Hur långt kommer man på en toast?

30 km löpning blev det idag, inte illa tycker jag! Kanske borde äta toast till frukost lite oftare :).

Eftersom familjen är bortresta, och jag är gräsanka ;), hade Anna och jag stämt träff lite senare än förra lördagen. Kl 8.15 stack vi iväg. På Annas inrådan hade jag ätit en "lätt" frukost, istället för min normala bastanta, bestående av en rostad smörgås med ost och marmelad. Till det två glas vatten. Vädret var underbart; strålande sol och vindstilla. Om man skulle klaga på nåt var det väl pollenhalten i luften...

Vi sprang längs Årstaviken - Bergsundstrand - Västerbron - Norr Mälarstrand - Norrbron - Skeppsbron - Stadsgårdskajen - Danviksbron och sen kajen bort till Finnboda hamn. Där lämnade jag av Anna och tog sen ett varv runt Södermalm. Det blev ganska exakt 30 km och jag var supernöjd när jag kom hem till min tomma lägenhet. Farten var helt ok, 5.30-tempo blev det tillslut efter att jag lagt in en lite spurt de sista 3 kilometrarna som gick i 5.05-fart. Benen kändes pigga och jag är förvånad över hur bra det gick med tanke på hur lite jag sprungit i år. Kanske den lilla bilringen runt magen ger mig lite extra energi? Eller så var det en god natts sömn, eller all pasta Carbonara jag åt igår. Idag fuskade jag dock lite med både sportdryck och gel, men det får man. Det gör man ju på marathon också...

Allt man behöver för ett 30-km pass

Väl hemma hade jag fått sms från Perry som tagit en morgontur på cykeln på de småländska landsvägarna. Det såg helt fantastiskt ut! Jag kommer ihåg när vi tränade till Vätternrundan 2002, då hade vi precis blivit ett par och varje cykeltur var som en date. Vi cyklade till exempel till Nynäshamn och åt korv i korvmojen och sen hem, romantiskt eller hur!? Nu får vi sällan tillfälle att cykla tillsammans och det är lite tråkigt. Men jag hoppas vi får möjlighet att köra nåt pass ihop på landet om mamma kan passa bus-killarna.

Stilla sjö i Småland

 

Killarna stack till Småland i onsdags. De har det jättebra och är ute och leker hela dagarna. Samuel blir tydligen jättearg varje gång han måste gå in. Jag får täta rapporter från Perry och jag måste erkänna att jag saknar dem jättemycket, även om det är skönt att vara ensam hemma. Idag var jag inne och luktade lite på deras kuddar...

 

Studerar gamla maskar

 

Timothy på skogsäventyr

 

Samuel försöker hänga med

 

Jag har dock försökt utnyttja mina ensamma dagar och kvällar till att göra sånt jag vanligtvis inte gör. I torsdags var jag ute och åt middag med en kompis och sen blev det ett glas bubbel på Gondolen. Det var en jättehärlig vårkväll och massor med folk ute på Söder. Igår låg jag bara hemma i soffan och läste en bok hela kvällen, kändes superlyxigt! Ikväll blir det nog en bok igen, eventuellt middag hos några kompisar om jag orkar, måste ju ladda inför cykelpasset imorgon.  

 

Stockholm by night

 

Efter en välbehövlig lunch har jag nu storstädat lägenheten inför visningen imorgon. Det gick rätt snabbt när barnen inte var hemma och vi hade det rätt undanplockat sen förra veckans visningar. Nu återstår bara att åka och köpa lite fräscha citroner, tomater och vindruvor :).



Underbara vilodag

Idag är det vilodag och det är så härligt! Det innebär att jag inte ens cyklade till jobbet utan tog båten, vilket var extra skönt idag eftersom det regnade imorse. För även om jag cyklar i lugnt tempo på min damcykel så är 1 mil ändå 1 mil och när kroppen känns lite sliten ska den få vila. Den har ju faktiskt varit otroligt snäll mot mig i tre dagar och presterat bra på alla pass utan att straffa mig med nån skadekänning, peppar, peppar.... Gårdagens crawlkurs var kul. Vi fick simma lite intervaller, vilket innebar några riktigt snabba 25:or. Jag lyckades komma ner i 19 sekunder trots att vi startade i vattnet. Vet inte om det är nåt att skryta med egentligen, men det kändes som det gick fort i alla fall. Efter att ha tragglat teknik de första fyra gångerna på kursen var det kul att bara få veva på och inte tänka efter så mycket. Och det roliga är att det verkligen känns som jag lärt mig nåt. Nu är det bara att fortsätta träna själv för att så småningom börja simma i sjöar och hav. Det är först då man får svaret på om man verkligen kan crawla.

Så imorse kom jag alltså helt osvettig till jobbet med håret i någolunda ordning, utan hjälmrand i pannan och nedstänkta skor. Jag var lite segare än vanligt eftersom jag knappt hunnit vara utomhus, men efter en stor kopp te och en bulle var jag igång.

På eftermiddagen sms:ade löparkompisen Anna och frågade om jag ville med och köra backintervaller efter middagen. Visst var jag sugen men jag tackade vänligt men bestämt nej. Imorgon står det lunchlöpning på schemat och jag ska vara med på gruppträningen som Asics Store håller i. Det är första gången jag är med men jag hörde att förra veckans pass var urjobbigt. Alltså håller jag stenhårt på min 100%-iga vilodag och laddar inför ett tufft löppass imorgon, och om jag har tur även lite simträning på kvällen. Man kan inte vara med på allt även om man vill.

Ikväll blir det soffhäng med en bra bok, Håkan Hellström och Perrys utsökta chokladbollar. Och så ska jag välja vilka av mina löparskor som ska få följa med på lunchlöpning imorgon. Svåra beslut...

Första arbetsveckan till ända

Vår yngste son verkar inte vara så förändringsbenägen direkt. Det brukar räcka med att han ska ha något nytt klädesplagg, till exempel windstopper fleece istället för tunn fleece och jacka eller skor istället för gummistövlar, för att han ska blir skogstokig. Då ligger han på govlet och skriker och sparkar i minst 5 minuter och sen accepterar han det nya plagget och traskar glatt ut till hissen. Och så håller det på de första två-tre gångerna han ska ha nåt nytt på sig. Själv blir man ganska trött men jag börjar vänja mig nu och jag vet att det bara är att vänta ut honom.

Samuel i sin, numera, favorithandduk

Den gånga veckan har ju inneburit en stor förändring för alla i familjen i och med att jag börjat jobba. Samuel valde att visa sitt missnöje genom att vara vaken några timmar varje natt, typ mellan klockan 1 och 3, och ligga i sin säng och skrika. Så när helgen kom var både Perry och jag rätt möra. I fredags somnade jag i soffan efter två glas rödvin och jag är tillbaka på det stadiet när jag drömmer om att få sova och funderar på hur jag skulle kunna stjäla lite sömn. Kanske finns det nåt vilrum på jobbet där jag kan låsa in mig på lunchen. Ja, det gick så långt att jag var beredd att byta mat mot sömn, och då har det gått långt! Men så kom vändningen, hoppas vi, i natt. Då sov han till kl 5 innan han började skrika och somnade sen om igen. Sex timmars sammanhängade sömn klarar jag mig rätt hyfsat på. Nu hoppas jag innerligt att kommande natt blir ännu bättre.

Förutom sömnen har helgen varit alldeles underbar. Våren har äntligen kommit till Stockholm och vi har varit utomhus mycket. Eftersom vi steg upp så tidigt i lördags kändes dagen väldigt lång. Jag tog ett långt löppass på morgonen medan killarna lekte i parken. På eftermiddagen spelade Timothy fotboll med kompisar från förskolan. Sen gick vi till Hammarby Sjöstad och fikade och handlade och sen gick vi till en annan park. Vi avslutade dagen med en trevlig och god middag hos goda vänner i Finnboda. Imorse fick Perry ta morgonpasset och cyklade iväg vid 7-tiden. Jag och killarna sov till kl 8!!!!

Årets första glass

Bullarna var slut så vi köpte en längd :)

Trots många familjeaktiviteter blev det en bra träningshelg. Jag noterar 24 km löpning och 59 km cykling. Det känns dock inte optimalt att försöka träna till både Stockholm Marathon och Vätternrundan samtidigt, men eftersom jag ännu inte bestämt mig för vilket lopp jag ska ställa upp i, beror helt på foten, försöker jag hålla mig i både hyfsad löp- och cykelform. Risken är väl att det varken blir hackat eller malet, men då får det väl bli det.

 

Välbehövlig proviant på härlig cykeltur

 

 

Ibland är det kul att ha fel

För ganska exakt ett år sen var jag i mitt livs löparform. Dagen efter ett långpass på 30 km kunde jag "jogga" 7 km i 4.50-tempo utan att känna mig trött efteråt. Och jag fick stoppa mig själv från att springa mer än tre gånger i veckan eftersom jag visste att kroppen inte skulle hålla för det. I år är det betydligt sämre ställt med löparformen och jag har känt mig deppig över det och gnällt och ojat mig. Jag har haft ont i foten och försökt träna andra saker istället, men ingenting går upp emot löpning. Men jag har varit diciplinerad inte sprungit på hela vintern. De senaste veckorna har jag provat att tejpa foten samt köra styrkeövningar på kvällarna och nu är den faktiskt lite bättre. Så nu har jag börjat springa så smått igen och det har kännts helt ok de få gångerna jag varit ute. Någon marathonform är det dock inte tal om.

Idag var det dags för årets första tröskelpass. Min nya löparkompis Anna och jag planerade dagens övning redan i lördags då vi körde långpass i regnet. Vad jag inte visste då var att jag skulle känna mig jättesliten idag. Cykling i söndags, simning i måndags och så kunde jag inte säga nej till en lunchjogg med Jenny igår. Dessutom verkar det ha skett nån slags pollenexplosion idag för jag var helt sänkt med huvudvärk och nyste och ögonen rann. Så det var en rätt klen person, full av ursäkter, som dök upp på kvällens pass. Anna var också lite seg så vi bestämde oss för att köra en rejäl uppvärmning. Efter 3 km i skönt tempo var det så dags fartökningen. Den första kilometern gick rätt tungt i motvinden men sen hittade kroppen ett tempo som den kunde stå ut med rätt länge men som låg långt utanför komfortzonen. Det var kul att springa lite fortare och jag fokuserade på farten och pinnade på. Och vips så pep klockan och vi hade sprungit 5 km i 4.55-tempo! Vi avslutade med 3 km nedjogg.

Ibland överträffar verkligheten förväntningarna. Trots att jag är ett år äldre, har lite fler gråa hår, är några kilo tyngre och bara har sprungit åtta gånger i år, så kan jag fortfarande springa fort. Kanske var det bara en tillfällighet att det gick bra idag, jag kanske hade jag en så kallad bra dag trots att det kändes allt annat än bra innan, eller så är jag inte i så dålig löparform som jag tror. Jag tänker inte analysera utan nöjer mig med att konstatera att det är riktigt kul att ha fel ibland. Samtidigt lovar jag mig själv att det får vara slut på ursäkter och negativa tankar, ibland går det bra och ibland går det mindre bra och det blir oftast inte alls som man tänkt sig. Just är jag bara glad och tacksam för varje pass jag kan springa utan att foten blir sämre igen eller att jag får någon annan skadekänning.

Belöningen blev en kopp te, en banan, en avocado och en Delicatoboll framför Grey's Anatomy. Nu väntar två sköna vilodagar, om jag inte hinner klämma in ett simpass på fredag vill säga...

 

Den första dagen

Den första dagen på jobbet avlöpte väl. Alla var snälla och jag åt en lyxlunch på Berns tillsammans med två kollegor. Det var underbart att kunna sitta där utan barn och vagn och bara kunna fokusera på sig själv och sin egen mat. Framåt eftermiddagen blev jag dock lite trött, är ju inte van att anstränga hjärnan så länge samt att helgen var hektisk med ytterst lite sömn.

40-årsfesten i lördags var väldigt trevlig och rolig. Erik hade lagat supergod Tex-mex mat och det fanns gott om vin, trevliga människor och bra musik. Vi dansade halva natten och kom till hotellet kl 3. Men trots en lång fest och ett löppass på morgonen, motsvarande en halvmara, kunde jag inte sova. Klockan 9 fick jag äntligen gå ner i matsalen och äta en stor hotellfrukost. Sen tog vi tåget hem till Stockholm. Barnen hade haft det bra med mormor och båda hade sovit till kl 8 på söndagsmorgonen. Varför händer det aldrig när vi är hemma??? När mormor åkt hem var det dags för Timothy att åka på kalas. Det var ett livat kalas med många glada och pigga barn, vilket var rätt påfrestande för en supertrött och seg mamma. Så jag var rätt tacksam när de två timmarna var slut och vi kunde åka hem.

Hemma i hallen stod Perry redo att ge sig iväg ut på en cykeltur. Så barnen och jag åt middag och sen var det dusch- och baddags innan nattningen. När Perry kom hem vid halv-8 var jag lagom redo att ge mig av, med belysning på cykeln för det började skymma. Det blev Gustavsberg tur och retur i mörkret och sen hem och direkt i säng. Tyvärr funkar jag lite som barnen, när jag blir övertrött kan jag inte sova. Så trots att jag tog två insomningstabletter, låg jag och vände och vred på mig till kl 2. När klockan ringde vid 7-tiden sov jag dock väldigt gott...

Igår kväll, efter första dagen på jobbet, en husvisning i Täby tätt följt av crawlkursen, var jag så trött att jag mådde illa. Trots det kunde jag inte gå och lägga mig innan vi förberett hemma för visningen ikväll. Och jag var dessutom bara tvungen att se sista avsnittet av Molanders. Slutet var ungefär som jag väntat mig av en svensk dramaserie, inte jättelyckligt direkt. Jag nåddes även av nyheten om bombdåden under Boston Marathon, så det var med rätt tungt hjärta jag gick och la mig. Jag har faktiskt haft konstiga drömmar om bombdåd i samband med idrottsevenemang, till exempel inför Vasaloppet, men jag hoppades innerligt att det bara var en sjuk dröm, men tyvärr inte. När jag väl somnade sov jag som i koma till 7 imorse då Samuel stod i sin säng och sa: Komma oooopp! Det är så härligt att se hans strålande lilla ansikte på morgonen. Just i den stunden kan man inte tycka annat än att världen är god.

Nu är slutet nära

Igår var sista dagen på min föräldraledighet. Jag och killarna var i Danderyd på ett ställe där det finns massor med Lego för alla åldrar. Timothy var i himmelriket och valde att bygga två Star Wars modeller. Samuel sprang mest omkring överallt och tittade på alla grejer.

Timothy och elhunden

 

Det känns både bra och lite vemodigt att börja jobba på måndag. Vemodigt för att jag vet att det är sista gången jag är föräldraledig och sista gången vi har ett småbarn i familjen. För trots att Samuel är stor för sin ålder, så tycker vi att han är en liten kille. Han har fortfarande många bebisdrag kvar, till exempel så är fötterna alldeles mjuka och lite runda, han har små gropar på händerna istället för hårda knogar, han har jättekorta armar, supermjuka runda kinder osv. Vi försöker att njuta av honom precis som han är just nu och inte bara längta tills han blir stor och kan klara sig själv. Timothy brukar säga att han tycker Samuel är väldigt gullig och väldigt mjuk också.

 

Det blir kul för Perry att vara hemma ett tag med killarna och skönt för mig att kunna jobba heltid ett par månader utan att behöva tänka på lämning och hämtning. Och sen har jag en lång sommarledighet att se fram emot. Att man dessutom är efterlängtad på jobbet och får fika med bulle på måndag, gör att det känns riktigt kul att börja jobba igen.

 

Träningsmässigt kan jag konstatera att jag ligger rätt risigt till på alla fronter. Jag har sprungit åtta gånger i år, vilket nog inte kan betecknas som den perfekta marathonuppladdningen, det borde snarare varit åtta gånger sen första april. Jag har cyklat två timmar i år, och varit på tre spinningpass, vilket verkligen inte kan ses som den perfekta uppladdningen inför Vätternrundan. Så vad göra????? Att träna som en galning från och med nu och tro att jag hinner komma i form är bara dumt. Det slutar bara med att jag blir skadad. Så jag får försöka träna smart och lagom mycket den kommande månaden. Och sen genomföra loppen för att det är kul och strunta i om tiderna inte blir så bra, även om det aldrig är kul att försämra sig. Nån typ av grundform verkar jag trots allt ha. Idag sprang jag 21 km i 5.42-tempo och det kändes väldigt lätt och bra. Får jag till ett 28 km pass nästa helg och foten håller så är jag med i matchen igen. Sen gäller det bara att hinna cykla också...  

 

Ikväll har svåger Erik sin 40-årsfest. Det ska bli mycket trevligt. Mormor är barnvakt för första gången åt båda killarna och ska sova över hemma hos oss. Perry och jag sover på hotell :). Jag är lite orolig över hur Samuel ska klara det, men jag tror det kommer gå bra. Vi övade ju lite i måndags när mormor var här. Då fick hon lägga honom och det gick hur bra som helst. När han vaknade var han glad som en liten solstråle och när hon gick hem började han gråta. Så det verkar lovande.

 

 

Bästa lördagsgodiset; Star Wars figurer

 



Två flugor i en smäll

När tiden är knapp gäller det att vara effektiv. Eftersom söndagens löppass blev inställt på grund av sjukdom låg jag liksom efter i planeringen redan när den här veckan började. Att veckan dessutom är fullbokad gör ju inte saken bättre. I måndags var mamma här och lekte med Samuel på dagen, då hade det passat ypperligt att springa, men jag kände mig fortfarande lite svag så jag sparade mig till crawlkursen på kvällen. Igår var på födelsedagsmiddag hos kusin Anton i Alsike så då blev det inte heller någon träning.

Så idag var jag minst sagt tvungen att sätta fart. På eftermiddagen skjutsade jag Timothy till simskolan och passade på att simma medan han tränade. Jag hinner ganska exakt simma 1000 meter på 25 minuter och det passar ju bra eftersom simskolan är 30 minuter. Idag hade allmänheten bara två banor och det var kaos. Det var ca 10 personer på varje 25-metersbana och det var inte alls bra, varken för dem som vill simma fort eller långsamt. Jag tycker det är ganska dåligt för det kostar ändå 90 kr att simma på Eriksdalsbadet. Men jag var nöjd att jag hann med mina 1000 meter. Sen var det lek med Timothy och bastu innan vi åkte hem. Väl hemma kastade jag i mig lite tacogryta, slängde på mig löparkläderna, fönade håret!!! och begav mig sen ut på en löptur tillsammans med Anna. Det blev Årstaviken runt, en sådär 12-13 km i behagligt tempo. Så idag slog jag två flugor i en smäll, körde ett halvt triathlon, så nu är jag nästan ikapp i planeringen. Tyvärr blir det ingen cykling imorgon så det kanske måste bli ett kombinerat cykel- och löppass i helgen.

Samuel har nu också gjort cykelpremiär, i barnsadeln. Han gillar det så mycket att han blir rasande när han måste stiga av. I måndags låg han i hallen och skrek i en kvart för att han inte fick cykla mer. Det var svinkallt och blåsigt ute den dagen så det var verkligen inte läge för någon längre cykeltur. Jag försöker se det från den ljusa sidan, det är kul att han gillar att åka cykel och att vara ute. Men det är jobbigt när han blir arg och ligger på golvet och skriker, fast han är till och med söt när han är arg. Och när han inte är arg är han alldeles bedårande på alla sätt och vis.

Cykelfantasten

 

Snygg i mammas pannband

Cykelpremiärer

Igår var det så äntligen dags för Orbean att få komma ut. Både Perry och jag tog en tur till Gustavsberg, tyvärr inte tillsammans. Det var härligt och man ville bara fräsa på, men eftersom det bitvis var isigt och väldigt mycket grus, blev det en ganska lugn och behaglig cykeltur. Solen sken från en klarblå himmel och det blåste bara svaga vindar.

Utsikt från Skurubron

 

Lycklig Orbea

 

På eftermiddagen var det dags för Timothy att göra cykelpremiär och jag tog fram min citycykel. Det var inga problem för Timothy att cykla igen och vi tog en tur till Sickla för att fika och handla lite.

 

Cykelkille

Min fina damcykel



Sen var det dags att skynda hem och förbereda middag. Gästerna kom tidigt och killarna lekte oavbrutet med Star Warslego eller fightades med sina ljussvärd. De vuxna smuttade på champagne och njöt av livet i störtsa allmänhet. Efter en trevlig kväll blev vår stora kille akut trött och lite grinig så gästerna gick hem vid halv-9. Det passade dem bra eftersom deras äldsta kille har fotbollscup idag med samling kl 7.30!!! Sjukt tidigt, stackars barn (och föräldrar).

Två mycket prisvärda skumpor

Nu har det börjat snöa jättemycket ute så det var tur att vi cyklade igår. Idag får det bli en lugn och skön dag med inomhusaktiviteter. Jag tänkte dock försöka hinna med en löptur, det blir ett bra avslut på en bra träningsvecka. Ibland är det så himla skönt att inte ha något inplanerat :).

Aprilväder

Ljusets kraft

Solen flödar in i lägenheten trots att klockan är halv-7 på kvällen. Kvällarna har blivit ljusare och tidigare i veckan var jag ute och sprang Södermalm runt mellan klockan 8 och 9 och upptäckte att det underbara kvällsljuset är tillbaka. Jag fylldes av glädje och energi och längtade redan till nästa kvällstur. Men eftersom foten inte är helt bra fick jag snällt bege mig till simhallen i onsdags. Där avverkade jag 2 km crawl, varav de första var rätt plågsamma. Tekniken var som bortblåst och det kändes som jag höll på att drunkna flera gånger. Den sista kilometern gick dock bättre och efter en timme lämnade jag bassängen med en okej känsla, även om det var minst sagt tråkigt att simma 80 längder.

Igår hade jag en skön träningsfri dag. Jag och Samuel var ute i solen nästan hela dagen. Först var vi och åt lunch i Nacka strand med två kompisar. Lunchbuffén på Fazer var fantastisk och jag åt som att jag aldrig sett mat tidigare, kanske berodde det på simningen. Efter lunchen promenerade vi till förskolan och det var riktigt svettigt i solen. På kvällen var jag ute och åt middag med tre kollegor, vi som brukar ses över brunch, middag eller drinks :). Vi var på Åberg & Nilsson och åt en supergod trerättersmiddag för 245 kr!!!! Till förrätt var det hummersoppa, varmrätt entrecôte och dessert marängswiss. Till det intogs det champagne, vitt och rött vin.

Öppet vatten i Nacka Strand

Idag var båda killarna och jag tillsammans med en kompis och hennes två killar i Kaknästornet. Först åt vi en smaskig lunch och tittade på utsikten. Sen gick vi till en äventyrspark som ligger bredvid tornet. Där var det sol hela eftermiddagen och lä. Vi vuxna parkerade i vindskyddet, Samuel sov i vagnen och de tre stora killarna lekte i flera timmar. En jättehärlig dag och Timothy sa att han hade haft så kul när vi kom hem. Nu är det snart dags att krascha i soffan. Samuel är förkyld igen och sov dåligt i natt, så jag är rätt seg. Fyra timmar är förlite även för en slö, föräldraledig 40-åring. Hoppas på mer sömn i natt.

Lyxlunch med fin utsikt

Äntligen vågar de sig fram

 

En viss jobbångest har börjat komma krypande de sista dagarna. Det kan bero på att vädret nu äntligen blivit behagligt att vistas ute i. Och jag har kommit fram till att jag nog egenligen inte längtar tillbaka till jobbet, utan snarare längtar bort från föräldraledigheten. Och det i sin tur beror på att det varit en ovanligt lång och kall vinter och att jag ägnat större delen av ledigheten åt att hålla mig borta från en lägenhet med en dånande avfuktare, att koordinera hantverkare, försökt få till en försäljning av lägenheten och bråka med försärkingsbolag. Däremellan har jag klätt på och av barnen overaller minst två gånger per dag, släpat vagnen i snön fram och tillbaka till förskolan samt försökt vara en tålmodig, rolig och vältränad mamma. Det sista har väl gått sådär kan man säga och det beror uteslutande på stress. Jag kan bara konstatera att föräldraledigheten inte blev så mysig och avkopplande som jag hoppats på, även om det såklart varit bra emellanåt. Men det är som det är och nu är det över. Det är dags för mig att ta tag i mitt liv och på allvar börja fundera på vad jag vill bli när jag blir stor, något som jag inte orkat tänka på under ledigheten. Men i takt med att ljuset återvänder kommer energin tillbaka och man orkar se framåt igen.

Nedräkningen har börjat

Påskhelgen var alldeles underbar. Vädret var soligt men rätt kyligt. Vi var på landstället från lördag till måndag trots att vattnet var avstängt och det var en halvmeter snö runt stugan. Det var nästan som att vintercampa. Som tur var har vi fantastiska grannar som bjöd både på lunch och middag och där vi kunde hämta vatten och värma oss. Timothy lekte med sin kompis Olle från morgon till kväll och jag och Perry kunde ägna oss åt Samuel. För en gång skull fanns det inte en massa projekt vi var tvungna att fixa med, som det alltid gör på sommaren. Efter tre dagar i solen är nu båda killarna redan solbrända och det fina vädret verkar hålla i sig några dagar till.

Pulkatur på isen

Timothy och Perry på Vettershagafjärden

 

Nu är det inte lång tid kvar på min föräldraledighet. Om mindre än två veckor börjar jag jobba igen. Det känns mest bra men lite trist för nu börjar det äntligen bli skönt att vara ute och jag ser ett slut på overallernas tid. Men jag kommer att vara ledig ganska många veckor i sommar, så jag har nåt kul att se fram emot. Den här veckan är det påsklov från simskola och crawlkurs men jag måste försöka komma iväg och träna lite simning ändå. Förra veckan blev det två simpass och två löppass så nu känns det som jag kommit igång igen efter förkylningen :).

 

Idag har Samuel och jag varit på långpromenad. Igår öppnade uteserveringarna och idag var det många som satt och njöt av solen på Dieselverkstaden i Sickla. Våren är verkligen efterlängtad i år!