Nerja 2015 dag 1: Avsked

Idag vinkade jag hej då till mina älskade fina. Det känns nästan overkligt att få åka på semester tillsammans med 4 sportiga och glada tjejer till soliga Spanien i åtta hela dagar. Det ska bli otroligt kul, samtidigt som det känns konstigt att vara hemifrån utan familjen så länge. Jag har pratat med barnen om att jag ska vara borta många dagar. Timothy kan relatera till att det motsvarar typ en skolvecka eller två lördagar. Samuel har inte någon tidsuppfattning ännu, han säger bara att han kommer längta efter mig men att jag kommer tillbaka klockan 8 eller klockan 4. När jag packade det sista imorse kom han med sin kudde och sa att den skulle med och att han lovade att inte glömma den, han glömde den senaste gången de var hos farmor och farfar. Då var jag ju tvungen att säga att varken han eller kudden ska följa med mig. Det kändes inte bra i mammahjärtat och Samuel började snyfta, tog kudden och tummen och sprang till pappa. Så detta blir en prövning.

Perry och jag pratade om vilken känsla som dominerar när man ska iväg själv på nåt utan familjen. Är det bara glädje och förväntan, oro att man ska längta hem, oro över hur barnen ska klara sig utan mamma/pappa, dåligt samvete för att man lämnar sin partner ensam i vardagen och att man borde spara sina semesterdagar för familjeaktiviteter eller nåt annat. För mig är det nog en blandning av allt men mest glädje och förväntan. I vår familj räknar vi inte egentid i sekundrar och vi gläds åt varandra och unnar varandra att göra saker på egen hand ibland. Men jag har förstått att det inte fungerar så i alla familjer och därför är jag så otroligt lycklig och tacksam.

Mina älskade fina

Sen bar det av till Arlanda. Jag var där tidigt, gillar inte att stressa de få gånger om året som jag flyger. Jag tycker dessutom om att vara på flygplatser. Förväntningar blandas med avsked, återseenden med besvikelser och känslan av rörelse är konstant. Alla är påväg, till eller från nån eller nåt. Stämningen är internationell och alla pratar engelska med mig.

Sen träffade jag tjejerna och resan kunde börja på riktigt. Problemet var bara att en av tjejerna trodde att vi skulle åka imorgon och var inte hemma när de andra kom för att hämta upp henne. Det blev full panik men hon hann hem och packa och kasta sig i en taxi. Så vi anlände alla till Malaga klockan 5 på eftermiddagen, en utan pass men det gick vägen ändå. Vi blev upphämtade på flygplatsen av en chaufför som körde oss till Huset. Väl framme kastade vi oss in för att reka lite och sen tog vi bilen för att storhandla. Och det blev endel, fem hungriga triathlontjejer kräver ju rätt mycket mat o dryck. Sen slängde vi snabbt ihop en enkel middag och öppnade en flaska cava som avnjöts på terrassen innan vi stupade i säng. Imorgon är det cykeldag. De har lovat regn men vi hoppas att det inte stämmer. Det är i alla fall varmt och skönt här. Godnatt!

Utsikt från terrassen

Katrin, Ylva, Brita och Susanne