Den första dagen på jobbet avlöpte väl. Alla var snälla och jag åt en lyxlunch på Berns tillsammans med två kollegor. Det var underbart att kunna sitta där utan barn och vagn och bara kunna fokusera på sig själv och sin egen mat. Framåt eftermiddagen blev jag dock lite trött, är ju inte van att anstränga hjärnan så länge samt att helgen var hektisk med ytterst lite sömn.
40-årsfesten i lördags var väldigt trevlig och rolig. Erik hade lagat supergod Tex-mex mat och det fanns gott om vin, trevliga människor och bra musik. Vi dansade halva natten och kom till hotellet kl 3. Men trots en lång fest och ett löppass på morgonen, motsvarande en halvmara, kunde jag inte sova. Klockan 9 fick jag äntligen gå ner i matsalen och äta en stor hotellfrukost. Sen tog vi tåget hem till Stockholm. Barnen hade haft det bra med mormor och båda hade sovit till kl 8 på söndagsmorgonen. Varför händer det aldrig när vi är hemma??? När mormor åkt hem var det dags för Timothy att åka på kalas. Det var ett livat kalas med många glada och pigga barn, vilket var rätt påfrestande för en supertrött och seg mamma. Så jag var rätt tacksam när de två timmarna var slut och vi kunde åka hem.
Hemma i hallen stod Perry redo att ge sig iväg ut på en cykeltur. Så barnen och jag åt middag och sen var det dusch- och baddags innan nattningen. När Perry kom hem vid halv-8 var jag lagom redo att ge mig av, med belysning på cykeln för det började skymma. Det blev Gustavsberg tur och retur i mörkret och sen hem och direkt i säng. Tyvärr funkar jag lite som barnen, när jag blir övertrött kan jag inte sova. Så trots att jag tog två insomningstabletter, låg jag och vände och vred på mig till kl 2. När klockan ringde vid 7-tiden sov jag dock väldigt gott...
Igår kväll, efter första dagen på jobbet, en husvisning i Täby tätt följt av crawlkursen, var jag så trött att jag mådde illa. Trots det kunde jag inte gå och lägga mig innan vi förberett hemma för visningen ikväll. Och jag var dessutom bara tvungen att se sista avsnittet av Molanders. Slutet var ungefär som jag väntat mig av en svensk dramaserie, inte jättelyckligt direkt. Jag nåddes även av nyheten om bombdåden under Boston Marathon, så det var med rätt tungt hjärta jag gick och la mig. Jag har faktiskt haft konstiga drömmar om bombdåd i samband med idrottsevenemang, till exempel inför Vasaloppet, men jag hoppades innerligt att det bara var en sjuk dröm, men tyvärr inte. När jag väl somnade sov jag som i koma till 7 imorse då Samuel stod i sin säng och sa: Komma oooopp! Det är så härligt att se hans strålande lilla ansikte på morgonen. Just i den stunden kan man inte tycka annat än att världen är god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar