Nerja 2015 dag 5: Vilodag

Idag var det vilodag på triathlonlägret. Det hindrade dock inte att tre av deltagarna steg upp i ottan och gav sig iväg till Burriana beach för att ta ett simpass, jag hörde dock inte till dem vilket jag ångrade när jag såg bilderna och hörde om soluppgång och ett kavlugnt hav. Men det kommer fler morgnar och fler soluppgångar...Efter att de tre simmarna utfordrats gjorde vi oss redo för en vandring längs flodfåran Rio Chillar i Nerja. Vädret var soligt och varmt och det var skönt att gå i det svala vattnet. Efterson det var fjärde året i rad som Katrin gjorde denna vandring hade vi en egen guide med oss. 

Godmorgon!

Härlig blå himmel

I detta träd ska man...

...slänga upp sina skor

Färgglada skor i floden

Tre glada tjejer

Brita påväg in i ravinen

Ylva på vandring

Vi var tvungna att handla påvägen hem och när vi väl hem var det fem utsvultna tjejer, undertecknad på gränsen till sammnbrott, som snabbt behövde mat. Vilodag eller ej, förbränningen är på högvarv hos samtliga så det var bara att bita ihop och rådda mat. Efter en näringsrik måltid la vi oss vid poolen. Brita plockade fram sin swimtrainer som vi alla testade. Den var riktigt kul och jag tror den kommer användas flitigt resten av veckan.

Brita in action, fiiiint armtag

Nice view

Framåt kvällskvisten åkte vi till ett shoppingcenter för att kolla lite. Jag köpte några små presenter till barnen. Därefter åkte vi till en by som låg vid havet för att äta middag. Det blev fisk för de flesta som smakade bra. Maten dröjde dock så det blev en lite väl sen middag för min smak, men det blev ju sen lunch också så det jämnar ut sig. Imorgon är det dags för ett bergspass, man kan välja mellan 7-8 eller 11 mil cykel. Vi får se hur dagsformen är men jag tror det blir den kortare för mig. Jag har inte en chans att hänga med turbotjejerna när de sätter fart, varken uppför eller utför. Uppför är jag för svag, är dock inte alltid sist, och nedför är jag för feg. Men heller inte där alltid sist. Så det finns områden att förbättra. 

I eftermiddags pratade jag med killarna hemma på Skype. Det var kul att se dem men lite jobbigt. Nu har jag varit borta i 4 dagar och Samuel undrar när jag ska komma hem. Han längtar sa han. Det högg till lite i mammahjärtat att se de små liven och när Samuel pussade iPaden när han såg mig. Men 4 dagar går fort och jag njuter av att jag fick möjligheten att följa med på denna underbara resa. Nästa år kanske jag tar med mig killarna hit, vem vet?