Efter att ha linkat omkring på en mycket öm och svullen fot i några dagar, besökte jag idag en specialistläkare i ortopedisk kirurgi. Han hade en supermodern röntgenapparat och kunde direkt bekräfta det jag befarat sen i lördagskväll; jag har en stressfraktur i mittenbenet på ovansidan av foten. Den var inte stor men man såg den klart och tydligt, sprickan i benet. Därmed försvann det hopp som jag levt på de senaste dagarna om att det skulle kunna vara en inflammation. Jag satt som bedövad, som i chocktillstånd, och bara stirrade rakt framför mig. Tusen tankar rusade igenom hjärnan och jag försvann bort i mina tankar, men jag hörde läkaren säga: "Jag förstår att detta är väldigt tungt för dig att höra, men du kommer inte kunna springa på minst 3 månader. En stressfraktur läker långsammare än ett benbrott som uppstår genom ett trauma och om du börjar springa för tidigt kommer du bara förlänga läkningsprocessen."
Det fanns sen inget mer att säga. Jag ska gå på sjukgymnastik samt få laserbehandling för att påskynda läkningsprocessen. Hej då Halvvättern, hej då Vansbro Triathlon och hej då Kalmar IM, eller? Jag kände mig fortfarande bedövad och helt tom när jag cyklade till jobbet, ja cyklade. Att gå gör jätteont och jag går så konstigt att jag fått ont på utsidan av smalbenet. Att cykla känns däremot ingenting, alltså drar jag slutsatsen att det är bättre att cykla, det är framför allt skönare, så jag cyklar så mycket jag kan men väldigt lugnt såklart.
Klockan 10 hade jag en date med Katrin från tri-klubben för att överlämna en grej från Spanienresan. Hon har gjort samma resa som ligger framför mig, tre gånger faktiskt. Bara att se henne gjorde att jag blev gråtfärdig, att träffa nån som förstår precis vilka kval man genomlider och hur ledsen man är över nåt som egentligen är väldigt oväsentligt. Katrin tröstade, peppade och sa framför allt: "Avanmäl dig inte från Kalmar! I allra värsta fall får du köra två grenar. Skit i medaljen. Kalmar är så mycket mer än bara loppet, det är klart att du ska med. Och sen kommer du igen nästa år!" Då började jag gråta på riktigt, jag hade inte alls tänkt i de banorna men där och då tog en ny plan form i mitt huvud. Om ett par veckor kan jag förhoppningsvis cykla och simma för fullt plus att jag skaffar en wet west så att jag kan springa i vattnet när barnen badar i sommar. På Kalmar blir det att simma och cykla som en galning, träna växlingar, insupa stämningen och sedan troligtvis bryta alternativt gå runt löparbanan om foten är så pass bra. Så jag har kvar min startplats och ser fram emot den 15 augusti.
Det är inte första gången livet utmanar mig, det har det gjort ett antal gånger både fysiskt och mentalt. För varje gång har jag klarat utmaningen bättre och kommit ut starkare men det har kostat olika mycket. Den här gången tänker jag inte låta det kosta någonting. Visst var jag knäckt några timmar på förmiddagen idag, men sen satte jag om kompassriktningen och började se framåt igen. Det blir ju ofta bra till slut även om det inte blir precis som man tänkt sig från början. En starkt bidragande orsak till att denna utmaning känns hanterbar är att jag tycker livet i stort är väldigt bra just nu. Jag är i balans, har en underbar familj och jättefina vänner. Som Paulo Roberto hade uttryckt det; jag har koll på livets sex bollar, nästan i alla fall. Enligt honom har man tre gummibollar som kan representera till exempel yrke, ekonomi och materiella saker. Dem kan man tappa för de går att reparera igen. Sen har man tre kristallbollar som står för nära relationer, kroppen och själen, de är svårare att reparera så dem får man helst inte tappa. Just nu har det uppstått en spricka i en av mina kristallbollar och jag ska göra allt för att reparera den så fort som möjligt. Men livet står inte och faller på en Ironmantävling, jag vet inte ens vilken boll den tillhör. Så jag ser detta som en påminnelse om att inte tappa fokus på det som faktiskt är viktigast här i livet, och det är definitivt inte min träning.
Nu blir det tidig läggning efter en omtumlande dag. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar