En sista koll och sen godnatt

Uppladdningen har gått enligt plan och inga baciller verkar ha fastnat på mig. Jag har dock inte ätit särskilt mycket mer än vanligt under veckan, men idag försökte jag äta endel pasta och klämde i mig tre stycken Enervit Carbolader Food. Känner mig rätt tung och mätt men hoppas det går över till imorgon.

Jag ser fram emot morgondagen, har längtat, ja nästan som ett barn dan före julafton. Jag är inte så nervös utan bara så jä-la glad att jag är startklar, det hade jag aldrig trott för två månader sen. En kollega till mig sa lite avundsjukt idag: "Jag förstår att du ser fram emot loppet, du har ju absolut ingen press på dig." Han syftade till min minimala marathonträning, närmare bestämt de ynka 30 milen jag skrapat ihop i år, och undrar nog varför jag ställer upp överhuvudtaget. Jämfört med kollegornas dryga 100 mil i år så är det ju ingenting, så jag förstår att de har lite högre förväntningar på sina prestationer än vad jag har. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag älskar Stockholm Marathon, och kommer springa det alla år jag har möjlighet. Det kommer bli många plumpar i protokollet för det är omöjligt att sätta personligt rekord varje år, men det gör inget sålänge jag tycker det är kul och är i hyfsad form.

Vädert verkar bli bra, men lite osäkert. Vissa säger sol, vissa säger regn och andra säger åska. Det blir hur som helst inte kallare än förra året då det var +4 grader båda gångerna jag passerade Slussen. Lägg därtill spöregn och vindar på upp mot 30 m/sek, hutter, hutter.

Nu är det dags för ett litet kvällsmål och sen krascha i säng. Godnatt!

Laddar med en öl i solen tillsammans med Anna

 

Full koll på alla grejer

 

Veckans pepp...

...ser jag varje dag när jag cyklar till och från jobbet längs Stadsgårdskajen. Nedan fotade i farten för det är livsfarligt att stanna på Stadsgårdskajen under rusningstid, då blir man överkörd av en cykel snabbare än en gris blinkar (som Linus-Ida i Madicken skulle säga). Med fyra dagar kvar till Stockholm Marathon försöker jag intala mig själv att formen finns nånstans långt där inne och att inga baciller kommer fastna i min hals eller näsa. Jag ser som vanligt mycket fram emot loppet även om jag inte är så bra förberedd i år som jag brukar vara.

Snart är det dags!

Peppning hela vägen in till Slussen

Träningen inför långlopp är viktig men att kunna fokusera är också oerhört viktigt, särskilt dagarna innan loppet. Det får inte förekomma några negativa tankar och det enda jag vill är att känna glädje inför den kommande uppgiften. På startlinjen, omgiven av tusentals andra, finns det bara jag, min starka kropp och mina positiva tankar. Jag bryr  mig inte om de andra, hur mycket de tränat, hur sportiga de ser ut, hur snabbt de springer osv. Jag brukar också alltid känna stor tacksamhet för att just lilla jag får stå där frisk och skadefri, oftast, och får vara med om det fantastiskt roliga det innebär att springa ett marathon. 

Fokus har dock den senaste tiden legat på andra saker än på marathon. I helgen var jag ensam med barnen och det var fullt fokus på dem. Vi besökte mamma/mormor och det var lika kul som alltid. Undrar var hon får allt sitt tålamod ifrån? Hade hon lika mycket tålamod när vi var små? Eller är det nåt som kommer automatiskt när man får barnbarn? Jag hann med en lätt joggingtur på lördagen men annars blev det ingen träning men det gjorde inte så mycket. Killarna var jätteförkylda och även jag kände av halsen. 

Igår var jag och lämnade in min cykel för service och upprustning inför Vätternrundan, som för övrigt känns väldigt avlägsen. Cykeln kommer pimpas rejält med nya bromsar, däck, nytt styre, ny sadel och ytterligare en flaskhållare. Tyvärr räckte inte budgeten till nya hjul, vilket killen i affären hävdade hade gjort ytterligare 10-15% på min tid. Ett annat år i ett annat liv kanske jag lägger 12 000 kr på nya hjul, eller kanske inte...

Igår kväll var jag och investerade i en våtdräkt. Det var en upplevelse i sig och jag skrattar nästan när jag tänker på det. I en pytteliten och enormt varm affär på Vallhallavägen trängdes tre personer, plus killen som ägde affären. Vi tre kunder försökte få på och av oss olika våtdräkter i olika storlekar. För den som inte provat en våtdräkt avsedd för triathlon kan jag berätta att den ska vara slimfit och då menar jag slim. Jag var genomsvettig efter att ha fått på mig den första och kände mig sjukt instäng. Paniken var inte långt borta och jag tänkte att jag kommer aldrig kunna simma en meter i den här tvångsdräkten eftersom jag knappt fick luft. Men efter att jag fått hjälp med att dra upp ärmar och ben ordentligt kunde jag faktiskt börja röra mig lite och även andas. De andra två kunderna, två killar, försökte få på sig sina dräkter och hoppade omkring i butiken som Farbror Frej. De såg mycket roliga ut men det var verkligen inte läge att börja skratta. Det här var ju allvar och de verkade inte så skämtsamma så jag fick skärpa mig. Efter en timme var jag klar och vandrade ut ur butiken med en våtdräkt och ett par simglasögon som lämpar sig för simning i öppet vatten, eller var det svetsarglasögon jag fick med mig?

Redo för utebad

När jag skickade bilden till min strukturerade kompis Jenny, som ska vara med i Stockholm Triathlon, undrade hon vilket lopp jag ska vara med i. En högst befogad fråga, för ingen normal person köper väl en våtdräkt för 2000 kr utan att ha anmält sig till ett lopp? Jag var dock tvungen att erkänna att jag faktiskt inte har anmält mig till något lopp, ännu, fast jag tänker nog göra det. Det finns några stycken att välja på så beroende på hur det går med cyklingen framöver blir det kanske ett triathlon efter sommaren. Till en början ser jag bara fram emot härliga simturer på landstället utan trängsel och utan klorlukt.

Dubbel högtidsdag

Idag fyller vår älskade lilla Samuel två år. Och idag är det precis ett år sen Adoptionscentrum (AC)ringde och talade om för oss att vi fått en son. Jag minns fortfarande den dagen som om det var igår. Det var högsommarvärme ute och jag var ute på lunchen för att handla skor till Timothy på Timberland i Mood Gallerian. Jag stod i kassan och betalade när det ringde. Jag kände inte igen numret men svarade och det var Kerstin på AC. Hon undrade om jag kunde prata. Jag ursäktade mig till expediten och gick ut ur affären. Under den korta promenaden hann jag tänka tusen tankar. Det var ju bara 3 månader sen vi skickade iväg vår ansökan till Korea så det kunde inte vara vår tur redan, hon måste vilja nåt annat, det var säkert nåt fel med vår ansökan, eller så var det stop i landet igen... Men hon ville säga att vi fått en son, som fyllde 1 år just idag. Sen stack jag direkt till AC för att hämta bilderna på Samuel och så ringde jag och sms:ade den glada nyheten till familj och vänner. Det var en lycklig dag!

I år firade vi Samuel både igår och idag. Perry åkte till Skottland för att cykla MTB tidigt imorse så vi igår firade vi med paket och frukost på sängen. Och sen pizza till middag och tårta till efterrätt. Timothy var så engagerad i sin lillebrors födelsedag. Han hade slagit in ett lila lasersvärd till honom och skrivit ett jättefint kort. Samuel blev glad och vill inte gärna släppa svärdet ifrån sig. Idag hämtade mormor båda killarna på förskolan. Sen åt vi middag och åt tårta igen :).

Samuels present från Timothy

 

Svärdet i ena handen och smörgås i den andra

Fight med storebror

 

Presenter från mormor

 

Garaget var också populärt

 

Idag var första riktiga dagen på förskolan för Samuel. Det var även första dagen jag skulle lämna och jag var lite nervös inför det. Men morgonen förflöt utan problem och vi kom i tid till förskolan. Samuel var dock ledsen när jag skulle gå och hängde runt mitt ben. Men hans rutinerade och gulliga pedagog Jeanette lyckades distrahera honom genom att börja leka och då sa jag hejdå och gick. Han tittade ledset men sprang inte efter. Resten av dagen hade gått jättebra och han hade sovit och varit glad när han vaknade. Han blev jätteglad när mormor kom och hoppade och sprang omkring på hela gården. Vi får se hur lämningen går imorgon, då kommer han definitivt vara mer på sin vakt.

Nedtrappningen inför maran går nästan enligt plan. Jag hann inte simma i måndags som jag tänkt men jag har avverkat två kortare löppass i veckan. I tisdags sprang jag 7 km varav 5 st 1000 metersintervaller i 4.45-tempo med 1 minuts vila. Det var väldigt tungt och jag fick kämpa som en galning för att hålla farten. Idag sprang jag 9,5 km med fyra fartökningar på 800, 600, 400 och 200 meter med 30 sekunder vila mellan varje. Idag kändes det lätt och trots att jag inte körde 100% låg jag i 4.40-tempo i alla ökningar. Det var ett skönt och välbehövligt formbesked. Nu återstår ett lugnt distanspass på lördag, ev cykling på söndag och sen ett kort pass på onsdag nästa vecka. Sen kan jag inte göra mer, förutom att äta bra, sova mycket och försöka undvika Samuels förkylning. Det sista känns som det svåraste.

Jag har även hunnit med en trevlig middag med löparkompisen Anna på Ho's och sen några glas bubbel på Judith & Bertil. Vi förenade nytta med nöje och planerade in sommaren och höstens lopp. Jag kommer dock inte riktigt ihåg vad vi bestämde...

Skål!

En bra helg med mycket träning och avkoppling

Återhämtningsveckan blev allt annat än lugn. Full fart på jobbet och hemma, och vad gör man för att koppla av när stressen intar ens kropp? Jo, man tränar såklart. I torsdags var det premiär för lunchöpning på Djurgården tillsammans med två kollegor. Det blev bara 9 km men med 10 intervaller i maxfart så blev jag helt ok trött ändå. Fast på kvällen var jag ändå rastlös och ville röra på mig, men det blev en garderobsstädning istället. Desto mer träning blev det i helgen.

Det är full fart på barnen på förskolan. Samuels inskolning går bra och han bryr sig knappast om Perry längre. Det enda som är lite knepigt är sömnen, men det beror inte enbart på Samuel utan även på två av hans nya små kompisar som ligger på madrasserna bredvid och har lite svårt att komma till ro. Timothy trivs bra på Sommarklubben och är helt slut när han kommer hem på eftermiddagarna. De är utomhus hela dagarna och hittar på en massa skoj.

Helgen tillbringade vi på landet, underbart trots endel fix och tidvis mulet väder. Det blev inte så väldigt mycket gjort men vi fick i båten och fick ned några frön i jorden. Timothy tyckte redan efter några timmar att de börjat gro. Han ser fram emot att skörda morrötter. Förra året tyckte rådjuren också mycket om våra grödor så vi får se om det blir nåt kvar till oss i år. Samuel gillar att vara på landet. Han får vara utomhus hela dagarna och leker bra själv och ibland går han och hälsa på mormor. Den här helgen har han ännu en gång fått erfara att han inte kan kliva rakt ut ifrån en trappa, utan måste backa ner. Han klarade sig dock utan skrapsår i ansiktet den här gången men fick ett blåmärke på bröstkorgen. Han har även ännu en gång fått lära sig att allt roligt har ett slut. Igår var det mormor som, med Timothys hjälp, fick slita loss honom från gungan när det var dags att gå hem och äta lunch. Samuel skrek som en galning och var som en orm, stackars mormor orkade knappt bära honom eftersom hon även skulle köra hem trehjulingen. Efter lite mat och sömn var han glad och pigg igen. På kvällen somnade han som en stock men vaknade helt hysterisk efter 10 minuter på grund av att glassbilen kom tutande precis utanför vårt hus. Stackars barn, inte undra på att han inte gillar glass, ännu. På kvällen var vi  hos grannarna och kollade Eurovision. Samuel fick följa med, sovande i sin resesäng. Vi bar helt enkelt ner hela sängen med honom i och ställde in den i grannarnas sovrum. När det var dags att gå hem bar vi hem honom igen. Mycket praktiskt!

Träningsmässigt blev det en bra helg för både mig och Perry. Jag sprang 23 km i lördags, hade velat hålla tänkt marathonfart, men en kuperad bana och varmt och tryckande väder gjorde att det gick lite långsammare. Det blev tillslut 5.30-tempo, men det kanske är lagom med tanke på att jag kom igång med löpningen i april. Vi får se när det är dags. Igår cyklade jag 8,3 mil och det var en kamp mot trötta ben redan från början. Men naturen var fin och jag mötte många glada cyklister, bland annat deltagare i årets Roslagsvåren, så jag lyckades hålla humöret uppe och pannbenet hårt. Perry körde 10 mil!!!! i lördags och cyklade MTB med dagispapporna igår kväll. Så nu är han redo för cykelresan till Skottland. På torsdag åker de. För min del blir det lite lugnare nu fram till Stockholm marathon den 1 juni. Det är slut på långpassen men några kortare löp- och crawlpass kommer jag ta under veckan. Undrar vad jag ska göra med all tid jag får över?

Veckan som kommer fyller Samuel 2 år. Timothy planerar lillebrors stora dag och ser fram emot att få ge honom ett lila lasersvärd i present. Jag undrar dock vem som kommer bli mest glad över det? Fast Samuels gamla svärd har gått sönder, det lyser inte och låter inte längre vilket stör honom, så det kan hända att han inte kommer släppa ifrån sig det nya till storebror...

Rolslagsvåren går på slingriga småvägar i Roslagen

Vägskylt på gamla Stockholmsvägen

Äntligen är båten i sjön

Samuel med sin favoleksak, vattenkannan

Effektivt bonuspass i maxfart

Igår var det egentligen vilodag, för jag har faktiskt återhämtningsvecka, men jag var så otroligt rastlös så jag behövde verkligen ut och springa. Perry stack iväg och cyklade på kvällen och jag la mig i soffan med en bok när barnen lagt sig. Problemet var bara att jag somnade och vaknade inte förrän Perry kom hem igen. Då var klockan 21. Jag kände egentligen mest för att gå och lägga mig, men eftersom jag redan hade satt på mig träningskläderna stack jag ut i alla fall. Från sovande tillstånd till springande på mindre än 5 minuter. Kvällsluften fick mig dock att piggna till rätt snabbt. 

Vanligtvis är jag rätt planerad och har tänkt ut målet med varje träningspass, men det här var ju liksom ett bonuspass så jag hade inte planerat nåt. Att jogga runt planlöst i 30-40 minuter var uteslutet, då kunde jag lika gärna stannat hemma i soffan, så det lutade åt ett fartpass. Efter ca 500 m uppvärmning ville benen springa fort så jag tänkte att det är väl bara att köra. Det blev tröskelpass, om än väldigt kort, på 6 km i nästan maxfart för dagen vilket låg mellan 4.45-4.50 min/km. Det blev bara 500 meter uppvärmning och 500 m nedjogg, så jag var hemma efter 40 min. Ett kort men effektivt pass och en välbehövlig urladdning för både kropp och själ. Känns bra att ha kommit över 5 min/km-tröskeln, nu gäller det att sätta upp nya mål. 

Cykelturen till jobbet imorse var en fröjd. Sol och nästan vindstilla, pigga ben, lätt sinne och Morgonpasset i P3 i lurarna. 

Tecken på återhämtning

i alla fall avseende den fysiska delen av kroppen. Efter förra veckans träningspass var jag rejält sliten och hade till och med träningsvärk i benen, vet inte när det hände sist. Men 1,5 dags vila gjorde susen och igår var det på pigga ben som trampade iväg till jobbet. På kvällen var det dags för den sista lektionen på crawlkursen. Vi hade fått i hemläxa att göra våra egna träningspass och sen köra dem igår. Jag hade faktiskt gjort min läxa även om jag glömde lappen hemma, men jag kom ihåg det mesta av övningarna. Och när mitt pass var slut fick jag fortsätta med ett av tränarens gamla pass. Det var hårdkörning från början till slut, nästan så att jag blev lite illamående faktiskt men det var skönt. Det känns lite tråkigt att kursen är slut, precis nu när vi kommit igång och kan grunderna. Nu vill jag lära mig mer teknik och bli snabbare. Så jag försöker övertala en kille, som var vikarie två gånger, att hålla en fortsättning-fortsättningskurs med oss. Jag hoppas verkligen att det blir av.

Som sagt, kroppen verkar vara påväg att återhämta sig, värre är det med huvudet. Den sista tiden har jag varit otroligt tankspridd och glömt saker. I början tolkade jag det som ett tecken på att jag höll på att stressa av och därmed inte brydde mig så mycket om tillsynes oväsentliga saker. Men nu tror jag snarare att det är ett tecket på en hög stressnivå i kroppen. I helgen glömde jag både att stänga av plattan efter jag lagat mat och att ställa in kylvaror i kylskåpet när jag varit och handlat. Kulmen kom dock igår i badhuset när jag lyckades låsa in nyckeln till mitt skåp i skåpet. Som tur var upptäckte jag det inte förrän jag simmat klart och då var det en snäll tjej på crawlkursen som gick ut och hämtade personalen. Det kom med en jättestor tång och klippte upp låset. Trött, hungrig och lite skamsen åkte jag sen och handlade kl 22 på kvällen och var kvar i affären tills de bokstavligen körde ut mig. Hemma väntade varm choklad och mackor och en varm filt att gömma sig under. Välbehövligt!

Igår var Samuels första dag på förskolan. Allt verkar ha gått bra förutom att han blir arg, precis som vanligt, när han måste lämna sandlådan, lämna gungan eller byta lek. Han somnade på sin lilla madrass och sov 1,5 timmar med de andra barnen. Det blir spännande att se när Perry kan börja lämna honom. Timothy har börjat sommarklubben, vilket innebär att alla stora barn som ska vidare till förskolklass i höst har egna aktivteter. Det kommer bli mycket utflykter och andra roliga saker anpassade för 6-åringar. Han tycker det ska bli jättekul att få umgås med lite större barn. På hans avdelning är barnen i blandade åldrar och det är klart att det inte alltid är kul att hänga med 2,5 åringar när man själv snart är 6 år.  

Veckans deppiga nyhet är att en av mina bästa träningskompisar blivit sjuk. Förutom att jag saknade henne på crawlkursen igår och kommer få springa utan henne på lunchjoggen på torsdag, har jag varit orolig för henne hela helgen och känt mig låg. Men nu verkar det gå åt rätt håll och jag hoppas att hon snart är på benen igen. Det är så lätt att ta hälsan för given sålänge man är frisk och skadefri och det är inte alltid man är så snäll mot sin kropp. Men jag har ju upprepade gånger lovat mig själv att blir bättre på det, och i helgen var det faktiskt en vän till mig som sa att hon tyckte att jag blivit bättre på att ta hand om mig själv på sista tiden. Små steg i rätt riktning alltså :)!

Samuel njuter i solen

Låååånghelg!

Grillpremiär och äntligen varmt o skönt i stugan. Killarna njuter av friheten att kunna springa ut och in som de vill.

Jag har tränat de sista passen för veckan. Igår blev det 46  km cykel och idag 30 km löpning. Kroppen är rätt sliten efter flera veckors hårdkörning, helt enligt planen, så nästa vecka blir det återhämtning och bara lätt träning. Sen börjar upptrappningen inför maran. Hoppas jag får vara frisk o hel nu de sista veckorna.

Jag har nog inte riktigt hängt med för nu är det helt plötsligt nästan sommar. Vart tog våren vägen? Man gick från vinterjacka till ingen jacka på bara några dagar. Jag tjatar på barnen att de måste ha en tunn jacka o mössa på sig men de klagar på att de svettas. Och jag förstår det när jag ser att termometern visar 20 grader i skuggan. Även om det fortsätter blåsa och blåsa och blåsa...

Helgens projekt är att att plantera blommor och så frön, bottenmåla och sjösätta båten, handla basvaror till skafferiet, kratta löv, åka till tippen o slänga skräp, inviga nya grillen och socialisera lite med grannarna såklart. Det är dock svårt att vara effektiv med barn, och numera är de ju två. Det är alltid nån som är hungrig, ska på toa alt har gjort på sig, nån ramlar osv. Men så kommer det vara i år och det är rätt gulligt med en tvååring som nyfiket upptäcker världen. Att bada ingår inte i planeringen även om tanken slog mig igår morse efter löpturen. Det var ju bara några veckor sen isen gick så jag lugnar mig ett tag.

Flowet som jag var inne i ett tag verkar dock vara över för den här gången. Några mörka moln kom och skymde solen men jag hoppas det bara är tillfälligt.

Svävar på små moln

Ibland känns det som livet är lite för bra, och som den cyniker jag stundtals är börjar jag då genast fundera på när det kommer ta slut. För jag tror ju inte att livet bara kan fortsätta vara sådär underbart för alltid, ingen förtjänar väl att sväva på små moln för alltid...

Just nu är det en sån period då det känns som allt är lite för bra. Foten har på nåt mirakulöst sätt blivit rätt bra och jag kan springa två gånger i veckan utan att förvärra skadan. Jag börjar så smått hoppas att jag kommer kunna springa Stockholm Marathon 1 juni. Dessutom har formkurvan börjat peka uppåt och jag orkar köra två bra långpass, cykel och löpning, dagarna efter varandra. Simningen går framåt och numera räknar jag det som riktig träning eftersom tekniken är såpass bra att jag kan simma mig rejält trött genom att reglera farten. Tidigare blev jag rejält trött bara av att ligga och försöka crawla. Man kan säga att det är tack vare den onda foten som jag kommit igång med cyklingen och simningen på riktigt, så inget ont som inte har nåt gott med sig. Och fördelen med att träna fler saker är att jag alltid är grymt sugen på att springa när det väl är dags och då brukar även benen vara pigga. Jag är dock aldrig lika sugen på att simma eller cykla men det brukar vara kul när man väl kommer igång. 

Det känns bra att jobba igen och släppa huvudansvaret för hemmet och barnen. Och det bästa av allt är att både barnen och Perry verkar gilla att vi bytt. Samuel är väldigt pappig numera så vi får se hur det går på inskolningen på måndag. Vi var på förskolan igår och pratade med hon som ska ta hand om Samuels inskolning. Vi tror att det kommer gå bra, han är så van att vara där och brukar inte vilja gå hem. Helst hade vi velat att Samuel skulle börja förskolan till hösten, men då har vi ingen syskonförtur längre eftersom Timothy börjar förskoleklass och fritids i augusti. Och vi vill att Samuel ska gå på samma förskola som Timothy gjort, alltså var vi tvungna att ta platsen vi blev erbjudna i maj för annars hamnade vi på plats 109. Men vi ska alla vara långlediga i sommar och det är väldigt få barn som skolas in nu i maj så vi tror det kommer bli bra ändå. Tänk vilken skillnad det är mot när Timothy började, då hade vi aldrig satt vår fot på en förskola. Nu känner vi oss helt trygga med både förskolan och pedagogerna.

Idag hade jag ännu en såndär skön vilodag då jag inte ens cyklade till jobbet. Efter crawlkursen igår kväll var jag helt slut. Vår ordinarie tränare var tillbaka och beordrade oss att köra grymma trappstegsintervaller. Jag svalde nog minst 1 liter vatten men jag kämpade så att jag blev helt svettig, ja man kan svettas av simning. När jag kom hem fixade Perry varm choklad och äggmacka så jag var rätt pigg imorse när jag vaknade även om kroppen var lite stel. Idag har det varit den varmaste dagen hittills i år och Lina och jag gick till Strandbryggan på lunchen och åt en lyxlunch tillsammans med Alex, Erik och Markus. Sen blev det en stor glass påvägen tillbaka till jobbet. Imorgon är det halvdag, myslunch med Anna, och sen väntar många sköna dagar på landet.

Nu kom Perry och påminde mig om att vi har bröllopsdag imorgon och undrade om jag orkar dricka lite champagne ikväll? Har jag nånsin sagt nej till skumpa? Hm...inte vad jag kan minnas i alla fall.

Som sagt livet leker och jag njuter av det så länge det varar!

Lyxlunch!

Skål, nästa gång blir det skumpa :)

 

 

Livet är fullt av överraskningar

Hade nån för en månad sagt till mig att jag skulle springa en halvmara den 4:e maj, hade jag förmodligen bara skrattat. Inte ett löpsteg sen november förra året och en halvtaskig fot.
Men idag stod jag, mot alla odds, på startlinjen i Kungsholmen Halvmarathon. Loppet där jag satte personligt rekord förra året med fina 1,43. Med minimalt med löpträning i benen, fullproppad med allergimedicin, en tejpad fot men glad som bara den stod jag där och insöp stämningen. Jag hittade två ryggar som jag hörde satsade på 1,45 och försökte hänga på dem. Friskt vågat, hälften vunnet! Efter bara några km kände jag att det gick för fort och släppte ryggarna och även min naiva förhoppning att gå under 1,45. Men jag kämpade på i mitt tempo och försökte hålla modet uppe. Det gick tungt idag, mycket tungt. Solen gassade och det var as-varmt, nåt som vi alla var ovana vid. Jag hade en rejäl svacka vid 16-17 km men kom igång lite efter en gel och mycket vätska. På slutet sprang jag faktiskt om de två ryggarna jag släppte i början. Tiden blev till slut 1,46, inte dåligt med tanke på förutsättningarna.

Dagens tråkiga nyhet var att min löparkompis Anna fick kräksjukan i natt och inte kunde starta. Vi hade sett fram emot den här dagen, hennes första halvmara. Jag vet ju precis hur det känns, hösten 2011 minns jag fortfarande med en viss bitterhet... Men det kommer fler halvmaror så vi får fortsätta träna!

Efter loppet träffade jag två kollegor som gjort fantastiskt bra lopp. Vädret var fantastiskt och det var härlig stämning i Rålis. Jag tackar Studenterna för ett bra arrangemang!

Väl hemma kom nästa överraskning! Min träningskompis Jenny kom över på en fika. Och det, ska ni veta, händer inte ofta. Så det var kul att träffas utan barn, utan träningskläder, inte på jobbet utan bara över en fika på min balkong. Hon fick höra om hela loppet, stackarn, för man behöver liksom debriefa lite efter ett lopp. Men hon förstod och hon lyssnade tålmodigt.

Nu är jag påväg till Alsike för att äta middag hos killarnas kusiner. Det vankas skaldjur ikväll. Vågar man hoppas på lite skumpa till det???

Jag och Dolly efter loppet 

ÄNTLIGEN är det vår!

