Nåt att tänka på idag när allt inte gick precis som jag tänkt mig. Mitt sjätte Stockholm Marathon blev en mycket blöt historia och jag tycker jag haft lite för många sådana nu. Det började bra både vädermässigt och prestationsmässigt, kanske att jag gick ut lite för hårt men jag får skylla på farthållarna som drog iväg i ett rasande tempo de första 5 km. Målet för dagen var att gå under 3.45 och gärna landa nära förra årets tid på 3.43, helst något under. Och det gick bra fram till strax före Västerbron på andra varvet. Då kände jag nåt i vänster foten men sprang vidare. Uppför bron gick det bra men nedför hände det nåt och plötsligt hade jag jätteont. Hade detta skett tidigare i loppet hade jag brutit, men nu var det "bara" 12 km kvar till mål så jag sprang/linkade på. Sen försvann det lite för att senare komma tillbaka igen. Jag tog mig i mål men kunde inte alls hålla samma fart som tidigare, så jag tappade 3-4 minuter de sista 15 km och kunde glömma båda mina målsättningar. Sprang missnöjd in på dryga 3.46, knappt andfådd och med lite för pigga ben för att ha sprungit 42,2 km. Vädret slog om en timme efter start och sen vräkte regnet ner och blåste friskt. Ingen munter dag alls.
MEN man ska ju vara nöjd med sig själv och sina prestationer. Vissa saker kan man inte styra över och det är bara att hoppas att vad det nu än är med foten inte är allvarligt utan snabbt övergående. Så jag låtsas att jag är nöjd med mitt lopp och försöker sluta älta, men innerst inne är jag grymt besviken. Jag hade hellre gått in i väggen än som nu, tvingats dra ner på farten på grund av en trilskande fot. Då hade jag i alla fall känt att jag gjort vad jag kunde, nu vet jag att jag kunde gjort en bättre tid. Och inte blev saken bättre av att Perry flera gånger under kvällen påpekat att jag både ser pigg ut och verkar vara väldigt pigg för att ha sprungit en mara. Suck, men vad är en bal på slottet?
Nr 6 i samlingen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar