Ibland är det kul att ha fel

För ganska exakt ett år sen var jag i mitt livs löparform. Dagen efter ett långpass på 30 km kunde jag "jogga" 7 km i 4.50-tempo utan att känna mig trött efteråt. Och jag fick stoppa mig själv från att springa mer än tre gånger i veckan eftersom jag visste att kroppen inte skulle hålla för det. I år är det betydligt sämre ställt med löparformen och jag har känt mig deppig över det och gnällt och ojat mig. Jag har haft ont i foten och försökt träna andra saker istället, men ingenting går upp emot löpning. Men jag har varit diciplinerad inte sprungit på hela vintern. De senaste veckorna har jag provat att tejpa foten samt köra styrkeövningar på kvällarna och nu är den faktiskt lite bättre. Så nu har jag börjat springa så smått igen och det har kännts helt ok de få gångerna jag varit ute. Någon marathonform är det dock inte tal om.

Idag var det dags för årets första tröskelpass. Min nya löparkompis Anna och jag planerade dagens övning redan i lördags då vi körde långpass i regnet. Vad jag inte visste då var att jag skulle känna mig jättesliten idag. Cykling i söndags, simning i måndags och så kunde jag inte säga nej till en lunchjogg med Jenny igår. Dessutom verkar det ha skett nån slags pollenexplosion idag för jag var helt sänkt med huvudvärk och nyste och ögonen rann. Så det var en rätt klen person, full av ursäkter, som dök upp på kvällens pass. Anna var också lite seg så vi bestämde oss för att köra en rejäl uppvärmning. Efter 3 km i skönt tempo var det så dags fartökningen. Den första kilometern gick rätt tungt i motvinden men sen hittade kroppen ett tempo som den kunde stå ut med rätt länge men som låg långt utanför komfortzonen. Det var kul att springa lite fortare och jag fokuserade på farten och pinnade på. Och vips så pep klockan och vi hade sprungit 5 km i 4.55-tempo! Vi avslutade med 3 km nedjogg.

Ibland överträffar verkligheten förväntningarna. Trots att jag är ett år äldre, har lite fler gråa hår, är några kilo tyngre och bara har sprungit åtta gånger i år, så kan jag fortfarande springa fort. Kanske var det bara en tillfällighet att det gick bra idag, jag kanske hade jag en så kallad bra dag trots att det kändes allt annat än bra innan, eller så är jag inte i så dålig löparform som jag tror. Jag tänker inte analysera utan nöjer mig med att konstatera att det är riktigt kul att ha fel ibland. Samtidigt lovar jag mig själv att det får vara slut på ursäkter och negativa tankar, ibland går det bra och ibland går det mindre bra och det blir oftast inte alls som man tänkt sig. Just är jag bara glad och tacksam för varje pass jag kan springa utan att foten blir sämre igen eller att jag får någon annan skadekänning.

Belöningen blev en kopp te, en banan, en avocado och en Delicatoboll framför Grey's Anatomy. Nu väntar två sköna vilodagar, om jag inte hinner klämma in ett simpass på fredag vill säga...