Det går att tävla om allt och i dagens samhälle gör vi det nästan precis hela tiden. Det tävlas om vem som tjänar mest, har finast hus, springer fortast, springer längst, är mest miljötänkande, har bäst barnvagn, har duktigast barn, är lyckligast, tränar mest, har viktigast jobb osv. Tävlandet kan driva vem som helst till vansinne för man kan aldrig vinna. Det finns alltid nån som slår dig i nån kategori. Jag lämnade WO för många år sen, lämnade tävlingen för jag insåg att jag ändå aldrig kunde vinna. I efterhand har jag funderat på om jag inte lämnade tävlingen när jag kände att jag vunnit. Jag hade tagit hem segern helt enkelt och kände mig som en vinnare här i livet. Men allt beror såklart på vem och vad man jämför sig med. Jag stod som segrare den dagen jag slutade jämföra mig med alla andra. Därmed fick jag sinnesro, ett stort lugn lägrade sig i min själ och jag kan numera betrakta den sändigt pågående tävlingen på distans, glad över att slippa delta.
Nåt som roar mig lite är att jag på senare år upptäckt att det faktiskt finns folk som vill tävla mot lilla mig, trots att jag inte ens deltar i tävlingen eller kanske just på grund av det? Jag har funderat på varför och blev själv lite förvånad över min slutsats. Jag tror nämligen inte att den huvudsakliga orsaken är att jag ju praktiskt taget har typ allt man kan önska sig; är rätt snygg och vältränad, har ett ok jobb, tjänar lagom mycket pengar, har ett EGET sommarställe, två hyfsat välartade barn, en i mina ögon näst intill perfekt man, ett i alla fall på ytan fint hus, roliga vänner, en berikande fritid, åker massor med skidor varje vinter, nästan alltid är glad och positiv osv. Nej, skämt åt sido så tror jag snarare att det är min sinnesro, min nöjdhet, som kan väcka tävlingslustan hos folk. Jag är nöjd med mitt liv och de val jag gjort och kanske uppfattas det ibland som att jag är en aning självgod. Och stroppiga människor måste ju tas ned på jorden omedelbart. Men nöjdhet är svårt att ta på och mäta och därmed omöjligt att tävla om. Så då får man välja nåt annat som är mätbart, till exempel hur mycket man tränar, tjänar eller jobbar. Men som sagt, jag har lämnat tävlingen för länge sen, så tävla på ni bara.
Jag tränar ju rätt mycket men pratar sällan om det med andra om de inte frågar. Och det gör många, vissa frågar hela tiden. En tjej på jobbet har mer koll på mina tränings- och vilodagar än jag själv har. En nackdel med att klassas som ett träningsfreak är att få vill träna tillsammans med dig, i synnerhet inte tjejer. Argumenten mot att springa tillsammans är så typiskt tjejiga att jag inte ens orkar bemöta dem längre utan tänker bara: "Ja, men skit i det då!" Om jag bokar en spring-date med någon, oavsett vem det är, så gör jag det för att jag vill springa tillsammans med hen, inte för att jag ska tävla mot hen. Men det alternativet verkar inte finnas för de flesta. Numera vet jag dock vilka som ser allt i livet som en enda lång tävling och vilka som, liksom jag, bara vill ha så mycket kul som möjligt. Och jag är så glad över att jag har killarna på jobbet att lunchjogga med och mina roliga och inspirerande träningskompisar i tri-klubben. Här tränar alla tillsammans oavsett nivå och det är supertrevligt (trots att jag nästan alltid tillhör "de sämsta").
Jag går mina egna vägar, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Ibland ber jag mina kloka vänner om råd, men det är alltid jag som väljer till slut. Oftast blir det bra, ibland blir det mindre bra, men ingen kan säga att jag inte gjort mina egna val här i livet. Mitt bästa val var att lämna "Livet är en tävling" och jag hoppas jag kan inspirera mina barn till att aldrig anmäla sig till den. Det finns så mycket annat att lägga sin energi på, särskilt nu när våren är här. Tjohoooo, livet är härligt!
Killarna får utlopp för sin energi på studsmattan
Kottgrillning i skogen
Söker grodyngel och salamandlar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar