jag kört på i ett hyfsat bra tempo och jag tänkte att jag klarar nog 12-timmar med lite marginal. Men de tankarna övergav jag nästan på vägen uppför bron, men bara nästan...
För då dök Lennart upp som en skänk ifrån ovan. Lennart var veteran och rätt sliten han också men han hade lite mera krafter kvar än jag. Hans problem var att han hade krampkänningar och inga Enervit tabletter kvar. Jag hade ett gäng så han fick av mig. Sen började vi prata, han kunde banan utan och innan, kände till varenda backe, krök och gupp. Vi började köra ihop och han berättade hela tiden vad som väntade plus att han drog i den värsta motvinden. Han fick fler tabletter av mig och vi fortsatte ihop. Han sa att jag nog skulle gå under 11 timmar, vilket gav mig lite ny energi även om kroppen var helt slut, liksom hjärnan uppenbarligen eftersom jag inte ens kunde klockan. Det var som ljuv musik i mina öron när vi passerat backen i Medivi och han sa: Det där var den sista riktigt jobbiga backen, nu är det bara några motlut kvar. Sista milen hade vi fin medvind och tröttheten var som bortblåst. Och jag höll samma snitthastighet de sista 5 milen som de övriga 25, mycket tack vare Lennart. Jag är helt fantastiskt nöjd över min prestation. Tiden blev mycket bättre än jag trodde och insatsen ungefär lika stor som jag befarat.
Klara för start
Min hjälte i målet
En nöjd Perry myser i solen efter målgång
I målet väntade Perry och Jenny och jag fick lite mat och en lättöl. Sen trampade vi de 2 kilometrarna hem till familjen Friberg där vi bodde. Efter en dusch och lite de-briefing blev det grillat till middag och lite vin innan Jenny och jag stupade i säng. Årets tredje långlopp avklarat!
Efter en stadig frukost imorse begav vi oss till Småland för att hämta barnen. De hade haft en härlig helg hos farmor och farfar. Samuel blev jätteglad när vi kom och ville inte släppa mig ur sikte. Jag har ju inte sett barnen sen i onsdags och det kändes som vi varit ifrån varandra länge. Efter lunchen tog Perry och jag oss en Power nap på 2 timmar, det gjorde gott. Sen fick vi en god middag innan vi packade bilen full och drog iväg mot Stockholm.
Glada killar i hängmattan
Samuel leker i lekstugan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar