Nerja 2015 dag 6: Heldag på cykeln

Avfärd klockan 9 med välfyllda magar, vattenflaskor och ramväskor. Vädret var vackert idag igen och man kände att det skulle bli riktigt varmt. Vi körde 3 kilometer till Torrox och tog sen höger mot Competa. Det blev en 20 km lång klättring där vi avverkade nästan 1100 höjdmetrar. Utsikten tog nästan andan ur mig och jag ville stanna och ta bilder hela tiden, men det gick inte för sig. Ett par bilder hann jag dock med. 

Katrin och jag efter en rejäl stigning

Oliver? Mandel?

Tjejerna trampade på i ett för mig högt tempo. Jag försökte att inte tappa på klungan; Brita, Susanne och Ylva, och kämpade på i mitt tempo. Samtidigt utkämpades en kamp inom mig; jag är inte superbra på att cykla, har troligtvis sämst VO2Max i gruppen, kortast ben och är minst explosiv vilket självklart är en nackdel när man kör bergpass. För några år sen hade jag lackat ur, surat och börjat fundera på hur dålig och värdelös jag är, inte bara på cykling utan på det mesta här i livet, vilket självklart innebär att jag rätt och slätt är en helt värdelös människa. Nu har jag dock blivit äldre och klokare så jag bet ihop, kämpade och försökte se det positiva i situationen. Och det var faktiskt inte alls särskilt svårt. Jag är på semester med fyra fantastiska tjejer som både är fina vänner och jätteduktiga idrottskvinnor. Vi tränar tillsammans, shoppar, äter god mat, dricker rosé och cava och har det jäkligt trevligt. Så vad gör väl det att man inte hänger med klungan i uppförsbackarna? 

Efter Conpeta gick det utför och jag tränade på kurvtekniken. Nu var jag inte sist och det gick i en rasande fart nedför serpentinerna. Lite läskigt ibland men mest härligt. Jag gillar fart, både på skidor, och på cykeln, det ger mig en känsla av frihet. Att köra på gränsen, så att man nästan tappar kontrollen, ger mig kickar. Man känner att man lever samtidigt som man måste vara väldigt fokuserad på det man gör. Vägarna här är fina, inga tjälskador eller ojämnheter, så man vågar släppa på rejält. Bilisterna är väldigt hänsynsfulla och kör om med stor säkerhetsmarginal, till skillnad från bilisterna i Stockholm som gärna kör så nära att man får backspegeln i ryggen. Om spanjorerna tutar så är det i serpentinkurvorna för att göra oss uppmärksamma på att de kommer körande runt hörnet och det är aldrig nån som vevar ner rutan och skriker åt oss eller visar fingret som de gör hemma. Vi körde igenom Arenas och sen var vi nästan nere på havsnivå igen. Klockan hade hunnit bli 12 så i Torre de Mar körde vi ner till stranden för att äta lunch. Det blev goda omeletter och en tomatsallad. Jag och Susanne unnade oss faktiskt en öl, jag tror det är bra näring i öl.

Cykelparkering längs strandpromenaden

Playan

Lite näringsdryck

Efter lunchen körde vi bort mot Malaga. Vägen dit är flack och vacker, går längs havet. Benen började bli lite trötta men vi ville ha lite flera mil idag så det var bara att trampa på. I Rincon de la Victoria vände vi tillbaka och körde mot Nerja. När vi kämpat oss upp för vår back stannade klockan på 11,5 mil. Bra dagsverke!

Det blev belöning i form av glass och jordgubbar vid poolen och sen en liten tupplur för undertecknad innan det var dags att fixa mat. Ikväll blev det grillad röding med pasta Limone och sallad. Till detta lite vitt vin. Nu är klockan snart 22 och det är dags att somna. Imorgon står det OW-simning och löpning på schemat. Tack för en fantastisk dag!

Trötta cykeltjejer

Lite Valborgsmingel innan middagen

Perfekt middag för en trött cyklist

Snart går solen ner över Nerja

Nerja 2015 dag 5: Vilodag

Idag var det vilodag på triathlonlägret. Det hindrade dock inte att tre av deltagarna steg upp i ottan och gav sig iväg till Burriana beach för att ta ett simpass, jag hörde dock inte till dem vilket jag ångrade när jag såg bilderna och hörde om soluppgång och ett kavlugnt hav. Men det kommer fler morgnar och fler soluppgångar...Efter att de tre simmarna utfordrats gjorde vi oss redo för en vandring längs flodfåran Rio Chillar i Nerja. Vädret var soligt och varmt och det var skönt att gå i det svala vattnet. Efterson det var fjärde året i rad som Katrin gjorde denna vandring hade vi en egen guide med oss. 

Godmorgon!

Härlig blå himmel

I detta träd ska man...

...slänga upp sina skor

Färgglada skor i floden

Tre glada tjejer

Brita påväg in i ravinen

Ylva på vandring

Vi var tvungna att handla påvägen hem och när vi väl hem var det fem utsvultna tjejer, undertecknad på gränsen till sammnbrott, som snabbt behövde mat. Vilodag eller ej, förbränningen är på högvarv hos samtliga så det var bara att bita ihop och rådda mat. Efter en näringsrik måltid la vi oss vid poolen. Brita plockade fram sin swimtrainer som vi alla testade. Den var riktigt kul och jag tror den kommer användas flitigt resten av veckan.

Brita in action, fiiiint armtag

Nice view

Framåt kvällskvisten åkte vi till ett shoppingcenter för att kolla lite. Jag köpte några små presenter till barnen. Därefter åkte vi till en by som låg vid havet för att äta middag. Det blev fisk för de flesta som smakade bra. Maten dröjde dock så det blev en lite väl sen middag för min smak, men det blev ju sen lunch också så det jämnar ut sig. Imorgon är det dags för ett bergspass, man kan välja mellan 7-8 eller 11 mil cykel. Vi får se hur dagsformen är men jag tror det blir den kortare för mig. Jag har inte en chans att hänga med turbotjejerna när de sätter fart, varken uppför eller utför. Uppför är jag för svag, är dock inte alltid sist, och nedför är jag för feg. Men heller inte där alltid sist. Så det finns områden att förbättra. 

I eftermiddags pratade jag med killarna hemma på Skype. Det var kul att se dem men lite jobbigt. Nu har jag varit borta i 4 dagar och Samuel undrar när jag ska komma hem. Han längtar sa han. Det högg till lite i mammahjärtat att se de små liven och när Samuel pussade iPaden när han såg mig. Men 4 dagar går fort och jag njuter av att jag fick möjligheten att följa med på denna underbara resa. Nästa år kanske jag tar med mig killarna hit, vem vet?

Nerja 2015 dag 4: Premiär för OW-simning

Idag fick cykeln vila och Brita och jag gav oss av på en löptur till Frigiliana. Vädret var kanon, sol vindstilla och ca 20 grader. Det blev en fin men jobbig tur med upp till Spaniens vackraste by. Kanske inte den bästa marathonträningen men mycket roligare än att springa asfalt. Vi sprang på små grusvägar under oliv- och fikonträd och passerade fina gårdar med arga hundar. Det var ca 10 km upp till byn och när vi kom fram var det rejält varmt. Svetten rann och vi stannade en stund för att dricka och beundra utsikten. Sen var det bara att bege sig hemåt igen.

Underbar utsikt

Vi fick ta en annan väg tillbaka eftersom det kom en arg hund springande mot oss som vi inte vågade passera, men efter att ha förirrat oss in på ett plantage hittade vi till slut ut på en väg som ledde oss hem. Vi hittade även en spännande frukt som vi pallade och åt, Japansk mispel. Den smakade jättegott.

Japansk mispel

När vi kom hem var de andra tjejerna var ute på bergsetapp på cykel. Vi fixade lunch som vi åt i solen och sen hamnade vi vid poolen. Det var nästan för varmt i solen idag och efter ett par timmar var jag tvungen att gå in. Ylva ville åka och simma i havet och jag erbjöd mig att följa med, hade hoppats på att nån annan skulle göra det men det gjorde ingen. Och jag ville inte att hon skulle simma själv, så det blev jag som fick hänga med och göra OW-premiär i Medelhavet. Jösses vad kallt och vilka stora vågor och vad SALT vattnet var. Jag kämpade på men kan inte påstå att det var nån större njutning. Fokus låg definitivt inte på simtekniken utan på att navigera, undvika att andas i mitt i en våg samt att inte förlora Ylva ur sikte. Tur att jag inte ska köra IM på Hawaii! Vi fick ihop nästan 1000 meter innan vi kravlade upp på stranden igen. Jag var lätt illamående av vågorna och kallt vatten i öronen, helt stelfrusen och törstig som bara den efter ca 10 rejäla salta kallsupar. Men en erfarenhet rikare i alla fall och jag konstaterade ännu en gång att OW-simning har få likheter med simning i bassäng. Men jag var glad att jag följde med, bättre simpartner än Ylva går inte att få. Snabbt in i en solvarm bil och hem för att fixa middag. Det blev tapas och rosé på terrassen, alldeles ljuvligt att kunna sitta ute och äta middag i kjol och linne. Nu går trötta och rätt rödmosiga (solbrända), tjejer till sängs. Imorgon har vi vilodag och ska ut och vandra och shoppa. Kanske blir det morgonsimning för vissa, jag har dock ännu inte bestämt mig för om jag tillhör den skaran.

Ylva, Katrin och Susanne redo för 18% lutning 

Dagarna här går fort och vi har snart avverkat halva vår vistelse. Min snuva, kraxiga hals och allergi är som bortblåst och jag känner mig frisk och stark för första gången sen i november förra året. Det känns otroligt lyxigt att bara kunna tänka på sig själv och att när man inte tränar bara kunna vila. Mitt resesällskap är förträffligt och vi kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Det är spännande att lära känna nya människor som delar samma intresse som en själv. Och jag konstaterar ännu en gång att det går att finna nya vänner även i vuxen ålder, det är aldrig försent.

Nerja 2015 dag 3: It´s my way or the high way

Uppstigning klockan 7 för att inta en rejäl frukost. Halv 9 cyklade vi nedför serpentinvägen för att bege oss mot Malaga.

Godmorgon!

Brita nere och redo att ge sig av

Vinden hade tyvärr inte avtagit utan vi hade en kraftig motvind och turades om att dra. Snitthastigheten var föga imponerande men jag tyckte det var en fröjd ändå jämfört med mina solokörningar hemma. Det var växlande molnighet men varmt. När vi närmade oss Malaga blev vi osäkra på vägen och frågade en liten brunbränd man som anslutit till vår klunga. Han gick fram i täten och styrde ut oss på vad vi uppfattade som motorvägen. Vi hängde på ett tag men det kändes helt fel att cykla på en dubbelfilig väg med räcke mellan körbanorna. Så efter mågra kilometer vände vi tillbaka mot Nerja. I efterhand såg vi att det nog var tillåtet att cykla på "motorvägen" men det var inte så mysigt så vi ångrade ändå inte vårt beslut att vända. Vi stannade ett par gånger på vägen tillbaka för att fota och fika. Annars gick det i en rasande fart tillbaka med en fin medvind. 

Glada cykelbrudar

Efter en välbehövlig lunch la vi oss vid poolen och slappade. Vissa badade...

Poolhäng

Crawlträning

After-bike

Avslutar dagen med en god middag, lite rosévin och dessert. Imorgon hoppas vi att vinden mojnat lite så vi kan premiärsimma i havet.

Nerja 2015 dag 2: Blåsigt värre

Efter en hyfsat god natts sömn åt vi frukost på terrassen med utsikt mot havet. Vädret var rätt blåsigt men lagom varmt. Efter frukosten packade vi ihop våra cykelgrejer och körde till cykelaffären i Nerja. De öppnade affären bara för oss och efter lite fix och meck stod vi redo att bege oss ut på den första cykelturen. Men först vile killen i cykelaffären ta en bild av oss alla med cyklarna. Han ska använda den som inspiration för att få fler tjejer att börja cykla i Nerja.

Utanför cykelaffären

Katrin som varit i området många gånger föreslog en tur till Salobrena där vi kunde äta lunch. Sagt och gjort, vi hoppade upp på cyklarna och trampade iväg. Jag märkte rätt snabbt att växlarna på min cykel, som var alldeles ny, inte hade kollats. Jag kunde inte få upp kedjan på den stora klingan och vi var tvungna att stanna för att fixa det. Ylva McGyver och Super-Susanne grejade detta ivrigt påhejade av två damer ur Nerjas lokalbefolkning. De är inte vana att se kvinnor cykla här och än mindre att meka med cyklar. 

Cykeltjejer väcker uppmärksamhet

Sen fortsatte turen. Landskapet är fantastiskt och vyerna tar andan ur mig. Jag vill stanna hela tiden och fota men det går ju inte för sig när man är kör med dessa tjejer. Vi körde längs med kusten. Det är aldrig platt utan det går ständigt uppför eller nedför. Backarna är långa och lagom kurviga. Susanne och Katrin, som är ledare i Fredrikshofs cykelklubb, gav oss tekniktips och en lektion i utförskörningar och kurvtagning. Det var välbehövligt för sköldpaddan Ally. 

Jag o lilla cykeln

Det blev en härlig tur till Salobrena. Där hittade vi ett trevligt lunchställe som serverade god spansk omelett och gott kaffe. När det var dags att bege oss tillbaka till Nerja hade det blåst upp rejält och vi hade motvind. Hemfärden blev tung och stundtals riktigt obehaglig när vinden tog tag i oss och cykeln. Tur att vi inte hade diskhjul på cyklarna. Vädret blev sämre och lagom till vi kom hem började det regna rejält. Vi har en backe upp till huset som är minst sagt utmanande. Den börjar med tre serpentinsvängar med 18% lutning, vilket jag numera vet motsvarar ca 10 grader. Sen "planar" den ut lite grann. Backen mäter 650 meter och vi kommer att avverka den ett antal gånger både uppför och nedför. Idag cyklade vi uppför den för första gången.

Eftersom detta är en resa tillsammans med fyra triathlontjejer kändes det helt naturligt att ge sig ut och springa efter en blåsig cykeltur på 78 km. Not! Men Ally höll god min och följde med. Hon kämpade på och tog sig uppför backen ytterligare en gång idag, denna gång gåendes. Väl hemma i huset sjönk jag ner i en soffa medan de andra stretchade och duschade. Det kändes väldigt annorlunda att inte behöva börja rådda hemma eller ta hand om barnen direkt efter passet utan bara kunna tänka på sig själv och vila. Men det är väl det som kallas semester!? 

Efter middag och lite rödvin blev vi alla supertrötta och vid halv-10 ville alla gå och lägga sig. Avfärd imorgon 8-8.30. Jag är nöjd med dagen, maxfart 59,8 km/h. Helt galet snabbt! Nu vill jag sova gott och imorgon när jag vaknar ska det vara sol, blå himmel och vindstilla :). Godnatt!

Nerja 2015 dag 1: Avsked

Idag vinkade jag hej då till mina älskade fina. Det känns nästan overkligt att få åka på semester tillsammans med 4 sportiga och glada tjejer till soliga Spanien i åtta hela dagar. Det ska bli otroligt kul, samtidigt som det känns konstigt att vara hemifrån utan familjen så länge. Jag har pratat med barnen om att jag ska vara borta många dagar. Timothy kan relatera till att det motsvarar typ en skolvecka eller två lördagar. Samuel har inte någon tidsuppfattning ännu, han säger bara att han kommer längta efter mig men att jag kommer tillbaka klockan 8 eller klockan 4. När jag packade det sista imorse kom han med sin kudde och sa att den skulle med och att han lovade att inte glömma den, han glömde den senaste gången de var hos farmor och farfar. Då var jag ju tvungen att säga att varken han eller kudden ska följa med mig. Det kändes inte bra i mammahjärtat och Samuel började snyfta, tog kudden och tummen och sprang till pappa. Så detta blir en prövning.

Perry och jag pratade om vilken känsla som dominerar när man ska iväg själv på nåt utan familjen. Är det bara glädje och förväntan, oro att man ska längta hem, oro över hur barnen ska klara sig utan mamma/pappa, dåligt samvete för att man lämnar sin partner ensam i vardagen och att man borde spara sina semesterdagar för familjeaktiviteter eller nåt annat. För mig är det nog en blandning av allt men mest glädje och förväntan. I vår familj räknar vi inte egentid i sekundrar och vi gläds åt varandra och unnar varandra att göra saker på egen hand ibland. Men jag har förstått att det inte fungerar så i alla familjer och därför är jag så otroligt lycklig och tacksam.

Mina älskade fina

Sen bar det av till Arlanda. Jag var där tidigt, gillar inte att stressa de få gånger om året som jag flyger. Jag tycker dessutom om att vara på flygplatser. Förväntningar blandas med avsked, återseenden med besvikelser och känslan av rörelse är konstant. Alla är påväg, till eller från nån eller nåt. Stämningen är internationell och alla pratar engelska med mig.

Sen träffade jag tjejerna och resan kunde börja på riktigt. Problemet var bara att en av tjejerna trodde att vi skulle åka imorgon och var inte hemma när de andra kom för att hämta upp henne. Det blev full panik men hon hann hem och packa och kasta sig i en taxi. Så vi anlände alla till Malaga klockan 5 på eftermiddagen, en utan pass men det gick vägen ändå. Vi blev upphämtade på flygplatsen av en chaufför som körde oss till Huset. Väl framme kastade vi oss in för att reka lite och sen tog vi bilen för att storhandla. Och det blev endel, fem hungriga triathlontjejer kräver ju rätt mycket mat o dryck. Sen slängde vi snabbt ihop en enkel middag och öppnade en flaska cava som avnjöts på terrassen innan vi stupade i säng. Imorgon är det cykeldag. De har lovat regn men vi hoppas att det inte stämmer. Det är i alla fall varmt och skönt här. Godnatt!

Utsikt från terrassen

Katrin, Ylva, Brita och Susanne

En bra dag att vägga

Igår var det dags för det längsta långpasset innan maran. Orsaken till att det ligger så tidigt är att jag åker till Spanien på lördag för att träna i 8 dar och när jag kommer hem kommer jag troligtvis vara rätt sliten. Plus att jag är ensam med barnen torsdag till söndag den veckan. Och efter det blir det för tätt inpå loppet att springa riktigt långt.

Sagt och gjort, efter en stökig dag på jobbet gav jag mig av strax efter kl 17 igår kväll. Vädret var vackert, lite för varmt faktiskt, och pollenhalten på all time high för i år. Benen kändes trötta efter bara 3 km och hela kroppen var otroligt seg. Men jag lufsade på, kämpade som en galning faktiskt men undrade innerst inne om jag verkligen skulle orka hem. Först en tur runt Djurgården, sen Vallhallavägen, förbi Stadion, genvägen till Frescati och sen cykelbanan längs E18 över Stocksundsbron. Ner under järnvägen och ner till vattnet nedanför Cedergrenska tornet. Sen följde jag vattnet hela vägen bort till Näsbyvikens båtklubb och sen hem. Det blev ca 34 km och jag var ett vrak när jag kom hem. Alla energidepåer var tomma för jag hade bara haft två gels och vatten med mig. Känslan var nästan densamma som efter en mara; illamående, ont i benen och i fötterna, lätt sinnesförvirrad och frusen. Inte så taktiskt kanske att ta ut mig så mycket men så blev det. Att springa långpass på en toast kl 7 på morgonen är ju en barnlek jämfört med att springa långpass efter en dag på jobbet. Som tur var var Perry hemma och kunde snabbt fixa mat som jag tvingade i mig innan jag gick och la mig. Lite nöjd med mitt pass men samtidigt orolig över vad jag skulle få betala för det. Oavsett vad så var det en bra dag att vägga på, det var underbart väder och jag sprang i vacker miljö. Man får tänka att det alltid kunde varit värre!

Efter en god natts sömn kändes det dock mycket bättre imorse. Visst var benen lite trötta men inga skadekänningar och min kraxiga hals hoppas jag beror på pollenallergi. Idag har jag fyllt på depåerna med mat, lite onyttigheter och mycket vätska, så imorgon hoppas jag vara tillbaka i matchen igen. 

Nya bron över Svindersviken, Perry ville se :)

Vuxenpoäng till mig

Jag är faktiskt stolt över mig själv!

Jag löste en jobbig situation på ett genomtänkt och sätt. Jag satte mina egna behov i första rummet men jag tror inte att jag trampade någon på tårna i onödan. Detta är ett steg framåt för en person som mig, som ofta handlar på implus och inte analyserar situationen så värst mycket. Man kan inte styra över vissa saker som händer i ens omgivning, men man kan ta ansvar för sin egen situation och försöka göra den så bra som möjligt utifrån rådande förutsättningar. Jag har funderat länge, mycket länge, på hur jag skulle göra med min jobbsituation. Det har varit en lång period av ovisshet och totalt kaos på jobbet men så snart alla fakta låg på bordet agerade jag. Jag handlade helt egoistiskt, men lade fram mina villkor på ett hyfsat diplomatiskt sätt och fick ok på det. Så nu hoppas jag att en period av grubbleri är till ända och att jag kan börja fokusera på att mina arbetsuppgifter igen. Och efter ett antal möten med min nya chef så tror jag till och med att det kan bli rätt kul framöver.

Den här veckan har jag haft 3 träningsfria dagar, ja det är sant, och jag har inte börjat klättra på väggarna. Det är också en sak att vara stolt över. De 9 mil som jag cyklade i motvinden igår har kroppen redan glömt bort och jag längtar till långpasset löpning imorgon kväll, längtar så att det kryper i hela kroppen faktiskt. Idag har jag ägnat mig åt annat för att hålla mig sysselsatt; hängt med barnen, handlat, lagat en braklunch till mina killar (som var måttligt intresserade), bakat en kaka, sålt grejer på Blocket, lagat en hejdundrande söndagsmiddag, lagt ut fler saker till försäljning på Blocket och lagat müsli. Nu återstår ett par saker innan det är dags att ladda upp med sömn inför kommande vecka. Och det är inte vilken vecka som helst. På lördag drar fem triathlontjejer till Nerja för att umgås, träna, sola, bada och ha kul i hela åtta dagar. Det känns nästan overkligt, men det är sant. Så den här veckan blir rätt lugn träningsmässigt förutom långpasset imorgon kväll, men det skulle ju egentligen ägt rum idag. Man vill ju att kroppen ska vara pigg och träningssugen på lördag när vi kommer ner till värmen.

Söndagsmiddag á la Ally

Samuel började cykla idag

Livet är en tävling

Det går att tävla om allt och i dagens samhälle gör vi det nästan precis hela tiden. Det tävlas om vem som tjänar mest, har finast hus, springer fortast, springer längst, är mest miljötänkande, har bäst barnvagn, har duktigast barn, är lyckligast, tränar mest, har viktigast jobb osv. Tävlandet kan driva vem som helst till vansinne för man kan aldrig vinna. Det finns alltid nån som slår dig i nån kategori. Jag lämnade WO för många år sen, lämnade tävlingen för jag insåg att jag ändå aldrig kunde vinna. I efterhand har jag funderat på om jag inte lämnade tävlingen när jag kände att jag vunnit. Jag hade tagit hem segern helt enkelt och kände mig som en vinnare här i livet. Men allt beror såklart på vem och vad man jämför sig med. Jag stod som segrare den dagen jag slutade jämföra mig med alla andra. Därmed fick jag sinnesro, ett stort lugn lägrade sig i min själ och jag kan numera betrakta den sändigt pågående tävlingen på distans, glad över att slippa delta.

Nåt som roar mig lite är att jag på senare år upptäckt att det faktiskt finns folk som vill tävla mot lilla mig, trots att jag inte ens deltar i tävlingen eller kanske just på grund av det? Jag har funderat på varför och blev själv lite förvånad över min slutsats. Jag tror nämligen inte att den huvudsakliga orsaken är att jag ju praktiskt taget har typ allt man kan önska sig; är rätt snygg och vältränad, har ett ok jobb, tjänar lagom mycket pengar, har ett EGET sommarställe, två hyfsat välartade barn, en i mina ögon näst intill perfekt man, ett i alla fall på ytan fint hus, roliga vänner, en berikande fritid, åker massor med skidor varje vinter, nästan alltid är glad och positiv osv. Nej, skämt åt sido så tror jag snarare att det är min sinnesro, min nöjdhet, som kan väcka tävlingslustan hos folk. Jag är nöjd med mitt liv och de val jag gjort och kanske uppfattas det ibland som att jag är en aning självgod. Och stroppiga människor måste ju tas ned på jorden omedelbart. Men nöjdhet är svårt att ta på och mäta och därmed omöjligt att tävla om. Så då får man välja nåt annat som är mätbart, till exempel hur mycket man tränar, tjänar eller jobbar. Men som sagt, jag har lämnat tävlingen för länge sen, så tävla på ni bara.

Jag tränar ju rätt mycket men pratar sällan om det med andra om de inte frågar. Och det gör många, vissa frågar hela tiden. En tjej på jobbet har mer koll på mina tränings- och vilodagar än jag själv har. En nackdel med att klassas som ett träningsfreak är att få vill träna tillsammans med dig, i synnerhet inte tjejer. Argumenten mot att springa tillsammans är så typiskt tjejiga att jag inte ens orkar bemöta dem längre utan tänker bara: "Ja, men skit i det då!" Om jag bokar en spring-date med någon, oavsett vem det är, så gör jag det för att jag vill springa tillsammans med hen, inte för att jag ska tävla mot hen. Men det alternativet verkar inte finnas för de flesta. Numera vet jag dock vilka som ser allt i livet som en enda lång tävling och vilka som, liksom jag, bara vill ha så mycket kul som möjligt. Och jag är så glad över att jag har killarna på jobbet att lunchjogga med och mina roliga och inspirerande träningskompisar i tri-klubben. Här tränar alla tillsammans oavsett nivå och det är supertrevligt (trots att jag nästan alltid tillhör "de sämsta").

Jag går mina egna vägar, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Ibland ber jag mina kloka vänner om råd, men det är alltid jag som väljer till slut. Oftast blir det bra, ibland blir det mindre bra, men ingen kan säga att jag inte gjort mina egna val här i livet. Mitt bästa val var att lämna "Livet är en tävling" och jag hoppas jag kan inspirera mina barn till att aldrig anmäla sig till den. Det finns så mycket annat att lägga sin energi på, särskilt nu när våren är här. Tjohoooo, livet är härligt!

Killarna får utlopp för sin energi på studsmattan

Kottgrillning i skogen

Söker grodyngel och salamandlar

Påsk i fjällen

Påsken firade vi i fjällen och det blev en fin avslutning på skidsäsongen. Vädret var toppen och boendet och sällskapet kanon. Vi bodde i Storhogna och åkte skidor i Storhogna/Klövsjö. Jämfört med Sälen och Idre så är detta "riktiga fjällen" för mig. Här finns kalfjäll, renar och fina leder för turåkning. Trots att det var påsklov var det gott om plats i backarna och inga liftköer. Barnen åkte skidor från morgon till kväll och till och med lilla Samuel visade att han faktiskt är en liten skidkille. Timothy kör hårt redan nu både i Parken och i och utanför pisten, undrar hur det blir om några år. Inget går upp emot påskskidåkning då solen värmer, det är ljust länge, länge, folk sitter ute på fjället och solar och grillar och det finns hopp om att våren och sommaren ska komma även i år.

Det blev nästan ingen träning i påsk, bara ett löppass i motvind och sega backar. Det hade jag lika gärna kunna varit utan. Så sen det blev fokus på familjehäng, god mat och mycket vin för hela slanten. Och det kändes helt ok :). Som tröst fick jag ett fint cykelpass på Annandag påsk på racern. Vilken skillnad mot crossen med dubbdäck som jag stretat runt på hela vintern. Om 20 dagar åker jag till Nerja i Spanien och då ska jag cykla i shorts och linne, tjohooooo!

Samuel o Perry leker köttbullar

Middag med hela gänget på "M"

Fint påskväder

Greta o Timothy

Ola, Greta o Timothy i Klövsjö express

Jag får en puss av Samuel

Mina skidåkarkillar

Full fart i Parken