Det satt långt inne men nu har till och med jag slutat med mössa för den här vintern. Det känns lite bart men samtidigt underbart. Inte ens när jag cyklar till jobbet åker mössan på, fast den ligger i väskan ifall jag skulle börja frysa. Idag öppnade Boule & Berså och det såg härligt ut att sitta där i solen och dricka öl. Det måste vi prova så snart som möjligt :).

Veckan har hittills varit rätt lugn och skön ur alla synvinklar. Träningsmässigt så har jag tagit det lugnt, har ju börjat ladda så smått inför Kungsholmen Halvmarathon på lördag. I måndags var det i och för sig hårdkörning på crawlkursen, vilket resulterade i mjölksyra i trötta ben som sprang 3 mil i lördags och cyklade 9 mil i söndags. Men det var så kul att ha en engagerad tränare som sa till mig precis vad jag ska göra så jag kämpade på hela lektionen. I tisdags orkade jag dock knappt cykla till jobbet... I dag har jag och Anna joggat samt sprungit några intervaller á 400 meter i ca 4.10-fart. Det kändes också rätt bra i fortfarande trötta ben. Hoppas de hinner återhämta sig till på lördag.

På det sociala planet har veckan varit mycket givande. Jag njöt av att få hem killarna i söndags och jag tyckte nästan att de små växt under tiden de var borta. De var alla bruna och fina och hade massor att berätta. Valborg firade vi hemma hos några kompisar i Finnboda. Där bjöds det på långkok, bubbel o vin, snacks och dessert. Barnen lekte fantastiskt bra hela kvällen och Samuel somnade lagom till vi skulle gå hem. Ja, ja det är väl bara att acceptera att det kommer vara såhär nåt år till. Vi har fortfarande småbarn medan de flesta vi umgås med har minstingar som är jämngamla med Timothy, vilket innebär att de har det ganska bekvämt. Det blev en supertrevlig kväll, men som tur var inte så sen.

Smaskig Valborgstårta

Idag tog Perry morgonpasset och slog till med att cykla 10 mil, jag slår vad om att han hade som målsättning att slå min prestation i söndags och det gjorde han ju... Superbra jobbat var det i alla fall med en imponerande snitthastighet, för precis som för mig i söndags var det solokörning i bitvis kraftig motvind och grova däck på cyclo crossen. Tänk vad vi kommer flyga fram sen när vi kan få lite draghjälp och har slicks på hjulen. Men än så länge ägnar vi oss åt fostrande träning! Sen var vi i Nyckelviken hela eftermiddagen. Vi fikade, spelade fotboll och tittade på djuren. Vädret var fantastiskt men det blåste lite kyligt från havet. Barnen var lite trötta efter den sena kvällen igår det de pendlade mellan eufori och hysteri. Tur att man själv var hyfsat pigg och stundtals kunde uppvisa nåt som liknade tålamod. Timothy har alltid tyckt att det är kul att klappa djuren och har ingen respekt alls för dem. Idag bet en häst tag i hans gröna fleece, jag blev livrädd och slet loss honom, men Timothy bara skrattade och sa att hästen nog trodde det var gräs. Så lagom kul tyckte jag, nästa gång kanske den tror att hans små fingrar är morrötter... Samuel var mest road av att gå omkring med sin gula hink och ösa ner grus i den, hälla ut, ösa i nytt, hälla ut osv. Honom kan man sätta i en sandlåda och sen sitter han där hela dagen.

Klockan halv-8 sov båda killarna och det blir en tidig kväll för mig också. Men nu blir det soffläge med en bra bok, jordgubbar med daimkross-grädde och lite glass. Sen ska jag gå och lägga mig på min nyligen införskaffade spikmatta för att se om den kan råda bot på min dåliga nattsömn.

Två skadade Star wars fighters

 

Årets första utefika

 

Killarna i sandlådan, Samuels favoritplats

 

Samuel på promenad i Nyckelviken